Testikelcancer

Testikelcancer är den vanligaste cancerformen hos pojkar och män mellan 15 och 34 år. I Finland upptäcks årligen mellan 130 och 140 nya fall.

Antalet nya fall av testikelcancer har i västvärlden ökat överraskande mycket under de senaste decennierna. Forskarna letar efter en miljöfaktor eller en hormonell inverkan som kunde förklara ökningen.

Trots att testikelcancer för många kan upplevas som en skrämmande sjukdom och trots att cancern ofta hinner metastasera är prognosen god. Över 90 procent av alla testikelcancerpatienter blir friska.

Vem riskerar att drabbas?

Risken att insjukna i testikelcancer är större hos män vars testikel inte har vandrat ner i pungen vid födseln (testikelretention). Risken kvarstår, men blir mindre, om testikeln förs på plats under babyns första år.

Hos män, vars ena testikel inte har vandrat ner före födseln, har också den andra testikeln en något förhöjd risk att drabbas.

Risken att insjukna är större hos män som har nära släktingar som har haft testikelcancer.

Det ökade antalet testikelcancerfall i västvärlden tros bero på någon faktor i omgivningen, men man vet ännu inte vilken.

Testikelcancer förekommer också hos äldre män, men är inte lika vanlig som hos yngre.

Seminom och non-seminom

Det finns olika typer av testikelcancer. 95 procent av alla testikelcancerformer får sin början i könsceller.

Dessa 95 procent delas in i två huvudgrupper: seminom och non-seminom (semen = lat. säd). Till gruppen non-seminom hör flera undergrupper av cancer.

Frekvensen av seminom och non-seminom är ungefär lika stora, men non-seminom är vanligast i åldern 20-30 och seminom i åldern 30-40.

Non-seminom växer snabbare och mestastaserar fortare än seminom.

Seminom och non-seminom ger likadana symptom.

Symptom

För att upptäcka en testikelcancer i ett så tidigt skede som möjligt skulle det vara bra att t.ex. en gång i månaden själv undersöka sina testiklar. Detta gäller speciellt pojkar och män som haft testikelretention som små eller som har testikelcancer i släkten.

Undersökningen kan t.ex. genomföras i duschen, genom att man tvålar in pungen och känner igenom testiklarna med fingrarna. Om man upptäcker en förändring av något slag ska man diskutera den med en läkare.

Symptom på testikelcancer kan t.ex. vara:

- Att den ena testikeln börjat växa eller känns svullen eller ojämn.
- En knöl eller förhårdnad.
- En molande värk eller en känsla av tyngd i testikeln.
- Gynekomasti, dvs. att brösten börjar växa.

Värk i ryggen och buken eller andfåddhet och blodblandade upphostningar kan vara ett tecken på en cancer som har spridit sig till lymfkärl eller lungor.

Många män med testikelcancer har svårt att få barn. Det har därför föreslagits att män som söker hjälp mot barnlöshet borde undersökas för testikelcancer.

Många av symptomen ovan kan också ha andra orsaker. Att ena testikeln växer mera än den andra är vanligt i puberteten, en utbuktning kan vara ett bråck eller en cysta (också om dessa brukar kännas mjukare än en cancertumör) och värk kan bero på t.ex. en infektion i bitestikeln.

Om man har något av symptomen är det ändå viktigt att man utan dröjsmål uppsöker läkare som kan undersöka en.

Undersökningar

Om läkaren misstänker testikelcancer känner han först på testiklarna och gör sedan en ultraljudsundersökning, med vars hjälp det oftast går att säga om det rör sig om en cancer eller inte.

Ifall ultraljudsundersökningen inte ger ett säkert svar kan man göra ett ingrepp där testikeln tas ut via ett snitt i ljumsken, utan att sedesledaren tas av, och undersöks. Ifall testikeln är frisk sätts testikeln tillbaka. Ifall man hittar cancer tas testikeln bort.

Också den andra testikeln undersöks med hjälp av ultraljud och genom att läkaren känner på den. Ifall fynden är oklara tas en provbit också från den. I ca fem procent av fallen hittas i den andra testikeln en s.k. cancer in situ, som förr eller senare börjar växa om testikeln inte tas bort.

Testikelcancer sprider sig i första hand till de lymfknutor som finns på ryggsidan av bukhålan och kan därifrån gå vidare till brösthålan. Via blodet kan metastaser sprida sig framför allt till lungorna, men också till levern, hjärnan och skelettet.

Om man hittar en cancer tas en datortomografi av buken och bröstet för att upptäcka eventuella metastaser.

Före operationen tas blodprov för att kontrollera förekomsten av tumörmarkörerna alfa-1-fetoprotein (AFP), koriongonadotropin (HCG) och laktatdehydrogenas (LD) i blodet.

Förekomsten av tumörmarkörer ger en fingervisning om diagnosen och är framför allt till hjälp när man vill veta om behandlingen har fungerat och följa med om cancern har kommit tillbaka.

Alfa-1-fetoprotein är ofta förhöjt vid non-seminom, men aldrig vid seminom. Ungefär hälften av alla non-seminom och tio procent av seminomen producerar koriongonadotropin. Laktatdehydrogenas kan stiga vid båda cancerformerna. En hög förekomst av laktatdehydrogenas brukar vara ett tecken på att cancern har spridit sig.

Man kan dock ha testikelcancer utan att någon av tumörmarkörerna är förhöjda.

Behandling

Behandlingen vid testikelcancer går framför allt ut på att den sjuka testikeln, sedesledaren och de kärl som för blod till och från testikeln opereras bort. Avlägsnande av en testikel kallas orkiektomi.

I samband med operationen kan en silikonprotes sättas in på testikelns plats.

Ifall cancern inte har spridit sig räcker det oftast med operation och med täta uppföljningar (se nedan) efteråt. Ifall man ändå väljer också en kompletterande behandling används oftast cellgift både vid seminom och non-seminom.

Ifall cancern redan har spridit sig när den upptäcks tas den sjuka testikeln bort och behandlingen kompletteras sedan med cytostatika vid non-seminom och cytostatika eller strålbehandling vid seminom.

Enskilda metastaser från non-seminom kan avlägsnas genom operation.

Uppföljning

Trots adekvat behandling visar det sig ibland efter en tid att cancern ändå har spridit sig. Ju tidigare man kan sätta in ny behandling, desto större är chansen att patienten blir helt frisk.

Efter en testikelcancerdiagnos får patienten därför gå på regelbundna kontroller, där man tar blodprov för att se om någon av tumörmarkörerna har börjat stiga, röntgar lungorna och undersöker buken och brösthålan med datortomografi.

Beroende på hur stor risken för återfall anses vara kallas patienten till regelbundna kontrollbesök under fem till tio år. Kontrollbesöken är tätast undre de två första åren.

Eftersom det finns en liten risk att man får cancer också i den andra testikeln är det viktigt att patienten själv undersöker den regelbundet för att märka förändringar.

Prognos

Tack vare bra uppföljning och behandling har dödligheten i testikelcancer sjunkit dramatiskt de senaste åren.

Trots att över hälften av alla non-seminom och över 20 procent av seminomen har hunnit metastasera när de hittas blir idag över 90 procent av alla testikelcancerpatienter friska.

Till och med i de sällsynta fall, där cancern har spridit sig till hjärnan, levern och skelettet, lever hälften av patienterna efter fem år.

Kan man bli pappa efter testikelcancer?

I de flesta fallen har man efter en orkiektomi kvar den andra, fungerande testikeln. Strålbehandling kan dock skada spermierna och cytostatika kan förstöra spermieproduktionen för en tid och ibland för alltid. Före operationen får mannen därför ge sperma som fryses in och som vid behov kan användas senare.

Ifall båda testiklarna tas bort behöver patienten ersättande testosteronbehandling. Oftast används testosteroninjektioner, som ges var 10-12 vecka.

Om bara ena testikeln avlägsnats och den andra fungerar normalt brukar patienten klara sig utan ersättande testosteronbehandling.

Peter Boström, specialist i urologi.
De medicinska råden på denna webbplats är riktgivande. Kontakta alltid hälsovården ifall du oroar dig för din hälsa.

.