Bea Uusma: "När man är läkare är det ingen som misstänker att man är galen"
När vet man att man verkligen har passion för något? Kanske då man förvarar ett revben från 1800-talet bland sina strumpor. Eller då man utbildar sig till läkare för att bättre förstå sig på dödsorsaker. Det här, och många fler avgörande och dråpliga händelser, beskrev Bea Uusma när hon besökte Arbis i Helsingfors för att berätta om hur hon blev förälskad i Andréexpeditionen.
Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg skulle åka vätgasballong från Stockholm till Nordpolen och tillbaka. De startade en dag i juli år 1897 och skulle återvända fem dygn senare som hjältar. De kom aldrig tillbaka. Man hittade deras kvarlevor på Vitön, en extremt svårtillgänglig ö i yttersta Svalbard, på 1930-talet.
Ett sekel efter den misslyckade polarfärden var Bea Uusma en tvåbarnsmamma som jobbade som författare och illustratör. Hon var bjuden på en fest, som visade sig vara rätt tråkig, så hon slog sig ner i en fåtölj och tog en bok ur en hylla på måfå. Boken handlade om Andréexpeditionen.
Närmare 20 år senare sitter hon inför ett fullsatt rum med hänförd publik på Helsingfors Arbis och berättar om hur det kom sig att hon totalt grävde ner sig i Andréexpeditionen. Hur hon samlade på sig allt mer material, till den grad att snöbollen hon satt i rullning blivit så stor att den inte längre kunde stoppas. För att få reda på vad som egentligen hände de tre männen, varför de dog, utbildade hon sig till läkare, och kunde sedan ifrågasätta den rådande teorin om dödsorsaken.
Kolla klippet där Bea Uusma berättar om hur läkare kan komma undan med knäppa idéer!
Bea Uusmas intensiva intresse för Andréexpeditionen ledde till att hon skrev en bok. Expeditionen - min kärlekshistoria belönades med Augustpriset i kategorin fackböcker år 2013. Men egentligen skrev hon boken bara för sig själv. Att så många slukats in i samma värld, och gillat den, kom som en chockartad överraskning för henne.
– Jag har inte läst en enda recension, säger hon. Jag förbjöd förlaget att skicka dem till mig. Jag skrev inte den här boken för någon annan än mig själv, så jag vill inte veta.
Tvivel gör gott för den som skriver
Många som sysslar med att skriva vet att det är en vindlande, ofta ångestfylld process. När Uusma skriver lägger hon upp en skylt framför sig där det står "Jag vet att det går upp och ner med boken".
– Att tvivla på sin egen förmåga gör att man blir bra. Man måste tvivla lagom, är det för mycket blir man förlamad. Det man kan tycka är jättebra skrivet ena dagen, kan nästa dag kännas jättepinsamt. Det är en svajig process, och för mig en långsam process.
Ja, det tog 17 år för henne att färdigställa boken.
Uusma berättar att boken vid ett tillfälle var 700 sidor lång, men hon insåg att hon inte kan berätta allt hon vet.
– Jag kan ju inte bjuda in folk i mitt huvud, alla kan inte intressera sig för varje pennstump jag hittat. Jag fick fråga mig hur mycket man orkar med, vad är det bästa sättet att presentera det jag kan.
Det har kommit flera upplagor av boken, och till varje version har Uusma lagt till och ändrat lite. För det tar inte slut, hennes fascination för Andréexpeditionen.
– Jag kommer att hålla på så länge det är roligt.
Revbenet bland strumporna då?
Jo, så här var det: Uusma skulle undersöka ifall ett revben som hittats på Vitön verkligen var Knut Frænkels revben. I samband med det uppstod ett... förvaringsproblem:
23.3 kl 8.01: Fel version av samtalet med Bea Uusma har hamnat på Arenan, vi utreder och lägger ut hela intervjun så fort som möjligt.
23.3 kl 15:21: Problemet åtgärdat.
' /%3E%3C/svg%3E)
