Tragedin om Woyzeck upphör inte att fascinera

Jag känner medlidande med Woyzeck. Trots att han mördar sin käresta. För han är en fattig soldat som utnyttjas och förödmjukas. En person vars behov av hjälp jag hör gång på gång, ett rop på hjälp som ingen i hans omgivning uppfattar eller bryr sig om.

Woyzeck försöker sitt bästa i ett ruttet system tills han krossas och mördar sin käresta. En mekanism som för övrigt känns igen – att slå där det går lättast och leva ut sin aggression på familjen. Det är en tragedi lika stor som någonsin de grekiska tragedierna. Lägg därtill pjäsens problematisering av fattig och rik, och vi har en klassiker.

Galen omvärld eller galen soldat?

Radioteatern firar nu 90 år med två olika versioner av pjäsen Woyzeck. I den första versionen från 1957 känns världen där soldaten Woyzeck lever i bara skvatt galen, medan den andra versionen från 2011 uppvisar en större förståelse för personen Woyzeck – för hans hämnd och galenskap.

Historien om Woyzeck är dramatisk, liksom själva pjäsen. Författaren Georg Büchner dog endast 23 år gammal år 1837 i tyfus. Efter sig lämnade han utkast, lösa scener och fragment till pjäsen Woyzeck, fragment som flera personer sammanställt till olika versioner.

Büchner inspirerades till pjäsen av ett uppmärksammat rättsfall. Det var frisören Johann Christian Woyzeck som dömdes och avrättades för mordet på sin älskarinna och vars ansvar debatterades i samtiden eftersom han visat tecken på sinnessvaghet.

Fattig har ihjäl sin käresta

Pjäsen handlar alltså om en fattig soldat som deltar i medicinska experiment medan hans käresta bedrar honom med en tamburmajor. Woyzeck hugger ihjäl kärestan, den enda han anses nå i ett hierarkiskt system. Pjäsen har sina uttolkare och analyser om just förtryck, samhällshierarkier, klass och den enkla människans driftsutlevelse kontra den bildade människans moral och belevenhet.

Också feminister har satt sina klor i Woyzeck. Inte minst för att det är kvinnan som blir den främsta syndabocken och måste dö i pjäsen. Woyzecks käresta, Marie, är frisinnad. Hon har inte enbart ett utomäktenskapligt barn med Woyzeck, hon är därtill promiskuös eftersom hon har ett förhållande med tamburmajoren. Hon är den som får betala det yttersta priset för att ha överskridit samhällsnormerna.

Hur Büchner ville att slutet skulle bli för Woyzeck är oklart. Intressant nog slutar 1957-års Woyzeck också annorlunda än 2011-års tappning.

Stora skillnader i rolltolkningarna

Den som vill lyssna på en ganska fragmentarisk och expressionistisk version med storvulna röstgester uppmanas bänka sig framför radion när Staffan Aspelins regi från år 1957 sänds. Medan den som vill ha en mer tillgänglig version med klarare orsakssamband och psykologi får vänta till söndag på Marielle Eklund-Vasamas bearbetning från år 2011. Mest intressant blir det förstås om man har möjlighet att lyssna till båda versionerna.

När jag först lyssnar på 1957-års version kommer jag att tänka på Alice i Underlandet. Ingenting är sig likt, ingenting är naturligt. Rösterna deklamerar med emfas. Alban Bergs musik är expressionistiskt dramatisk. Woyzeck, spelad av Eric Gustafsson, är underdånig i förhållande till sin kapten, men oräddare i förhållande till sin käresta.

Då och då får det svulstiga en lätt komisk anstrykning för en modern lyssnare. Som när Woyzeck dödar Marie med dramatiskt darr på rösten. Och jag slås av en tanke: Kan jag alls rättvist bedöma en uppsättning från 1957?

Experiment à la Mengele

Det medicinska experiment som Woyzeck utsätts för handlar om att han tvingats leva på ärter sedan tre månader tillbaka och nu börjar få hallucinationer. Gardesdoktorn applåderar hans partiella mentala avvikelse (aberratio mentalis partialis), viftar bort hans oro och visar istället upp honom för studenter som skattar åt Woyzeck.

I Marielle Eklund-Vasamas regi blir doktorn, spelad av Robert Enckell, verkligen obehaglig. Han blir en Mengele som gör sin medmänniska vad som helst i vetenskapens namn. Den som borde skydda och vårda får istället hallucinationer till stånd: Woyzeck hör röster som bland annat säger ”Stick ihjäl!” när han fått nys om Maries otrohet.

Woyzeck förnedras grovt

Jag föredrar alla gånger Eklund-Vasamas version. Woyzeck är mjuk i Jan-Christian Söderholms tolkning. Så mänsklig och fin. Men han förnedras här å det grövsta. Inte bara av doktorn och kaptenen, utan kanske först och främst av tamburmajoren som slår honom och häller brännvin i honom på värdshuset. Något som gör det lättare att förstå att han vill hämnas – inte bara på Marie utan också på tamburmajoren. ”Den ene först, den andre sen”, som han säger.

I den äldre versionen försöker Marie få sitt barn att sova med ord som snarast verkar komma från helvetet samtidigt som hon beundrar stenarna i örhängen hon fått av tamburmajoren. I den modernare versionen är förhållandet mellan Marie och barnet inte lika skrämmande. Man uppfattar också Maries samvetskval när hon varit otrogen bättre än i den tidigare versionen. Därmed blir också hon en mjukare och mer helgjuten figur än i den äldre versionen.

Lättare hänga med i modern version

Eklund-Vasama har skrivit till passager som smälter väl in i grundtexten. Genom tilläggen får vi veta vart Woyzeck är på väg och var han befinner sig. Det är till stor hjälp för att förstå handlingen. För det kan bli lite svårt att hänga med i den äldre versionen.

Ändå är bägge versioner värda att lyssna på. Tragedin om Woyzeck fascinerar i många olika versioner.

Woyzeck i Radio Vega och på Arenan på onsdag 30.3 klockan 21.05 (1957 års version) och 2011 års tappning på söndag 3.4 klockan 15.03.