Catariina Salo: Kamrater, det är över - men vi kommer alltid ha Kräm och 747

Efter en orolig natt vaknar jag på morgonen i panik och tror att jag försovit mig. Det visar sig vara falskt alarm och jag andas ut och lägger mig under täcket igen. Jag plockar fram min telefon och öppnar Facebook.

Jag märker genast att det är något på gång, flera av mina vänner har sent igår kväll och under natten delat en video. När videon automatiskt börjar snurra i mitt flöde hajar jag till. Det är något märkligt tryggt över flygplanet som flimrar till i en scen.

Isola som kom innan jag ens var myndig, Isola som startade kärleksaffären som snart kommer att ta slut.

Men det är inte förrän flickan från Hagnesta hill dyker upp som jag börjar förstå vad det handlar om. Den kännspaka tjejen med svart lugg, rödrandig tröja och jeansrock. Hon som finns avbildad på Kents fjärde skiva som kom ut 1999. Hon springer iväg medan hon ser sig över axeln, in i kameran.

I samma sekund inser jag att flygplanet jag kände en dragning till för några sekunder sedan finns på konvolutet till min favoritskiva. Isola som kom innan jag ens var myndig, Isola som startade kärleksaffären som snart kommer att ta slut.

Kent kommer att gå i graven i december i år.

Sin vana trogen meddelar bandet det på ett flashigt sätt med en otroligt fin video som trycker på ett troget fans alla känsloknappar. Videon, som börjar med en trummande flicka går över i en kavalkad av referenser till musiken, skivorna, videorna och känslan.

För let’s face it, trots att Jocke Berg fortfarande kan göra bra låtar är det de gamla vi fortfarande håller fast vid.

Medan jag ligger där under täcket, andas hårt och tittar på videon hinner en massa tankar gå igenom mitt huvud.

När jag inser att det handlar om Kent och deras musik tänker jag redan att “nu gör dom en Beyoncé och släpper ett helt album överraskande och ohajpat”.

När dödsstöten sedan kommer, grafiken som klart och tydligt säger att gravstenen är knackad, att det kommer ett farväl, sista turnén, sista skivan är här - känns det ändå inte nattsvart.

För let’s face it, trots att Jocke Berg fortfarande kan göra bra låtar är det de gamla vi håller fast vid.

Jag har nog inte träffat någon alls som tycker att ett album som kommit efter Du och jag döden skulle vara Kents bästa album. Jag är inte rädd för mörkret som kom 2012 kommer nära, men når inte upp till topp tre.

Precis som gubbarna i Kent har vi blivit gamla. Och vi är trötta.

Vi som är fanatiska fans av Eskilstunabandet är redan redigt över 30, kanske över 40. Vi har svårt att ta till oss nytt, vi är bakåtsträvare när det kommer till Kent. Ge oss Gravitation och Stoppa mig juni (lilla ego) och vi når extas.

Spela sedan Godhet, Glasäpplen och Färger på natten och vi hummar och brummar lite förstrött, nickar godkännande och fortsätter knacka in Viktiga Siffror i Viktiga Exceldokument på våra Viktiga Jobb i våra Ergonomiska Stolar.

Vi kommer att köpa biljetter till vårt favoritbands sista spelningar i Finland, men helst vill vi ha sittplatser och en lugn middag i goda vänners lag före spelningen. Borta och över är de dagar när vi grät på våra tonårsrum till Vi kan väl vänta tills imorgon eller skrek med till Frank.

Precis som gubbarna i Kent har vi blivit gamla. Och vi är trötta.

Den vita tigern går in i sitt bo, bilen har kört genom tunneln, in på avfarten, barnkören och samtiden har tystnat och flygplanet har varit på sin sista resa.

Kamrater, det är över. Men vi kommer alltid att ha Kräm och 747. Och den röda t-shirten med den vita tigern. Det kan ingen ta ifrån oss.