Fannys blogg - mars 2015

Tommi berättade att hans mommo alltid lagade det när han var liten.
Tommi är söt. Det är så skönt att vi är tillsammans igen.

Idag pratade Erika och jag om vad som händer när man dör. Erika satt hon tror det är skönt
att dö. Man får liksom bara slappna av och vila. Men det tror inte jag. Erika frågade hur
jag skulle vilja dö om jag fick välja. Jag sa att då skulle jag välja att inte dö alls. Jag ville INTE
prat om det här.

Det blev lite dålig stämning.

Jag tror Erika hade en massa fel, för hon höll armen över sitt prov så att jag inte skulle se, men såg ändå att hon hade en massa röda streck. Sen markerade hon: ”Ursäkta mig, men jag vill klaga på provet.”

Atte: ”I don’t understand when you speak Swedish.”
Erika: ”JAG‐VILL‐KLAGA‐PÅ-PROVET”.
Atte: ”We speak English when we are in English class, Erika”.
Erika: ”Ok FUCK YOU!”.
Jag blev helt chockad och skrattade hysteriskt för jag blev så överraskad av vad hon sa. Men Erika skrattade inte. Hon såg jättearg ut.

Atte blev förstås också jätte arg: ”Erika! Ut! NU! Han pekade mot dörren. Erika bra satt på sin stol och sa ”I don’t understand when you speak Swedish, speak English please”.

Atte var helt röd i ansiktet: ”UT!” Erika steg up och gick riktigt sakta för att irritera Atte ännu mera. När hon gick ut smällde hon i dörren så det skallrade i alla fönster.

Jag sa att det är lite barnsligt att skolka bara för att hon är sur på Atte.

Då sa Erika ”Fany, du är så sjukt uptagen med att vara så duktig. Du gör alltid precis om Atte säger”. Jag sa ”Det gör jag inte alls! Men vi ska ju ha föredag i rellaprojektet på fredag!”. Erika: ”Folk har faktiskt annat att tänka på än ett litet löjigt rellaprojekt”. Och sen la hon på. Var inte det lite dåligt gjort?

Sen ringde jag Erika, men hon sa att hon inte orkar. Jag frågade om nåt är på tok, men hon sa att hon bara är trött. Jag: ”Är du fortfarande sur på mig för det där igår?” Erika: ”Nej, jag bara inte orkar. Jag är inte sur.” Jag: ”Säkert?” Erika: ”MAN ÄR INTE SUR BARA FÖR ATT MAN INTE ÄR MED PÅ ALLT PRECIS HELA TIDEN!!! KANSKE JAG BARA HAR LUST ATT VARA I FRED, KAN DU INTE FÅ IN DET I DIN LILLA HJÄRNA?!?

Jag: ”Jo...” Jag visste inte vad mer jag skulle säga, blev faktiskt ganska ledsen. Men mamma sa att jag inte ska bry mig, att hon säkert bara har en dålig dag.
Och sen for mamma och jag på bio i stället.

Jag fattar inte vad det är som hände med henne.

Jag: "När började kristendomen?”
Erika: ”Den startade utgående från judendomen, ungefär 312 e.Kr.”
Jag: ”Vad innebär kristendomen?”.
Erika: ”Det innebär att man tror att Jesus från Nasaret är Kristus, judarnas och världens frälsare och Guds son”.
Jag: ”Hurdan är kristendomens gud?”
Erika: ”Det finns ingen gud.”
Jag: ”eh...”
Erika: ”NEJ!!! JAG TÄNKER INTE STÅ HÄR OCH PRATA OM DET HÄR PISSET! DET ÄR LÖGN” DET FINNS INGEN GUD! OCH OM DET NÅNGÅNG HAR FUNNITS EN GUD ÄR JAG SÄKER PÅ ATT HAN ELLER HON ÄR STENDÖV!”.

Erika rev ner allt som fanns på katedern och rusade ut.

På rasten ringde det i min telefon. Det var Erikas pappa. Atte hade berättat för honom om vad Erika gjort på timmen. Han sa: ”Jag tror inte Erika allt är sur på dig. Men jag tror hon är ledsen. Det var sidu igår... som... hennes mamma fyllde 40 år. Eller skulle ha fyllt. Jag tror Erika tänker på det just nu”.

På sista rasten såg jag Erika igen och gick och satt mig i gungan bredvid henne. Jag sa att jag hade pratat med hennes pappa. Erika såg bara ilsken ut och ropade ”Du fattar ingenting! Du har ett perfekt liv. Du har ju bara lyxproblem. Du gråter för att din pappa bor i Karis och för att du har en styvpappa, som ju faktiskt är jätterolig. Du grinar för att du har problem med din pojkvän som är VÄRLDENS BÄSTA POJKVÄN. DU GRINAR FÖR ALLT! Men det är inga riktiga problem.

Jag: ”Jag grinar inte alls för att Jeppe är min styvpappa!”
Erika: ”FANNY. MIN MAMMA ÄR DÖD. FATTAR DU DET? JAG KOMMER ALDRIG ATT SE HENNE IGEN. OCH FÖR VARJE DAG SOM GÅR GLÖMMER JAG MER OCH MER HUR HON SÅG UT. JAG MINNS INTE ENS HUR HON DOFTADE LÄNGRE! JAG VILL KOMMA IHÅG. MEN JAG HAR GLÖMT!.

Erika gick sin väg, men jag sprang efter henne och fick riva henne i rocken för att få henne att stanna.

Jag sa: ”Jag vet! Jag vet att din mamma är död. Och jag är så ledsen för det! Men jag är också ledsen för att du är ledsen på mig! För det finns ingenting jag kan göra! Förstår du? Jag vet inte vad jag kan göra för att hjälpa dig. Men jag är här! Kanske jag inte förstår allt, men jag är din BÄSTA VÄN!”. Vi började båda gråta. Men jag fick krama Erika.

Erika såg på mig och suckade tungt. ”Fanny... våfflor. Jag tror inte du förstår...”
Det kändes som om jag var på väg att svimma. ”Jag bara tänkte...”
Erika: ”Ja du tänkte, men du FÖRSTÅR ju ingenting. Du kom hit för att MUNTRA UPP MIG! Men det är inte på det sättet!” Jag såg ned. Fattade att jag hade gjort fel. Igen.

Erika: ”Det är liksom som... allt känns omöjligt. Jag orkar nästan inte stiga upp på morgonen ens. Jag har ingen matlust, jag orkar inte vara i skolan... orkar inte prata med nån egentligen. Och på nätterna ligger jag vaken och får inte sömn, fast det är det enda jag längtat efter hela dagen, att få sova.” Hon började nästan gråta. ”Jag önskar att min mamma var här!”. Jag märkte att jag tryckte våffelfatet mot mig som om det var min enda räddning. Jag visste inte vad jag sku säga.

Erika: ”Lovar du att du inte säger det här till nån!” Jag lovade. Hon gick in igen och dörren smällde efter henne. Jag blev stående med våffelfatet tryckt mot mig. Jag kastade allt i roskisen på vägen hem. Fatet också.

Jag vet inte. Jag hann tänka vad Tommi tänker, kan liksom pojkar svara på sådana frågor? Men jag måste ju fortsätta då jag en gång hade börjat. Jag: Det är nästan som om anklagar mig för nånting. Fast jag gör så gott jag kan.

Tommi: Kanske hon är så ledsen att hon inte klarar av att tänka på andra?
Jag: URSÄKTA MIG, men hon behöver ju inte vara elak bara för att hon är ledsen!
Tommi: Nej, men... Han tänkte efter lite och så sa han: Min syster var deprimerad ifjol. Och då var hon ofta jätteelak mot oss. Då sa hennes psykolog att det är för att vi är de som står henne närmast. Vi var de enda hon vågade visa hur hon hade det.

Jag tänkte på Tommis syster. Hon som är så söt och rolig. Konstigt att föreställa sig att hon kan ha varit så ledsen. Men kanske det är så att man går runt och tror att andra är helt perfekta och inte har några problem i världen, men det bara ser ut så för att alla försöker få det att låta som om allt är bra hela tiden.

Tommi: Så kanske du bara ska försöka hålla ut och inte ta det personligt. Jag tänkte på gårdagen då jag stod utanför Erikas med de där dumma våfflorna och hon pratade med mig som om jag var en idiot. Och jag kände mig så misslyckad att jag nästan började gråta.

Jag: Men hon bara ”VÅFFLOR?!?” liksom. ”Du FATTAR ju ingenting”. Jag försöker ju faktiskt hjälpa henne, men det ju inte så lätt när hon bara är arg och sur och OTACKSAM. Dessutom fattar jag inte varför jag borde göra något alls för inget av det här har något med mig att göra ens!
Jag stirrade uppgivet ut i luften och kände mig plötsligt helt hjälplös.
Jag: Jag klarar tydligen inte av att hjälpa henne heller. När hon bara blir arg och jagar bort mig. Hon vill ju inte ha hjälp.

Jag: ”Hej, det är Fanny.”
Erika: ”Hej.”
Jag blev nervös, hjärtat bankade så hårt att jag tänkte att hon säkert kan höra et i telefonen. Rädd för min bästa vän. Varför blev det så? Erika: ”Förlåt att jag var sur igår... jag vet inte vad som hände, det är som om jag tappat kontrollen helt. Allt bara känns omöjl...” (hennes röst dog ut helt)
Jag: ”Hallå! Erika?”
Erika: ”Ja, jag... förlåt.” Hon viskade nästan. Jag hörde en hickning. Hon försökte fortsätta prata, men klarade det inte.

Jag: ”Men hördu... har du pratat med din pappa? Han ringde mig och var bekymrad...”
Erika: ”Ja, jag vet det. Jag sa bara att det är stressigt med rellaföredraget och sånt. Han trodde först inte på det, så jag sa att det hade blivit alltför mycket med skolan och läxor och att jag oroade mig för högstadiet och sånt. Jag kan INTE säga det till pappa. Förlåt, men då blir han bara... nå nu går det ganska bra med honom, han dricker inte och verkar vara glad igen... och så... det värsta som kunde hända är att han också blir ledsen och börjar dricka igen... jag klara inte av att vara med Therese nu. Jag klarar nästan inte av mig själv på morgnarna ens... Jag önskar att jag kunde...”

Jag blev rädd. Jag ville inte att hon sku säga det jag var rädd för att hon sku säga.

Jag: ”Nej!” Det blev tyst igen. Vi kunde höra varandra andas. Jag tänkte ”tänk om jag inte kommer på nånting att säga. Tänk om ingen av oss säger något mera. Då är jag en dålig vän. Jag är en dålig vän. Hon kommer inte att vilja vara med mig längre.

Erika: ”Men Fanny, visst kan jag lita på dig?” Jag: ”Förstås”. Jag tänkte på att jag redan hade sagt det till Tommi och ångrade, ångrade, ångrade. Jag har ju redan bevisat att jag inte förtjänar att vara hennes vän.
Erika: ”Om du berättar det här för nån, så...”
Jag: ”Nej jag SKA inte säga nåt till nån”.

Jag: ”Öh, bra.” Och så började han härma Erika, lite lågt så att inte Atte sku höra: ”Åååå, det finns ingen Gud! Gud är DÖD! Åååååh!” Jag log lite för jag visste inte vad jag sku göra, hoppades bara att han sku sluta så att jag sku slippa säga nånting om det.

Men han fortsatte: ”Hon är helt konstig. Tror liksom att hon är lite speciell..” Då sa Anja att det verkar som om Erika vill ha väl mycket uppmärksamhet. Men då ropade Atte till och sa att vi måste koncentrera oss. Men jag måste ändå säga nånting, jag kunde ju inte låta dem prata illa om henne bakom ryggen. ”Hon är inte konstig. Det är bara ni som är dumma”. Atte sa ingenting, började bara undervisa. Kanske han höll med mig.

Han tittade forskande på mig, så jag såg bort.

Jag: ”Jag måste hem och äta”.

Och då ropade Erika ”Jag fattar bara inte varför vi ska lära oss det här. Vad HJÄLPER det oss liksom, vad ska vi ANVÄNDA det till? Kan vi inte lära oss nånting som handlar om OSS?. Om hur det är att LEVA? Hela skolan är oanvändbar och dum, vi lär oss INGENTING VIKTIGT!”

Sen sprang hon ut. Jag letade efter henne i hela skolan och hittade henne till sist i korridoren bakom slöjden.
Erika: ”Fanny. Jag behöver hjälp”.

Och då bestämde jag mig, jag måste berätta för nån vuxen. Jag kan inte ha allt det här ansvaret ensam, jag är ju bara 12 år. Nu ska jag sova!

Men sen: Nej, jag kan INTE säga något. Jag har lovat Erika och jag kan inte svika henne. Hon kommer att bli rasande. Hon kommer att hata mig. Men vad ska jag göra? Hela natten höll jag på. Rullade på i sängen och kunde inte slappna av.

I skolan frågade Anja ”Ursäkta mig, men vad är det för fel på Erika?”
Jag: ”Inget speciellt. Hon är flunssig, bara”. Men nu orkar jag inte ljuga mera. Det är som om all min energi går åt till att hålla mig undan alla frågor, som om de som frågar skulle vara mina fiender. De frågar ju för att de bryr sig. Kanske det värsta är att låta Erika vara i fred.

Jag gick aldrig till lektionen utan gick raka vägen till kuratorn. Jag berättade allt och kände hur allting blev lättare. Hon sa: ”Du är en god vän. En riktigt bra vän. Det är inte alla som har det. Jag ska ta hand om det här”. Då jag sku gå ut ur hennes rum blev jag plötsligt rädd och vände mig om. ”Du får inte säga något åt Erika.”

Kuratorn: ”Hon måste nästan få veta, det är svårt att hjälpa henne annars”. ”Ja, det är sant”, sa jag.

Hon stannade och ropade ”Du lovade!”
Jag: ”Men du sa att du behöver hjälp”.
Erika: ”Ja, men inte från en bortskämd unge som du”.
Jag: ”Det är ju inte jag som ska hjälpa dig, utan en psykolog. Kanske jag kan komma med?”
Erika: ”Inte vill jag ha med dig, du håller ju inte käft om nånting. Du kommer att berätta för hela klassen... att Erika går hos en psykolog”.
Jag: Klassen blir säkert glad då. Det hände ju tydligen inget spännande i deras liv eftersom de är SÅ upptagna av ditt, liksom. Patte bara "Erika är så konstig"... och Anja "vad är det med Erika då?"
Erika: ”Vad sa du då?”
Jag: ”Jag sa att du har flunssa”.
Erika: ”En konstig flunssa i så fall... Vill du komma med då?”.

Så vi var hos psykologen. Det tog en stund, men sen började Erika våga prata. Hon berättade om allt. Sin pappa. Ansvaret för Therese. Dåligt samvete för att hon inte var mera ledsen över sin mamma, att hon aldrig gick till graven. Och när hon började känna saknaden brast alltihopa.

Hon grät och grät och grät. Jag har aldrig sett nån gråta så länge. Vi satt på huk tills vi blev blåa av köld.

Så vi gick in i en biograf och värmde oss. Då ringde Erikas pappa och sa att han kan hämta oss om vi vill ut och äta nånstans. Det ville vi. Vi pratade inte om psykologen när vi åt och det var mest jag och Erikas pappa som pratade. Men det gjorde ingenting.

Jag tror det kommer att gå bra. Det verkar så. Erika verkade också gladare efter att vi hade varit där.

Ikväll kommer Eva! Det känns inte alls på samma sätt som förr. Hon har slutat med sin jumppa. Hennes mamma blev jättearg, men Jeppe hade en diskussion med henne och jag tror han fick henne att förstå vilken press Eva har på sig. Att det inte är bra med tanke på hennes ätstörningar och så.

Vi är ju inte bästisar direkt... men jag förstår henne bättre nu och tänker bädda åt henne i mitt rum. Jag tror det kan bli riktigt mysigt.

Jag har också bestämt mig för att sluta blogga.

Det har varit jätteroligt och TACK till er alla som har följt mig!