Joona Suni: Fördomarna mot finländare lever fortfarande kvar i Sverige

Vi är ännu idag den pinsamma, enkla och våldsamma kusinen från öst som älskar sin sprit och sina mjukisbyxor.

Jag köar till en nattklubb i Stockholm. När det blir min tur att visa legitimation, tittar vaktmästaren på mitt körkort och börjar skratta. Han säger till mig att jag har tur, klubben serverar alkohol ännu i två timmar. Jag ler och frågar honom vad han menar? Han svarar att jag måste ju så klart älska sprit eftersom alla finnar är alkoholister.

Jag går på gatan en vanlig tisdag och en fyrtioårig man ber om att få låna en tändare. Jag ger tändaren åt honom och säger varsågod på finlandssvenska. Han frågar om jag precis har stigit av färjan och börjar härma min dialekt medan han gapskattar.

Jag sitter i bussen på väg hem och pratar finska i telefonen. Mannen som sitter bredvid mig vänder sig om och säger rakt ut att finskan är ett jättefult språk. Jag frågar varför han tycker att det var viktigt att poängtera det till just mig, en främling. Han svarar att hans ex-fru var finsk och att hon var en fitta.

Jag sitter i tunnelbanan en lördagskväll och säger hej åt min svenska kompis då hon stiger av. När jag byter till finska och börjar prata med en annan kompis, stiger en ung kille upp och ropar åt mig att i Sverige talar man svenska och att jag borde fan dra tillbaka till Finland.

Jag flyttade till Stockholm för fyra år sen för att studera. Jag var medveten om att finländarna har blivit diskriminerade i Sverige. Allt från tidiga försök att utrota det finska språket och meänkieli från Tornedalen till problem under den stora arbetskraftsinvandringen på 60- och 70-talet.

Det som förvånade mig mest är att attityderna inte har stannat kvar på 70-talet utan levt vidare. Finländare är ännu idag den pinsamma, enkla och våldsamma kusinen från öst som älskar sin sprit och sina mjukisbyxor.

Yksi kaksi kolme vi**u perkele

Jag har slutat räkna alkoholist- och knivhuggarskämten. Jag försöker att inte ta illa upp när stockholmare poängterar att jag talar väldigt bra engelska eller har stiliga kläder trots att jag kommer från Finland. Jag försöker tänka på andra saker när svenskar skrattar åt och härmar finlandssvenskan. Jag orkar inte längre bli arg när främlingar tror att det är helt okej att berätta till mig att finskan, mitt andra modersmål, är världens fulaste språk. Jag försöker byta samtalsämne då svenska män klagar för mig hur jämställdheten har gått för långt för att de tror automatiskt att jag delar deras åsikt för att jag är en finsk man.

Jag tror inte att många svenskar går fram till en spansktalande främling och säger uno dos tres. Däremot tycks yksi kaksi kolme vara en helt okej konversationsöppnare. Likadant som moi moi mukulat, namnet på ett finskspråkigt tv-program i Sverige. Serien visades aldrig i Finland, vilket innebär att meningen har ingen betydelse för de flesta finländare.

Det värsta med det här är att en del svenskar inte förstår att de här kommentarerna är problematiska, förnedrande och helt enkelt skitjobbiga. Visst, grannländer har alltid skämtat med och om varandra, men när andra systematiskt definierar dig enligt fördomar och stereotypier är det svårt skratta med.

Jag är också fullt medveten om att jag som en vit man får stå ut med mycket mindre skit än många andra. På grund av mitt utseende antar man att jag är svensk, vilket tyvärr säger en hel del om samhället vi lever i. Det är när jag öppnar munnen som det kommer fram att jag är finsk. Man kan ändra på sin dialekt eller nationalitet, men inte på sin hudfärg.

I mitt fall har fyra år i Sverige dock hjälpt mig att förstå hur det känns när man får stå ut med sårande kommentarer på grund av någonting som du själv inte har valt, i mitt fall är det nationaliteten.

Det som inte syns existerar inte

Finnomani, den nya svenska tv-serien vill förnya bilden av Finland i Sverige. Artikeln om den har väckt en del diskussioner i kommentarsfältet. Användarnamnet "svensken" skriver att hen aldrig under hens livstid har hört att någon skulle ha sagt någonting illa om sverigefinländare.

Det är hens personliga åsikt och erfarenhet, men det som ofta händer med diskriminering är att om den inte riktas mot dig själv är det lätt att leva i en värld där diskriminering inte existerar överhuvudtaget.

Den här diskussionen väcker ofta likadana känslor hos mina svenska vänner. Reaktionerna varierar oftast mellan överraskning och förnekande.

För en av mina närmaste svenska kompisar var den skrikande unga mannen i tunnelbanan den första gången hon förstod att jag inte har hittat på fördomarna och människornas dåliga beteende. Hon stod förbryllad på perrongen när tunnelbanan rullade vidare. Jag blev kvar i vagnen och var tvungen att ta itu med killen som tyckte att jag inte fick bo i Sverige på grund av att jag är finsk.