Kaj Arnö: Ladinarna är Italiens ålänningar

Ladinarna är språkminoriteten som ledigt hoppar mellan tyska och italienska, men som värnar om sitt modersmål. Ladinska syns och hörs mer och mer om man turistar i Sydtyrolen.

Bon di! I skidorten Wolkenstein har 90 % ladinska som modersmål, ett litet språk med 30.000 modersmålstalare. Om de tysktalande sydtyrolarna åtminstone antalsmässigt (360.000) är något av Italiens finlandssvenskar, är ladinarna Italiens ålänningar. De bor till synes avskilt från omvärlden, men har via flitig företagsamhet skapat välfärd, bland annat i turismbranschen.

Europas och därmed världens kapacitetsmässigt största skidområde, Dolomiti Superski, är en god orsak att besöka ladinskans högborg Grödnertal (på ladin: Gherdëina). Själv besökte jag området för sjunde året i början av mars, och åkte enligt skidortens förträffliga statistiktjänst ca. 278 pist-km, sammanlagt 162 åk i 79 olika liftar. Det var knappast för sista gången.

Det oitalienska Italien

Som första resans gosse för över tio år sedan förvånades jag över hur tyskt området är. Skam till sägandes hade jag före det inte uppfattat att Sydtyrolen historiskt sett har väldigt lite att skaffa med Italien. Karelen har mer med Ryssland att göra än Sydtyrolen med Italien; fram till Första världskrigets slut var området ett österrikiskt kärnområde och om man inte hade tyska som modersmål, var det just ladinska, sällan italienska.

Om du hjälper mig att slå din granne på käften, ska jag ge dig en del av hans tomt!

En av de mest givande skidturerna i området startar från berget Lagazuoi, där österrikiska och italienska bergstrupper utkämpade hårda strider under Första världskriget. Striderna vanns nästan alltid av de i bergssammanhang mer bevandrade österrikarna, fastän hemmafronten försvarades av vad man kunde uppbåda bland gamla gubbar och pojkspolingar. Men som bekant förlorade Österrike kriget på andra fronter. Påföljden blev att engelsmännen kunde inhösta sitt löfte de givit för att övertyga italienarna om att kämpa på ententens sida, nämligen att ge bort områden av Österrike till Italien.

Om du hjälper mig att slå din granne på käften, ska jag ge dig en del av hans tomt!

Trots tvångsitalianisering under Benito Mussolini förblev Sydtyrolen i huvudsak tyskspråkigt. Den tyska ursprungsbefolkningen förtrycktes ännu efter andra världskriget. Sydtyrolen av idag är däremot en mönstergill region: Italiens rikaste område, med omfattande självstyrelse, låg arbetslöshet och en konjunktur som verkar resistent mot ekonomiska nedgångar. Att vägen dit gick via omfattande bombkampanjer under 1960-talet betonar ingen längre.

"Riktiga" italienare som besöker Sydtyrolen upplever sig vara utomlands. Sydtyrolarna är själva i klar majoritet (70%) utom i huvudstaden Bozen, där siffrorna är omvända med 74% italienskspråkiga, huvudsakligen ditflyttade under Mussolini. För sig själva talar sydtyrolarna ibland sin bajerskklingande dialekt (lika begriplig för gemene tysk som närpesiska för gemene finlandssvensk), och normal högtyska med turisterna, bland vilka tyskan är ett klart majoritetsspråk.

Ni dalar bra ladin!

Sydtyrolarnas italienska har ibland lite av hoono soomi över sig. Då nästan hela umgängeskretsen är tyskspråkig – släkt, vänner, grannar, affärsbekanta – behöver man inte slipa italienskan till modersmålsnivå. Många skorrar på r-en.

Annat är det med ladinarna. Man kunde kalla dem "fullständigt trespråkiga", i den bemärkelsen att de sedan lekskolan obehindrat verkar tala ladinska, tyska och italienska på en nivå som åtminstone jag inte kan särskilja från modersmålets.

Tag våra tre bordsgrannar på en restaurang i Wolkenstein. De talade tyska med varandra, och de lät som vilka sydtyskar som helst. Då en av de tre damerna överväldigades av sitt nikotinbehov och gick ut, bytte de två andra till ladinska. Restaurangens säsongarbetskraft tilltalade bordet på italienska, som alla tre talade snabbt och obehindrat. Den nikotinsugna damens skorrande r var det enda tecknet jag (som begränsat italienskkunnig) uppfattade på bristande kunskaper i talad italienska.

Annat är det med ladinarna. Man kunde kalla dem fullständigt trespråkiga

Som nyfiken finlandssvensk kunde jag inte bärga min nyfikenhet, utan frågade damerna om deras språkval. Jag avböjde deras allmänna lektion i ladinskans existens och i begreppet flerspråkighet, och kunde kvickt ställa den fråga jag var mest nyfiken på. Varför talade den tredje damen inte ladin? Jo, hon var inflyttad, från ett rent tysktalande område i Sydtyrolen. Hon hade bott 20 år i Wolkenstein och visst hade hon lärt sig ladin, men inte så bra att det hade fallit sig naturligt att tala något annat än tyska med hennes två ladinsktalande bästisar.

"Behöver du någonsin ladin?", undrade jag. Javisst. Då barnen var små, med barnens kompisar. Speciellt pojkarna i lekskolåldern vägrar tala något annat än ladin. Visst kan de både tyska och italienska, som rinnande vatten, eftersom alla dagistanter är trespråkiga och dagisets språk byts varje vecka. Var tredje vecka ladin, var tredje tyska, var tredje engelska. Men ladin är det tuffa språket, tydligen för att också de allra minsta känner en stolthet för sin egen särart. Hatten av! Det finns hopp för Europa. Allt är inte cola och amerikanisering. Dagisbarnen talar med turister på turisters vis och med bönder på ladin, för att travestera Erik Axel Karlfeldt.

Ladinskan är bestigbar

Ladinskan är inte omöjlig att förstå, i motsats till vad ladinarna själva tror. "Och med det där gänget föreställer du dig att du ska kunna åka igenom Mittagstal!" fick vår skidguide för drygt tio år sedan höra av sin kollega. Som barnfamilj med en nioåring och en elvaåring skulle vi korsa Sellamassivet från Pordoi direkt till Kolfuschg, förlåt Colfosc), genom den endast i undantagsfall öppna offpisterutten där solen på grund av dalens branta väggar lyser endast vid middag. Jotack, den förtäckta förolämpningen förstod vi.

Ladin låter lite mer som franska än som italienska. Det finns en tidning, La Usc di Ladins
som uppdateras dagligen på webben och utkommer tryckt en gång i veckan, liksom online-språknyheter om ladinskan. Någon komplett Wikipedia har ladinskan inte ännu, även om byggstenar finns. Här som språkprov ett utdrag ur artikeln "Südtirol" om Sydtyrolen:

L Tirol dl Sud o Südtirol, ufizielmënter Provinzia autonoma de Bulsan, furmea adum cun la Provinzia autonoma de Trënt la region Trentin-Südtirol tla Talia nordurientela. Sun l model dla denominazion franzëusa Haute Adige crieda da Napoleon y sëurantëuta tl talian coche Alto Adige, veniel datrai ence a d'infal dit Adesc Aut. L cë-luech dla Provinzia ie la zità de Bulsan.

Bulsan, det är Bozen, Sydtyrolens huvudstad. Adige är det franska och italienska namnet på floden Etsch, ladinska Aut, bekant från första (numera oanvända) strofen av Deutschlandlied, där Tysklands utsträckning i syd-nordlig riktning beskrivs med "Von der Etsch bis an den Belt" (i väst-östlig riktning gäller "Von der Maas bis an die Memel").

I praktiken stöter man på ladinskan mest i ortsnamnen: Plan de Gralba, Ciampac, Dantercëpies. De största orterna har tre namn: St. Ulrich heter Urtijëi på ladin, Ortisei på italienska. Och i efternamnen: Senoner, Peratoner, Moroder. Förnamnen verkar mestadels tyska. Vår hotellvärd hette Osswald Runggalddier. En fem-år-efter-dödsannons över Vijo Pescollderungg kallar till minnesstund i Calfosch (tyska Kolfuschg, italienska Colfosco).

Turismen drar, men inte alltid på ladin

Som medeuropé skulle jag gärna utöka mitt ordförråd från tack (de gra!) och godmorgon/goddag (bon di!) med tio-tjugo ord till. Hur vore det med en turistbroschyr på ladin, kryddat med lite tyska och engelska så att vi dumma turister hänger med? Något att bläddra i under pausen då man äter Kaiserschmarrn på sin Hütte (ladin: utia). Hade EU-språkminoritetsombudsmannen fortsättningsvis varit finlandssvensken Johan Häggman, kunde man kanske ha tagit tag i saken.

Rent ekonomiskt sett verkar framtiden säkrad för ladinskans kärnområde. Miljontals turister per år njuter av skidbackarna, bland dessa inte bara tyskar utan också många nordbor. Under sistlidna vecka stövlade vi hela fyra gånger över finlandssvenskar, som tagit sig hit antingen via Innsbruck eller München. Inte att undra på. Dolomiterna är utsökt vackra, även den vegetariska maten är läcker (mums för Steinpilze mit Bandnudeln) och väntetiderna är korta.

Och skidåkandet? Långa backar (10,6 km La Longía till Urtijëi), höga berg (Marmolada 3343 m), välskötta pister och i år dessutom rikligt med nysnö. I den alpine skidturistens Mecka, dalen Gherdëina, talar ortsbefolkningen bra ladin.

På återseende i Wolkenstein - Assudëi n Sëlva Gherdëina!

Hälsar, Kaj Arnö