Stereotypt och enfaldigt om kolonialismen och Lappland

Hur är det ens möjligt att en sån här föreställning kan sättas upp 2016 på en scen i Helsingfors, dessutom på en scen som är en del av Helsingfors stadsteater? Varför i herrans namn har ingen i produktionsteamet en enda gång under arbetet hojtat till och sagt stopp, vad är det vi berättar här, vad håller vi egentligen på med? Vilkas ärenden går vi?

Jag talar nu om Matti Linnavuoris tvåspråkiga pjäs Ta mig till er ledare i regi av Raila Leppäkoski som spelas på Lilla Teatern. Förbluffande nog har man lyckas med konststycket att under den timmeslånga föreställningen få med hela registret av sexism, rasism, homofobi, förstärkande av sterotyper, misogyni.

Efter att ordet “neger” sagts i nedsättande syfte för ungefär tjugonde gången slutar jag räkna eller när den unga kvinnan/barnet Alina, spelad av Jonna Nyman, utsätts för ett sexuellt övergrepp och det hela mest skojas bort vill jag resa mig upp och lämna salongen. Jag vill faktiskt inte ta del av det här.

Allt annat än “festligt lustspel i farsens gränsmarker”

För det är inte det minsta roligt och underhållande ­ om nu tanken är att det hela ska vara ett “festligt lustspel i farsens gränsmarker” som det lyder i juryns motivering i Viveca Bandlers pristävling, som Linnavuori mottog förra hösten. Det här är allt annat än ett rabelaiskt burleskt folklustspel, där de grovkorniga “under bältet”-­skämten och förlöjligandet kan fungera som utmaning till maktens självgoda allvar.

Expeditioner till Lappland och Finska kriget

Året är 1805. Upptakten till Finska kriget bildar fond till föreställningen och här får vi veta hur det gick till då Sverige förlorade den östra rikshalvan till Ryssland. Den franska vetenskapsmannen Pascal (Joachim Wigelius) och hans hustru Belle (Pia Runnakko) anländer till Lappland för i sann koloninal anda lägga världen till rätta. I det här fallet är uppdraget att fastställa om jordklotet är tillplattat vid polerna eller vid ekvatorn.

Pjäsen bygger på en verkligen expedition ledd av Pierre de Maupertuis på 1730-­talet. Den franska aristokratin möter det finska folket i midnattsolens land. Sterotypierna haglar då de möter “skogsfinnarna", "lapparna” - de är vildar, super, täljer med kniv, smutsiga, bor i skogen, efterblivna, tystlåtna pga av att finska är fult språk som ger halsproblem, för att nu nämna några exempel. Dessutom vet de finska männen hur en “riktig” potent karl ska vara och vad en kvinna vill ha.

Hallå det är faktiskt 2016, har vi inte kommit längre än så här?

Hur samer är får vi också skrivet på näsan under föreställningen. De håller på med schamanism och håller sig med djur som mest ser dumma ut. Kvinnorna framställs som dumma, naiva, objekt för männen att bruka och nyttja. Hallå det är faktiskt 2016, har vi inte kommit längre än så här?

Det gör faktiskt ont att se att när Alina drömmer om ett annat liv och vill ut i världen planerar männen i samförstånd att våldta henne för att sedan sälja henne till en bordell i Paris. Också det förväntas vi i publiken skratta åt för det här ju en fars där “ erotiken framstår som den enda försonande kraften” enligt jurymotiveringen.

Liksom vi – antar jag­ - ska tycka att det är roligt med stereoptypisering av homosexuella män (som bara verkar tänka på sex i bastun), av ryssar, fransmän, aristokrater, lantbrukare, mörkhyade, svenskar.

Saknar problematisering

Föreställningen är tvåspråkig i den bemärkelsen att “skogsfinnarna” naturligtvis pratar finska medan överklassen franska ­fast här på svenska. Svenska vetenskapsmannen Pehr Kalm (1716­ - 1779) dyker upp som gubben i lådan för att säga några floskler och begå ett sexuellt övergrepp.

Varför då? Ingen förklaring ges, i synnerhet till det att han dog trettio år tidigare, då pjäsen utspelar sig.

Och varför ska rikssvenska alltid vara en form av stockholmska, särskilt som Kalm var född i Ångermanland?

Förstärkande av stereotyper och fördomar

Jag väljer att sluta här, men jag reser ändå frågan på nytt att varför den här föreställningen har satts upp. Det minsta vi behöver i Finland och i synnerhet på finlandssvenska teatrar är förstärkande av stereotyper och fördomar, som inte överhuvudtaget problematiserar koloniala övergrepp som gjorts och fortfarande görs.

Ja, Linnavuori gör det själv i programhäftet då han skriver att “Lappland förblivit Finlands egen koloni, boet där ljuset gör alla klichéer synliga, speciellt de som vi inte accepterar hos oss själva.”

Han och regissören hade haft alla möjligheter att ändra på det genom föreställningen. Teaterpubliken - och ­ rätta mig om jag har fel -­ också regissörer, skådespelare, scenografer, ljud- ­och ljustekniker behöver teater som stökiga och påstridiga ögonöppnare, som är kraftfull och som ger möjlighet att byta perspektiv och för en stund lämna sin trygghetszon.

Besk eftersmak

Linnavuori uppger den karibiska filosofen och psykiatikern Frantz Fanon som källa till pjäsen. I hans ”Svart hud, vita masker” (1952) beskrivs det i en drabbande formulering – den vite, europeiska kolonialismen, skriver Fanon, ”har vävt mig av tusen trådar, anekdoter, historier.”

Därför är det otroligt smaklöst att ta sin utgångspunkt i det koloniala och homofoba våldet och överhuvudtaget inte problematisera det. Om avsikten med Ta mig till er ledare är att sprida kunskap om Europas och Finlands koloniala historia genom ett slags folklustspel misslyckas de fatalt för det här ger bara en besk eftersmak.

Text: Ylva Larsdotter