Peter Lüttge: Jag vill inte ärva någonting

Mina syskon vet det redan. Mina barn också. Jag vill inte ärva någonting och jag kommer inte heller att ge bort någonting i arv. Det har varit ett av mina mantran sedan en längre tid tillbaka. Nu hällde den kinesiska konstnären Song Dong med sin stora installation Waste Not (2005) vatten på min tycker-inte-om-arv-kvarn.

Installationen Waste Not förevisar allt Song Dongs mamma har samlat på sig under sitt 80-åriga liv. Och som sonen Song Dong fick i arv. Han ställdes som så många andra som skall tömma sina avlidna föräldrars hem inför den där ofantliga mängden av bråte och tänkte: Vad nu?

I 99 fall av 100 kastas en stor del av sådana "arv". Men i och med att Song Dong är konstnär kom han på en bättre idé: Tänk om jag visar allt, verkligen allt hon har samlat på sig i ett museum. Och där är det nu. Och det är hemskt att beskåda.

Jag går runt bland sakerna i konsthallen i Düsseldorf och tänker på mina föräldrar och deras stora hus. Mitt barndomshem. Och min mammas barndomshem. Och hennes mammas. Jag tänker inte så mycket på mina föräldrars lägenhet utan mera på den stora vindsvåningen och den stora källaren. Och alla "skatter" som finns där. Jag ryser.

Det gör min mamma också, när hon tänker på att hennes barn måste gå genom allt det där. Det har hon sagt till mig. Och jag förstår henne. Mer än väl. Eftersom jag inte vill ha någonting av det som finns i huset. Jag vill inte heller ha huset. Eller den fjärdedel av huset som kommer att vara min laglott.

Arvsstridigheter och släktfejder

Jag kommer att tänka på min gudfar, min mammas bror, som min mamma inte har pratat ett ord med sedan 35 år tillbaka. På grund av arvet hon fortfarande bor i och som kommer att påminna henne om att hennes familj är splittrad sedan hennes mamma dog. Det är hon och hennes ena syster på den ena sidan och hennes andra sister och bror, min gudfar, på den andra sidan. Alla fyra lever ännu, 68 till 80 år gamla. Dem emellan: Tystnad. Benhård tystnad. Och hat.

Jag kommer ihåg hur det var, för 35 år sedan, när jag som tonåring försökte medla i den pågående striden. Det här är ingenting som angår dig, sade min mamma då. Eller nej, hon skrek det åt mig. Jag kommer ihåg hur det var när jag gifte mig för 25 år sedan och ville bjuda min gudfar, hennes bror, till bröllopet. När jag frågade min mor om det. Om han kommer, kommer jag inte, var hennes svar. Vad hade jag för val, då? Vem känns viktigare på ditt bröllop? Din mamma eller din gudfar?

Mina syskon vet redan att jag kommer att hålla mig utanför när arvet skall delas. Jag har meddelat dem att jag kan ta det som blir över och om det inte blir över någonting för mig är det också bra. Så kan du väl inte göra, sade min storasyster till mig, när jag berättade det för henne. Ett illavarslande tecken.

Vi ärver vid fel tidpunkt

Bränt barn skyr elden. Men det är inte bara mina minnen från den tidigare generationens arvstridigheterna som ligger som grund för mitt beslut. Det finns andra också. Till exempel ärver vi i dag alltför sent. När föräldrarna har en förväntad livslängd på 80 år är vi som ärver mestadels 50-plussare. Och våra barn på väg att flytta ut. Vi funderar själva på att downsiza. Flytta till ett mindre hus, en mindre lägenhet. Vi vill själv göra oss av med saker. Inte ha ännu mera.

Jag har på bara några år gått ner i mitt boende från 240 till lite över 50 kvadrat. Och gjort mig av med en mängd saker på vägen. Livet känns betydligt lättare nu med så mycket mindre att bära. Mitt bohag ryms i 30 flyttpafflådor av den mindre Clas Ohlson-storleken. De är fortfarande hälften för många. Känns det som. Men när jag tänker på de två (!) flyttbilarna vi behövde för att flytta från Vasa till Helsingfors för några år sedan är det här redan en avsevärd förbättring.

Min generation har ju redan allt. Annat var det förr. När mina föräldrar ärvde sina föräldrar som alla dog i 60-års åldern eller ännu tidigare var det rätt tidpunkt. De hade småbarn, bodde trångt, det saknades pengar. Men de var också 20 år yngre än jag. Än vi som ärver i dag.

Plus minus noll är målet

Förutom att jag helst inte vill ärva någonting vill jag inte heller ge bort någonting i arv. Jag har redan förvarnat mina barn om det. Min strävan är att dö på plus minus noll. Om jag vid min död har någonting kvar att ge bort har jag gjort något fel.

Mig äger ingen
ej ens jag själv

Gunnar Ekelöf (28.8.1967)

Därför har jag redan gjort mig av med en hel del och medvetet inte skaffat vissa saker. Jag äger således varken hus eller lägenhet, sommarstuga, båt eller bil. Inte för att jag inte skulle ha råd utan därför att jag inte vill äga någonting. Någonting stort. Jag ägde en tid en gammal bondgård. Det räckte. Det visade sig nämligen att det var inte jag som ägde huset, utan huset som ägde mig. Gården var som en ofantlig black om foten, kändes det som.

Jag kommer ännu i dag ihåg den lättnad jag kände när gården var såld. Och alla skulder på banken betalades bort. Jag var en fri man.

Jag läser ofta de juridiska frågespalterna i dagstidningarna. Var och varannan fråga handlar om hur man gör så att den ena kan få någonting den andra inte skall få. Det är hemskt. Jag vill inte att mina barn skall kunna strida om någonting jag lämnade efter mig.

Jag vill dela allt med mina barn och deras barn när jag är vid liv. Så att vi kan spendera det och glädjas tillsammans.

Den sista skjortan har inga fickor.