Årets journalist Tom Kankkonen: Man får välja sida

Han har jobbat på Västra Nyland och på BBC, på radions Aktuellt och ettans morgon-tv. När Tom Kankkonen nyligen fick ta emot utmärkelsen Årets journalist, en del av Bonniers stora journalistpris, var det ändå hans gärning inom utrikesrapporteringen som stod i fokus.

De senaste åren har arbetsplatsen varit Yle Uutiset, och resorna har blivit många och stundvis farliga. Tom Kankkonen prisas för sin förmåga att i alla lägen sätta civilbefolkningen i centrum och ge de här människorna en röst.

– Det jag tycker att är mest intressant är att människor alltid försöker upprätthålla något slags normalitet även i mycket svåra förhållanden. Det kan vara frågan om flyktingläger eller människor som bor nära frontlinjen. I Damaskus träffade vi först ett par soldater och rapporterade om vad de gjorde, sedan gick vi några hundra meter åt andra hållet och där bodde det människor, butikerna var öppna och människorna försökte leva sina liv.

Turkiet, Irak och Syrien

Tom Kankkonen bodde i Turkiet på nittiotalet, och blev bekant med regionen och lärde sig flytande "gatuturkiska". Därför har det känts naturligt för honom att återvända dit, och Irak och Syrien har också blivit hans bevakningsområden. När det handlar om komplicerade konflikter är det utrikesreporterns roll att förklara det hela så det blir relevant för publiken. Då måste man hålla sig objektiv – men det kan också vara okej att välja sida.

– Det finns en gammal regel att man alltid måste försöka höra båda parter. Men å andra sidan, om det finns väldigt mycket bevis på att den ena parten systematiskt mördar människor så kan man ju inte vara objektiv. Det jag menar är att man alltid måste stå på de civila människornas sida. Och i fallet Syrien så måste man förstå vem det är som rent matematiskt har tagit livet av flest människor – och det är regimen.

Risk för snedvriden bild

När det gäller Syrien poängterar Tom Kankkonen att de flesta journalister under senare tid haft möjlighet att åka endast till regeringskontrollerade områden. Det här medför en risk för snedvridning i rapporteringen. För att balansera det hela är man tvungen att hitta på sätt att få med andra synvinklar.

– Man måste försöka ta reda på så mycket som möjligt också från andra källor, eftersom myndigheterna visar just vad de vill visa. Det är viktigt att få kontakt med människor också i sådana områden man inte kan besöka.

Farliga situationer

Ett par gånger har Tom Kankkonen varit med om nära-ögat-situationer, till exempel har hans team befunnit sig vid platser som utsatts för beskjutning.

– Man blir väldigt rädd, men måste försöka hålla sig lugn. Oftast går situationen över snabbt. I norra Syrien blev vår bil en gång stoppad av några typer, och senare fick vi höra att två fransmän blivit kidnappade i precis samma område. Vi hade av en lokal fixare fått rådet att ha med oss en medlem av en väpnad grupp, som kunde hjälpa till om någon kom och bråkade med oss. Det var en obehaglig erfarenhet, och de kidnappade fransmännen släpptes först tio månader senare.

Prata, prata, prata

När Tom Kankkonen kommer hem efter sådana här upplevelser går han ofta omkring och är mycket vaksam, även om han inser att det inte finns orsak till det. Han påtalar vikten av att tala ut om sina upplevelser, både med familjen och med kolleger – och söka hjälp om det känns riktigt dåligt. För att familjen ska klara av pressen av att pappa reser till krigszoner måste man kunna prata och kunna lita på varandra.

– Jag har en tioårig son och jag är gift, och familjen måste kunna lita på att jag inte gör några vansinniga saker. Jag är väldigt försiktig. Och för mig är det viktigt att veta att de därhemma inte behöver gå på tårna. Jag berättar alltid hemma vad jag har varit med om och vi är måna om att kunna snacka om allt som känns jobbigt.

Läs också: Tom Kankkonen är årets journalist

Efter Nio om balans, måndagen den 21 mars i Yle Fem samt på Arenan.