Skål för Radioteatern, en aktiv 90-åring!

I år fyller två viktiga institutioner i mitt liv 90 år. Min mamma och Radioteatern – båda födda i september 1926. Det roar mig att försöka föreställa mig deras livslinjer parallellt, mot bakgrunden av ett Finland som under de här åren har genomgått en nästan osannolik utveckling.

Mamma firar jag helt privat, men när det gäller Radioteatern delar jag gärna med mig av tillbakablickar – och framtidsvyer.

Vad har vi spelat under åren som gått? Vad har vi sett som vårt uppdrag? Och framförallt: hur har vi låtit?

Samma frågor gäller självklart också för dagens Radioteater. Och morgondagens.

Hur den där allra första sändningen 1926 – det var Strindbergs Paria – lät vet vi ingenting om. Alla hörspel var direktsända, ända fram till slutet av 40-talet. Eller nästan alla. För när jag för tio år sedan, inför 80-årsjubileet, grävde i arkivgömmorna hittade jag ett par dyrgripar. En bevarad ”hörbild” från 1938 och ett hörspel från 1948.

Jag hade mycket roligt under mina arkivexpeditioner.

Ljudligt och välmodulerat

Att lyssna på såna här riktigt urgamla föreställningar är en exotisk upplevelse för en modern människa. Skådespelarna var ju vana vid att skrika över rampen på Svenska Teaterns stora scen och såg ingen orsak att dra ner på volymen. Lägger man därtill ett ljudligt klampande på studiogolvet (också i utomhusscener), vindmaskiner och övrig handdriven ljudrekvisita, är upplevelsen fullkomlig.

Radioteatern: Guvernörerna i paradiset 1938

1:02

När man småningom lärde sig banda hörspel förändrades mycket. Då kunde man börja klippa och montera materialet. Förra sommaren sände Radioteatern en hel rad med gamla arkivpärlor från 50- och tidigt 60-tal. Somliga mera glänsande, andra med lite mattare lyster.

Men visst kunde man både njuta och förundra sig över det oerhört välmodulerade språket, fraseringen, hela det stora, teatrala utspelet som gällde förr. Inte minst språkanvändningen var en helt annan. På den här tiden var det ännu den mångomtalade skillnadskan som gällde, det vill säga det helt artificiella scenspråk som i tiderna kreerades av Nicken Rönngren. Det stora upproret mot skillnadskan och vardagsspråkets intåg både på scen och i radio låg ännu i framtiden när de här pjäserna gjordes.

Stjärnglans

Just den här museala touchen var naturligtvis det som gjorde så många lyssnare lyckliga förra sommaren (tack för alla brev!). Plus möjligheten att få höra alla de gamla stjärnorna, i stil med Erik Lindström, Axel Slangus, May Pihlgren och Gerda Ryselin. Till texter av författare som Runar Schildt, Jarl Hemmer, Hjalmar Söderberg, Gogol...

Och när man är inne på dramatikernamn finns det ett som man inte kan förbigå i radioteatersammanhang – Walentin Chorell. Han var på sin tid lika uppskattad som produktiv och i vårt kartotek räknar jag till hela 56 hörspel av hans hand. De flesta i genren ”psykologisk realism”, hans absoluta favoritgenre. I dag låter den chorellska realismen, liksom hans många arbetarklasskildringar, både välkammade och tämligen tillrättalagda.

Radioteatern: Tre vita skjortor 1961

2:14

Att inte låta som radioteater

När jag kom till huset under senare hälften av 80-talet var Radioteatern inne i en otroligt dynamisk förändringsprocess. En ny generation skådespelare och regissörer höll på att erövra teaterfältet. De inledde ofta sina karriärer på Radioteatern. Marcus Groth, Patrik Drake, Gunilla Hemming, Christian ”Fjudde” Lindblad, Tuuja Jänicke, absurdisten Anders Larsson...

Det gemensamma för många av dem var en vilja att skaka av sig varje uns av teaterdamm. I stället ville man göra ”radioteater som inte låter som radioteater”. Målsättningen var att den lyssnare som slumpmässigt knäppte på radion skulle kunna tro att det var en bit av verkligheten hen lyssnade på.

Många av den tidens naturalistiska föreställningar har blivit legendariska. Lagom rojsiga ämnen kombinerades ofta med bandningar on location i sunkiga lägenheter eller utomhus, som gav ett äkta sound. Samtidigt slängdes de sista resterna av ett något så när vårdat scenspråk över bord. Inte bara talspråk utan också slang och dialogpartier på finska gjorde sitt intåg.

Radioteatern: Fribiljett 1985

2:04

Ett raseriutbrott och dess följder

Och det här var bara början. För under 90-talet inleddes det som åtminstone jag brukar tänka på som ”Radioteaterns guldålder”. Inte minst för att vi – Europas minsta radioteater (förutom Island) – lyckades ta hem alla prispokaler som man kunde få vid de internationella radioteatertävlingarna.

Vad var hemligheten bakom de här osannolika framgångarna? Kanske ett raseriutbrott som Radioteaterns dåvarande chef Erik Ohls fick nångång kring 1990. Nu skulle vi, med våra 52 + 52 sändningar per år, inte längre fungera enligt samma löpande bandet-principer som en fabrik! Nu skulle vi få bättre kontroll över produktionen! Vi skulle skapa en helt egen estetik! Bli en helt egen konstform!

Vi (och det här känns helt osannolikt i dag) lämnade våra arbetsrum i Böle för en hel höst och hyrde in oss i ett privat utrymme i centrum av Helsingfors. Vi tittade på film. Vi läste. Vi analyserade och diskuterade. Vi satte oss in bl.a. i skräckgenren och skrev en gemensam (aldrig uppförd) skräckhistoria. Vi lärde oss kort sagt massor om vad radioteater kunde vara.

Och så började vi omsätta våra lärdomar i praktiken. Ett av resultaten var den s.k. ljudfilmen som för en lång tid blev något av vårt varumärke. Vi närmade oss filmens sätt att berätta, både när det gällde en ofta raffinerad klippteknik och långa sekvenser som berättades enbart i ljud. Filmfreaken Solveig Mattsson var vår dåvarande regissör och blev snart mästare inom den här genren.

Radioteatern: Dobberman 2010

2:24

Samtidigt var vi väldigt måna om att betona avståndet från scenteatern och det gamla ”fattigmansteater”-begreppet. Radioteaterns uppdrag var inte längre att serva dem som inte hade tillgång till teaterscenerna med klassiker. ”En helt egen konstform!” var vår stolta devis.

Och av allt att döma gillade man det vi gjorde ute i Europa.

Osthyvelns årtionden

Sen dess har det ju handlat väldigt mycket om nedskärningar. Det första chockbeskedet kom 1995. Då skars vi ner med nästan hälften. Och så har det fortsatt. Av forna 52 föreställningar per år är vi sedan flera år nere vid 9.

Hur vi överhuvudtaget klarade av att producera en föreställning i veckan känns ofattbart i dag. Med färre föreställningar har vi också gjort det medvetna valet att prioritera nyskrivet finlandssvenskt. Som under de senaste tjugo åren har stått för kring nittio procent av vår repertoar.

Vi är glada att se att det äntligen har skett en islossning också på scenteatrarna där man, bland annat i och med REKO-projektet, har börjat satsa allt mera på nyskriven inhemsk dramatik.

Under 90 år har medielandskapet genomgått en otrolig förändring och detsamma kan sägas om oss. Men också under en kortare period på låt oss säga tjugo år hinner det hända mycket. Det märks bland annat genom att våra föreställningar hela tiden blir både kortare och snabbare. Sådant som vi tyckte höll ett rasande högt tempo på nittiotalet känns långsamt i dag. Ett tilltal som vi tyckte kändes fräscht och radikalt nytt kan ett par decennier senare plötsligt låta lätt teatralt.

En krävande vän?

Samtidigt finns det sådant som kommer igen. Som när Radio Vega nu återuppstår som den direktsända kanalen Yle Vega. Innebär det att vi är vi tillbaka där vi började, i ett direktsänt radiolandskap? Och hur passar Radioteatern in där?

Det sägs att radion har klarat sig bättre än teven i det nya medielandskapet. Samtidigt alltid med tillägget att radion främst fungerar "som sällskap". Innebär ett sällskap alltid nånting som man lyssnar på med ett halvt öra medan man gör annat? Eller kan ett sällskap också vara en lite mera krävande vän? En som propsar på att du slår dig ner och verkligen lyssnar, eller tar en promenad med dina hörlurar? Men som i gengäld också ger något.

Radioteatern: Stabat Mater 2015

2:04

Ett sådant krävande-givande sällskap vill vi gärna vara. Som t.ex. när vi nu söndagen den 25 september inleder vår höstsäsong med en radioteaterversion av Milja Sarkolas autofiktiva pjäs om begär, Något annat (Jotain toista).

Så, du får naturligtvis gärna diska när du lyssnar på oss. Men det finns en risk att ett och annat försvinner med sköljvattnet.