Oväntat omtumlande Jussigala

Årets Jussigala är över och åsikterna om resultatet är antagligen delade. Var showen bra eller dålig? Och hur kom det sig att Fäktaren utsågs till bästa film trots att varken manuset eller regin ansetts goda nog att kvala in på nomineringslistan?

När årets Jussinomineringar kungjordes i januari låg det närmare till hands att undra över varför vissa namn fallit bort än att gissa vem som skulle vinna vad.

Förutom att Klaus Härö inte fanns med på listan över nominerade regissörer var det svårt att smälta att Malin Buska inte tagit sig i kategorin bästa kvinnliga huvudroll för sin insats som drottning Kristina i Mika Kaursimäkis Tyttökuningas.

När det gäller filmer med kvinnor i centrala roller var det däremot en glad överraskning att man fått in den fräscha Toiset tytöt i kategorin bästa film. Det var knappast någon som trodde på dess chanser, men den fick i alla fall vara med och tävla.

Årets ”snackis”

Om årets Oscarsgala föregicks av en debatt om bristen på diversitet så kom Jussigalans förhandssnack ganska långt att kretsa kring manusförfattarnas situation.

I samband med att Härös Fäktaren nominerats till en Golden Globe framgick det nämligen att filmens manusförfattare Anna Heinämaa känt sig sidsteppad av produktionsbolaget.

Såväl ekonomiskt som emotionellt.

I samma veva aktualiserades frågan om manusförfattarnas villkor överlag. Ett alltid lika angeläget tema. Tyvärr.

Men vad gör man då för att försöka läka de sår Heinämaa upplever sig ha fått då hon gått miste om den amerikanska gala-rumban?

Jo, man låter bli att bjuda in henne till Jussigalan... trots att filmen hon skrivit är nominerad i kategorin bästa film.

Ett inte helt lyckat drag kan man tycka. Även om hon lite oväntat inte blivit nominerad för sitt manus. Och även om inbjudningarna på grund av utrymmesbrist råkade vara ovanligt få just i år.

Gala utan show

Efter att läget ventilerats på sociala medier fick Heinämaa ändå så småningom en biljett och kunde dra på sig galastassen. Redo att ta del av en av årets mindre underhållande show - en show där man med fördel kunde ha gått igenom manuset ett par varv till.

Det skulle ju liksom vara roligt med lite show när det handlar om en show. Ett enda musiknummer på två timmar känns ju liksom lite fattigt.

Vid sidan av några spontana, personliga och initierade tacktal var det talande nog de visuella mellanvinjetterna som funkade bäst. Dessa minifilmer som presenterar de olika tävlingskategorierna.

Det blir helt enkelt ofta bättre när en skådespelare spelar en tydlig roll än när hen förväntas leverera "naturliga" repliker i rollen som sig själv.

Däremot kan det bli riktigt lyckat när karismatiska skådisar är spontant glada och personliga. Som Pirkka-Pekka Petelius och Mari Rantasila när de tar emot sina pris för årets bästa biroller.

”Ge oss kvinnor över 50 fler bra roller!” uppmanade en entusiastisk Rantasila som dessutom drev med den kritik hon fick ta emot då hon kommenterade Oscarsgalan.

Utan manus - ingen film?

Om Rantasila indirekt hänvisade till kritik hon fått så kunde kvällens prisupplägg lätt tolkas som en blinkning till Heinämaa.

För om Chris Rock öppnade årets Oscarsgala med att ta tag i debatten om bristande diversitet i Hollywood så gjorde Jussi- värdarna Maria Ylipää och Ilkka Villi precis detsamma när det gäller frågan om manusförfattarens betydelse för allt filmskapande.

Orden var många, men i korthet löd budskapet: utan manus blir det ingen film! Och efter detta konstaterande delade man raskt ut kvällens första Jussi - i just manuskategorin. Ett pris som togs emot av en påtagligt rörd Karoliina Lindgren - kvinnan bakom filmen Armi lever!

Men sedan tyckte man tydligen inte att texten förvaltats tillräckligt bra och regissören Jörn Donner fick se sig besegrad av Aleksi Salmenperä som åstadkommit den synnerligen störande Häiriötekijä.

Störande eller inte så korades filmens stolte huvudrollsinnehavare Tommi Korpela mot slutet av kvällen till bästa manliga skådespelare. Därmed har Korpela tre statyetter i den kategorin - en bedrift endast Tauno Palo lyckats med tidigare.

Överraskande vinnare

I det här skedet verkade åtminstone publikjublet bädda för en slutlig seger för Häiriötekijä - något många både tippat och hoppats på.

Men i det avgörande ögonblicket hände samma sak som på Oscarsgalan för några veckor sedan. Istället för att gå till den film vars regissör just belönats för sitt visionära tänkande landade statyetten i famnen på en mer konventionellt berättad film.

Och precis som i fallet med Fäktaren bygger den Oscarsvinnande Spotlight på en verklig historia. En upprörande historia som berättas utan större åthävor.

För egen del har jag inga invändningar att komma med när det gäller vare sig valet av Spotlight eller Fäktaren - men visst hade det varit intressant att veta hur de röstberättigade tänkt? Handlar det om taktik - och i sådana fall vilken?

Publikens röst

Hur som helst känns det något ironiskt att galan formligen avslutas med bilden av Fäktaren-teamet på scenen. Där står Märt Avandi - som trots vissa förhandsspekulationer inte belönades för sin insats i titelrollen. Där står Klaus Härö - regissören som inte blev nominerad. Och där står Anna Heinämaa - manusförfattaren som knappt blev bjuden.

Men vann gjorde de. Trots allt. Vad de tänkte innan alla dessa galor kan du läsa här.

Och för den stora publiken spelar det väl sist och slutligen ingen större roll om juryn tyckte mer om Häiriötekijä eller Fäktaren. Nästan 50% av de vanliga åskådarna valde ju trots allt att lägga sin röst på Luokkakokous - en film som inte kvalade in i en enda tävlingskategori.