Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Tre musketörer i ett splittrat Europa

Från 2016
Uppdaterad 04.04.2016 11:54.
Foto från 3 musketeers - East of Vienna.
Bildtext 3 musketeers - East of Vienna.
Bild: Laura Karen

Alexandre Dumas klassiska romanmusketörer Athos, Porthos och Aramis irrar som förvirrade pajasar genom dagens Europa i Klockriketeaterns samarbete med lettiska Ģertrūdes ielas teātris. De gamla drabanterna vill kämpa men finns det något som verkligen är värt att dra en lans för? 3 musketeers – East of Vienna förenar avväpnande tönthumor med en skärpt analys av tidsandan.

’Titta!’ Tre luggslitna musketörer irrar vilset längs Wiens gator på jakt efter ett uppdrag när en gatuaffisch plötsligt får deras hattplymer att darra. På affischen ser de sitt eget valspråk.

En för alla, alla för en! Det måste vara ett tecken.

Javisst. Men inte alls det tecken de väntat på utan snarare ett som skvallrar om de rådande stämningarna i dagens Europa. Musketörerna upptäcker nämligen snart att deras valspråk kapats av det ultrakonservativa Frihetspartiet som hanterar begreppet ’alla’ väldigt selektivt.

Wien är vackert men sååå tråkigt, suckar de tre i en sorgsen ballad och gör sig beredda att dra vidare, via ett par anhalter där de flyktingar som inte ryms i Frihetspartiets definition av ’alla’ fördriver sina dagar i ovisshet om vad framtiden har i beredskap.

Men musketörerna är fria att ta sig vart de vill och fortsätter sin färd österut, med Tjeckien som första anhalt och Ukraina som den sista.

Med töntfiktionen som avslöjande spegel

På scengolvet varvar de tre musketörerna Carl Alm, Matti Raita och Noora Dadu sina live-reflektioner med videomaterial inspelat under teamets resa genom Östeuropa ifjol. Och överallt där de dyker upp uppstår en bisarr dubbeleffekt.

Foto från 3 musketeers - East of Vienna.
Bild: Laura Karen

I den här trions tolkning framstår de tre musketörsfigurerna inte bara som främlingar i tiden, de är också utpräglade parodier på vår sinnebild av fiktiva hjältekaraktärer. Effekten är ofta hejdlös när de kommenterar sina intryck på hemgjord engelska med töntiga ordlekar och fransk accent à la Sellers poliskommissarie Clouseau.

Med skakigt Marlene Dietrich –vibrato nynnar de ett ”Where ’ave all zze horses gone...” inför åsynen av alla blänkande plåtkor som ersatt de forna tidernas hästar. Det finns mycket att förundra sig över i den moderna världen.

Men töntigheten är bedräglig. I själva verket fungerar den ju bara som ett förstoringsglas.

För det verkligt bisarra i föreställningen är förstås inte de tre fiktiva figurerna på utflykt i verkligheten utan den tidsbild som växer fram under deras odyssé. Stängda gränser, etniska och politiska konflikter, social ojämlikhet och skamlös korruption. Drömmen om ett öppet och demokratiskt Europa slagen i spillror.

Naivistiskt men aldrig naivt

Men Athos & co odlar inget falskt patos. Det gör inte uppsättningen som helhet heller. De tre skådespelarna gör härliga hjältekarikatyrer men låter dem aldrig ta över. I stället kliver de ibland resolut ut ur sina roller för att hejda fiktionen från att rusa iväg mot förenklingar eller banalisering.

Greppet i Valter Sīlis regi är ofta naivistiskt men aldrig naivt.

Helt följdriktigt låter han också de desillusionerade musketörerna slutligen gå under jorden. Någonstans i Kievs kvällsskymning försvinner de åtminstone för ett tag – ned i tunnelbanan. I dagens Europa har de förgäves sökt en kung värd att tjäna.

Men före det har de ju faktiskt hunnit framstå som hjältar åtminstone för en kvinna.

’Åh, precis som Spindelmannen!' utropar hon belåtet när musketörerna hjälper henne att tända några svåråtkomliga ljus till minnet av dem som sköts ihjäl under demonstrationerna på Majdan för två år sedan.