Liselott Lindström: Om att vara i Somalia och i ”Somalia”

Det lilla propellerplanet tillhörande FN:s matprogram kurvar in från havet över Mogadishu. Precis när jag tror att färden ska sluta i Indiska oceanen uppenbarar sig en dammig landningsbana och vi dimper mjukt ner.

Rutten från Nairobi är kortare över land, men alla plan åker in till Mogadishu över havet för att undvika luftvärnsmissiler eller skott mot planen från staden.

Jag drar klumpigt och ovant på huvudduken och kliver ut i en bastu. Luften är så het och fuktig att den tynger ner mina axlar, men det doftar underbart av hav och saltvatten. Jag försöker gå raskt för att hålla takten med de andra, och är nära att snubbla i den långa kjolen. Jag är definitivt en byxmänniska.

En klunsig marsch mot en gång med plåttak omringad av vakter med walkie-talkies och så når vi och de övriga (främst vita) passagerarna en lucka som man lätt hade gått förbi utan att notera. Svetten lackar. ”Feels like 41” – känns som 41 grader meddelade min väderapp på telefonen senare när jag väl har internet.

Skyddsutrustning och säkerhetsstyrka som eskort

Största delen av de andra i planet stannade med sina ljusblåa FN-pass kvar på flygplatsområdet, men jag och kameramannen drog på oss flera kilo tunga skottsäkra västar och hjälmar och åkte iväg eskorterade av beväpnade vakter.

Framför oss åkte ugandiska AMISOM-trupper i pansarfordon. Det är den Afrikanska unionens fredsbevararstyrka som hjälper regeringen i kampen mot extremiströrelsen al-Shabaab.

Bara fem minuter senare når vi vår ”bas” mitt bland flera humanitära organisationer på Rädda Barnens så kallade compound, omringad av flera höga murar med taggtråd och beväpnade vakter i torn.

Så fort vi är framme står det klart att vi inte rör oss någonstans förrän dagen efter. Jag försöker få tag på en finländare som jobbar på flygplatsen i Mogadishu och som jag hade tänkt intervjua.

Fågelvägen befinner vi oss bara en kilometer ifrån varandra, men i ”Somalia” betyder det att vi inte kan träffas.

Arrangemangen tar för lång tid. Han kan inte så där bara ta sig bort från flygplatsområdet och vi får inte lämna compounden utan eskort och skottsäkra västar eller bilar.

Så vi sitter i hettan och väntar.

Bara en kort stund på varje plats

Nästa dag får vi äntligen komma iväg ut och se Somalia. Vi kör kring tio kilometer i en skottsäker bil ut mot Mogadishus utkanter där stadens nästan 500 000 interna flyktingar bor.

Men vi får bara vara en halv timme på plats och har två ställen att besöka. Det blir de intensivaste minuterna jag jobbat hittills. Vem vill du intervjua? Var ska vi stå? Vad vill du veta?

Solen gassar rakt uppifrån.

Efter vad som känns som fem minuter skriker säkerhetsvakten ”We must go-go-go!”

Vi hoppar in i bilen och de åtta säkerhetsvakterna, fyra framme och fyra bak i två flakbilar, svingar sig snabbt upp och så bär det iväg.

Under resan kommunicerar de hela tiden med vår chaufför. ”Hur ska vi köra, vad ser ni? Vi tar sen också den här vägen. Vänta - vi fastade vid farthindret! Vad är det där? Stanna! Stopp!”

När vi blir stående i en liten trafikstockning hoppar de blixtsnabbt ut och ställer sig vid bilens sida, med vapnen redo och intensivt spanande ut bland människorna som fortsätter som de alltid har gjort.

Barn putsar skor, män säljer vattenmeloner, kvinnor skyndar över gatan. Mitt i Somalia sitter vi instängda i vårt bepansrade ”Somalia”.

Det är som att vara på safari

På det andra lägret har vi lite längre tid, men obarmhärtigt snart ropar säkerhetschefen igen ”Now! We must go! Go-go-go-go-go!” och klappar i händerna.

Vi hoppar in igen och säkerhetsvakterna intar sina positioner på flaket. De har hela tiden stått i en ring omkring oss och spanat ifall någon skulle närma sig. Men en av dem hann köpa en glass också.

Vi vill ännu ha lite bilder från centrum och Lido beach, som attackerades av al-Shabaab för bara ett par veckor sedan. I en annan värld skulle stranden vara ett turistparadis med fantastiska vyer över Indiska oceanen, vit sand och turkost vatten och allt vad havsdjupet har att erbjuda i matväg.

Men det här är vår värld och på vägen åker flera polis- och militärfordon med blåljusen på förbi oss. ”The road is closed” – vägen är stängd.

Vi åker snabbt vidare i vår ”Somalia”-bubbla genom Somalia hem till ”Somalia”. Också utanför porten till compounden har det satts upp en väggspärr och det kryllar av poliser. Någon tripp in till stan blir det inte, på grund av ”hög säkerhetsrisk”, säger säkerhetschefen.

Han har skickat ut sina spanare som rapporterar att stan är full av vägspärrar. Om det har något att göra med förra nattens räder där tio Al-Shabaab-misstänkta greps är oklart.

Jag är besviken. Hittills har jag tillbringat dubbelt mer tid med säkerhetsinstruktioner och -uppdateringar än i det riktiga Somalia.

Ingen chans att göra en liten avstickare

Att åka tillbaka till samma ställe nästa dag för att få mer material är helt uteslutet. Man måste planera resor till fältet ett dygn på förhand, boka den skottsäkra bilen och vaktfirman och så vidare.

Om en likadan ”Somalia”-konvoj åker igenom stan en dag till och far till samma ställe kan det gå illa.

”De övervakar oss” säger säkerhetschefen, utan att specificera vem ”de” är. Av samma orsak får man inte vara länge på ett ställe, då hinner ”de” höra att man är där och mobilisera sig. De humanitära organisationerna värnar om sin neutralitet, för det har hittills besparat dem från attacker.

Migrationsverket i Finland har uppdaterat sina rekommendationer för Somalia, och där anses säkerhetsläget i Mogadishu ha blivit mycket bättre. En stor del av flyktingarna som kommer till Finland kommer just från Somalia.

Kan det vara så farligt att man måste leva i ”Somalia” hela tiden? Det tycker åtminstone alla internationella humanitära organisationer. Utanför vår bepansrade bil lunkar livet ändå på som vanligt.

Där verkar det faktiskt inte så farligt, det tycker ju inte Migrationsverket heller. Kunde vi inte få känna på det? Lite, lite bara?

Alla dessa oberättade historier

Tillbaka på compounden klättrar jag upp i ett träd i min långa kjol. Det känns som det farligaste jag har gjort här. Inte för att jag vill att det ska vara farligt, utan för att jag tycker att det är lite väl tryggt här i ”Somalia”, på bekostnad av alla oberättade historier som finns där ute i Somalia.

Det farliga är att vara på fel ställe vid fel tidpunkt, har jag hört så många gånger. Men just där har hundratals civila varit bara i år, tiotals av dem i Mogadishu. Och nu talar jag bara om dem som når nyheterna när al-Shabaab utför bombattacker, inte om dem som träffats av enstaka vådaskott, fastnat i korseld eller skjutits vid vägspärrar. Det är vanligt i Mogadishu.

Solen går ner över min första och enda hela dag i Somalia. Eller ”Somalia”. Det börjar äntligen svalna, men är ännu över 30. Bättre än dagens 43 hur som helst. Snart bär det av igen, via Nairobi och till Somaliland – den självutnämnda självständiga delen av norra Somalia där det är betydligt lugnare än här i Mogadishu.

För här är det inte lugnt. Fåglarnas skymningskvitter och kvällens bönerop blandas med ett konstant helikoptersurr ackompanjerat av häftiga polissirener. Det kanske känns tryggt i ”Somalia” med skottsäkra västar, bepansrade bilar och minuttidtabeller för att undvika rutiner som någon kan utnyttja.

Men det är inte tryggt i Somalia. Människorna där utanför vår bubbla har inget val. Livet, och döden, går vidare.