Industrin planerar in slitage – konsumenten är ett hjälplöst offer

Det går inte att förneka att smarttelefonen har förändrat världen till konsumentens fördel - men konsumenten är tyvärr ett hjälplöst offer då det gäller slitaget på de konkreta apparater vi använder oss av, konstateras det i en artikel i
The Guardian.

Vi kan nog undvika kostnader för SMS-meddelanden tack vara online-appar. Och vi kan få ner våra taxi- och hotellutgifter om vi använder oss av Uber och Airbnb. Man kan säga att smarttelefonen fungerar som ett slags fjärrkontroll för en mängd service som kan underlätta våra liv.

Våra manicker hjälper oss att få tillgång till många saker. Men om man fokuserar lite mera på själva apparaten ser det kanske inte lika positivt ut.

Då man skaffar sig en ny apparat kan man konstatera att byte av batterier eller reparation av enklare fel inte är så enkelt. Till exempel Apple har sett till att man ibland inte kan öppna apparater över huvud taget eftersom de är limmade eller svetsade ihop.

Industrin har som standardförfarande att planera in ett åldrande i produkten – bland annat genom att erbjuda uppdateringar av mjukvara som inte är förenliga med den existerande hårdvaran.

Samtidigt räknar företagen med att produkten med stor sannolikhet går sönder inom 3-4 år.

Mobiler är känsliga. Samtidigt som smarttelefonen är avsedd att vara med överallt – på baren, på toaletten, på joggingturen – är den fragil och kan bli oanvändbar av några droppar vatten. Att bli bestulen på sin mobil kan givetvis också sluta illa.

Ett så kallat planerat åldrande innebär att tillverkaren har planerat en vara så att den efter en tid går sönder - och så att det är omöjligt att reparera varan på ett enkelt och billigt sätt. Det betyder att även ett litet fel hos en produkt leder till att hela produkten hamnar på soptippen.

Varför ställs inte industrin till svars?

Rachel Botsman, en ekonomisk expert som The Guardian har talat med, ställer följande relevanta frågor:
Varför är det konsumenterna som måste ta alla risker? Det är i det närmaste omöjligt att förstå varför konsumenterna inte har gått till motvärn. Varför ställer man inte industrin till svars för att produkter är avsedda att vara ohållbara?

Industrin sporras inte att söka bättre lösningar och hållbarare produkter.

Botsman konstaterar att ingen hittills har lyckats komma på ett system för elektronik som skulle frånta konsumenten ansvaret och i stället tvinga företagen att utveckla bättre produkter.

Konsumenten är inte den enda som förlorar här. Miljön lider stort.

Avsaknaden av klara ekonomiska incitament har lett till att bara 12 procent av alla nyinförskaffningar kan relateras till försäljning, byte eller annat utnyttjande av gamla apparater. Det här betyder att ekologiskt skadliga apparater ligger och skräpar i byrålådor och småningom på soptipparna.

Det finns naturligtvis en förklaring på det att ingenting händer. Tillverkarna hävdar att konsumenten värdesätter en elegant utformning. Det betyder att skärmarna blir allt tunnare – och därmed lättare går sönder. Samtidigt är apparaterna strategiskt tillverkade så att batterierna inte går att byta ut. Tillverkarna kan här hävda att de minskar risken för att konsumenten söndrar skärmen då de försöker byta batteri.

Konspirationen kring glödlampan och strumpbyxorna

Problemet med hållbarhet, kostnader och konsumtion är inte nytt. Det mest klassiska exemplet är den så kallade glödlampskartellen. Lamptillverkarna ingick på 1920-talet en hemlig överenskommelse om att lamporna inte fick hålla längre än ett visst antal timmar.

Man ville sätta fart på den ekonomiska tillväxten i USA genom att marknadsföra idén om att människor jagar nya trender och att de därmed ökar sin konsumtion - vilket håller ekonomins hjul i rullning.

Enligt konspirationsteorin om glödlampan uppfanns det först en mycket hållbar variant av glödlampan - en lampa som höll i tiotals år - vilket sågs som dålig business.

Av samma orsak försämrade man det ursprungligen mycket hållbara materialet i strumpbyxor. Strumporna var så hållbara att kunderna länge nöjde sig med bara ett par vilket ledde till dålig åtgång.

Hållbart är dyrare - men lönar sig i längden

Egentligen finns det inget problem med att tillverka hållbarare varor. Problemet ligger förstås i att de flesta människor inte vill betala priset på en sådan vara. Hållbara varor kan också vara tyngre - och folk har en tendens att föredra lättare varor.

Men egentligen borde priset ändå inte vara avgörande eftersom till exempel en hushållsmaskin som är tillverkad av ett bättre - och dyrare material - inte går sönder så lätt. Då den billiga maskinen går sönder och man kallar på en reparatör blir enbart resekostnaderna för reparatören så höga att man lika väl från början hade kunnat köpa den hållbarare och dyrare maskinen.

Det lönar sig också att klaga inför konsumentmyndigheterna då det gäller dåliga produkter. Då kan tillverkarna pressas att tillverka hållbarare produkter.

Utsikterna för framtiden är sådana att det inte går att fortsätta på samma slösaktiga sätt som nu. Det gäller både miljöbelastningen och tillgången på råvaror.

Om konsumenterna skulle välja att i stor skala övergå till att konsumera hållbart skulle det också skapas en fungerande marknad med större hållbarhet.

The Telegraph hänvisar till en nationell konsumentundersökning (Wrap) som visar att
hälften av alla konsumenter är redo att betala extra för produkter som marknadsförs som hållbara.

EU-lagstiftning finns - tolkas på förvirrande olika sätt på nationell nivå

En utvidgad lagstiftning som påtvingar producenterna ett visst ansvar för produkternas liv efter försäljning existerar på EU-nivå. Men enligt Stéphane Arditi, chef vid EU:s miljöbyrå EEB, har ”finslipandet av påtvingandet av lagarna i detalj” förts över till nationell nivå. Det här betyder att systemen varierar stort vilket leder till att konsumenterna blir konfunderade.

Begreppet planerat åldrande (planned obsolescence) myntades i USA på 1930-talet. Då handlade det om att lyfta den amerikanska ekonomin upp ur depressionen.

- Det går att göra ändringar och skapa regler för till exempel byte av batterier så att användaren själv eller en reparationsaffär kan byta batteriet. Men hela affärsmodellen borde granskas. Det borde gå att
byta ut enskilda delar i en dator så att kapaciteten utökas utan att skärmen eller övriga delar behöver förnyas. Uppgradering av gamla apparater kunde bli ett välfungerande affärskoncept, konstaterar Arditi.

Molntjänster tar över?

Green Alliance presenterar i en rapport sex olika modeller för återanvändning av apparater och elektroniska anordningar.

Där presenteras bland annat molntjänster i ett format där konsumenten betalar för ett servicepaket som innefattar apparaten, mjukvaran, 3G, wifi och en miniminivå för batteriets livstid. Om någon del av paketet inte fungerar ska företaget som erbjuder paketet erbjuda ett ersättande paket.

Denna typ av massdistribution innebär att tillverkare reparerar och putsar upp sådana apparater som till exempel primäranvändare i rika länder inte längre vill ha. De här apparaterna kan säljas vidare på marknader där det finns efterfrågan.

Benton säger dock att det är oklart om det har utvecklats till exempel mobiltelefoner som är tillräckligt starka för att hålla för återanvändning.

- Men vi har sett att det bland annat på marknaden för bilar finns företag som har lyckats med att ha som affärsidé att sälja värdefulla saker som är i hållbart bruk under en längre tid - och som därmed skonar miljön.

Konsumenten älskar sin egen mobil och sin egen surfplatta

Men även om lagstiftningen skulle effektiveras och affärsmodellerna utvidgas finns det ytterligare en barriär att ta sig över: Konsumenternas attityder gentemot dessa kära prylar.

Våra mobiler, våra surfplattor, våra bärbara datorer kan innehålla de mest intima detaljer om våra liv och vårt arbete. Många konsumenter vill inte gå med på att inte till fullo äga sin egen apparat.

Ur mjukvaruperspektiv är det inte nödvändigt att äga en dator. Det är lätt att hyra en bärbar dator. Och i och med företag och serviceformer som Dropbox, Icloud, Netflix och Spotify behöver människor i dag i själva verket inte lagra så mycket på sina datorer lokalt.

I teorin är det bara en mängd olika inloggningar som behövs för de olika manickerna. Botsman förutspår en omfattande ändring i hur vi använder och hur vi ser på våra olika apparater, och att vi i framtiden övergår till uthyrnings- och prenumerationssystem.

- I dag lever vi ännu i en värld där vi är så tjusade av objektet i sig att det finns en längtan efter själva ägandet. För många känns det otänkbart att hyra en apparat, säger Botsman.

- Men det här skedet är övergående och vi kommer snart in i en ny fas då vi inte längre upprätthåller så känslomässigt starka relationer till dessa fysiska objekt. Vi kommer att acceptera att det bara handlar om farkoster eller transportanordningar som ger oss tillgång till molnet.

“Köp mig en gång” – en webbutik för hållbarhet

Tara Button jobbade tidigare med marknadsföring. Hon råkade få en gryta med livstids garanti av ett företag - och förundrade sig över att det fanns så få liknande varor.

Button sökte – men hittade aldrig – en webbsajt där hållbara produkter skulle ha samlats på ett och samma ställe. Hon beslöt sig för att själv skapa en sådan.

Button sade upp sig från sin arbetsplats och bildade företaget Buy me once ("Köp mig en gång"). Varorna på sajten är avsedda att hålla länge - ”under en livstid”. Då man klickar på en vara kommer man till den ursprungliga tillverkarens nätbutik och kan beställa varan där.

Företaget har verksamhet i Storbritannien och USA men kommer att utvidgas. Till sortimentet hör kläder, husgeråd, leksaker, paraplyer, hårborstar, resväskor, möbler ... Varorna kommer från hela världen.

Sajten efterlyser också företag som inte kasta bort saker i onödan utan hellre utför reparationer. En del klädtillverkare erbjuder till och med gratis reparation av trasiga klädesplagg.

Tara Buttons företag har haft framgång. Hon får stor respons och mängder med e-post som innehåller tips om nya varor.

Företaget tar emot information om varor som har hållit länge - och vill också höra historierna bakom dessa produkter; de bästa läggs ut på nätet.

... Jag blir frustrerad då jag försöker hitta lämpliga produkter och tillverkarna inte vill ge ut information om hur länge en vara kommer att hålla.

Tara Button

"Viktigt att utmana företag"

En av webbsidorna innehåller utmaningar. Producenter uppmanas att bli bättre. Enligt Button behöver en del kategorier uppmärksammas extra mycket.

Enligt Button är vissa produkter svåra att hitta. Button jagade länge en elektrisk vattenkokare och kunde konstatera att de garantier som ges i dag är mycket korta. Tester har visat att de alla går sönder mycket snabbt.

- I en värld där det byggs satelliter och det skickas människor ut i rymden måste vi kunna tillverka en vattenkokare som inte går sönder efter tre år. Förr kunde man hitta hållbara vattenkokare. Om du hittar en från 1950-talet fungerar den ofta fortfarande …

Sajten har också annat innehåll som fokuserar på hållbarhet - bland annat: Hur ordnar man ett barnkalas utan att lämna efter sig mängder med avfall.