Aftonandakt med biskop Björn Vikström

Under stilla veckan brukar man samlas varje kväll för att läsa ett avsnitt ur Kristi lidandes historia. I kväll efter terrordåden på Bryssels flygplats och i stadens tunnelbana känns lidande som ett mycket aktuellt tema. Ett gemensamt drag är också att lidandet har drabbat oskyldiga. Jesus dömdes som upprorsman, trots att han hade predikat förlåtelse, anti-våld och barmhärtighet. På motsvarande sätt har helt oskyldiga människor drabbats av terrordåden; människor som ingenting har gjort för att skada vare sig terroristerna eller deras närmaste.

Hur reagerar vi på orättvist lidande? Ett sätt är att bli arg. Det är helt naturligt att bli upprörd över slumpmässigt och oprovocerat våld. Ilskan föder i sin tur önskan om hämnd; man vill se de skyldiga gripna eller kanske till och med dödade. Om det visar sig att ett bombdåd har utförts av en viss grupp eller representanter för ett visst land, händer det inte sällan att det land, vars invånare drabbats, svarar med bombningar eller andra attacker. Lyckas man inte straffa de skyldiga, låter man hämnden gå ut över deras landsmän, eller över anhängare av deras religion eller ideologi.

Men hämnd är alltid ett tveeggat svärd. ”Den som griper till svärd skall förgås med svärd”, som Jesus uttryckte saken. Våldspiraler är ofta svåra att stoppa: den ena aggressionen leder till en annan, och egentligen är det ju just det här som terroristerna vill åstadkomma: kaos. Ju större kaos, desto bättre. De vill förstöra den nuvarande världsordningen, eftersom de tror att bara så kan någonting nytt och bättre skapas.

En annan tänkbar reaktion på dagens terrorattack är att man blir uppgiven. Det känns så hopplöst och omöjligt att kunna få slut på allt meningslöst dödande i världen. Och då kanske man väljer att stänga omvärlden ute. Som privatperson avskärmar man sig från nyheter, och försöker förneka att det som sker där ute i världen angår mig. Och som länder bygger vi murar och gör det svårare för flyktingar att komma in i vår lilla vrå av världen.

Men om vi tänker efter, så förstår vi, att varken alternativet att slå tillbaka eller alternativet att stänga omvärlden ute, kommer att fungera, om vi vill åstadkomma förändring. Varken våld eller likgiltighet är den väg vi skall gå, om vi vill vara medmänniskor och i synnerhet om vi vill följa Jesu exempel.

Stilla veckan berättar om hur Jesus gick rakt in i det svåra, därför att det inte finns något annat alternativ för den som vill kämpa mot ondskan i världen. Visst frestades också han att svika – han bad i stor ångest i Getsemane om att slippa undan alltihopa. Visst kände också han hur meningslösheten och tomheten hotade allt det han trodde på: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” ropade han på korset. Och antagligen kämpade han, som ju var Guds son, också med frestelsen att hämnas på sina plågoandar. Men i stället bad han för dem: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.”

Vi behöver inte mera våld; vi behöver inte mera hämnd, vare sig i vår värld eller i våra hem eller i våra liv. Vi behöver försoning, vi behöver människor som jobbar för fred och rättvisa; för utbildning och social trygghet. Vi behöver människor som vägrar ge upp; och vi behöver få lita på att Gud är med oss i vår gemensamma strävan efter ett gott liv tillsammans i vår hotade och sköra värld.
Herre, vi ber för de drabbade, för alla lidande, för alla sorgsna och alla förtryckta. Vi ber om fred och hopp och samhörighet. Vi ber att du skall bära oss i kväll, i natt och alltid. Amen