8 läsarberättelser om lycka

Vi är lyckliga på så olika sätt. Lyckan, den kan vara både befriande och smärtsam att skriva om.

Förra hösten skrev jag en liten kolumn där jag erkände att jag inte är särskilt lycklig. För mig var det både hemskt och befriande att skriva. Motståndet låg i att något sådant knappast är roligt att läsa för människor som står mig nära och dessutom i att det känns fånigt att vika ut sig när det gäller personliga och lite känsliga saker.

Men den här gången var det ändå värt det. Kommentarerna rasslade in och vi bestämde oss för att samla ihop några längre texter kring lycka. Vi bad konstnären Anna-Sofia Nylund- Allén att illustrera texterna.

Hoppas de här lyckotexterna ger er alla en bra upplevelse:

Miranda Geust: Vardagsmirakel

”Vad vill du bli när du blir stor?” ”Lycklig.”

En vacker tanke. Alla dessa framtidsdrömmar, vars enda gemensamma faktor är att jag är lycklig. Det är slutmålet. Att vara lycklig. ”Bara det här händer, bara jag åstadkommer det där, bara jag gör så där, bara världen och stjärnorna ställer sig på rad så att allting är perfekt…”

”En vacker dag.” Men framtiden händer nu. Allting händer nu. Nu är det enda jag får, det enda jag någonsin kommer att ha. Allting annat är antingen minnen eller drömmar. Och vad hjälper det om jag är lycklig i mina drömmar om minnena ändå är gråa och ledsna?

Och det är så livet blir om slutmålet är att vara lycklig. Men i något skede måste jag tänka om. För det enda jag har är nuet, och jag är otålig. Jag vill inte vänta, jag vill vara lycklig nu.

Men det kommer inte att hända. Jag kan inte knäppa med fingrarna och bli lycklig. Dessutom är jag inte säker på att det skulle göra något bättre. För när ja tänker på de gånger jag varit riktigt lycklig, så lycklig att det bubblar i bröstet och tar andan ur mig, då är det aldrig varaktigt. Det är inte något som pågått i dagar eller veckor eller månader. Det är inte så att allting i mitt liv plötsligt har ställt upp sig på en vacker rad och allt har varit okej. Det har varit de stunder i vardagen då universum plötsligt har viskat ”titta på mig". Se hur mycket vackert det finns omkring dig. Se så mycket det finns att leva för, så mycket som gör ditt liv till mer än bara existens. Se att det räcker att du existerar, för allt detta vackra finns här i alla fall och du behöver inte åstadkomma någonting för att förtjäna det. Bara du tittar upp.

Och jag ser en brinnande solnedgång. Jag ser nattens första stjärnor. Jag ser stenar i vattenbrynet, nyvässta pennor, oskrivna sidor, nya böcker, gamla vänner, fyrverkerier och rena lakan. Varma klippor, doftande blommor, tomma tågstationer och små caféer. Jag ser allt det här och tänker att mitt liv aldrig kommer att bli det samma, för de här miraklen existerar.

Och så är ögonblicket förbi. Universum tystnar och jag faller tillbaka ner i vardagen och glömmer. Jag minns att det hände, jag minns vad jag såg och jag minns känslan, men nuet är åter lugnt och stilla och lite luddigt i kanten. Men jag vet att alla dessa små mirakel finns omkring mig även när jag är för stressad för att se dem, och den vetskapen är tillräcklig för att jag ska klara av den luddiga vardagen utan den där allt överskuggande euforin.

Att vara lycklig är inte längre slutmålet. Största delen av tiden räcker det med att vara tillfreds. Att vara lycklig är belöningen för att jag stannar upp och vågar se och minnas alla små vardagsmirakel, och att jag vågar släppa taget om dem till nästa gång.

”Vad vill du bli när du blir stor?” ”Mer tålmodig.”

Ida Heerman:

"Jag har på senaste tiden märkt att jag ser på konceptet lycka från fel håll. Tänker ofta att jag ska bli lycklig bara jag har fått mina studier färdiga och hunnit spara ihop lite pengar så att jag kan dra iväg på en resa. Då, i den framtiden ska jag vara lycklig. Då börjar mitt lyckliga liv. Men framtiden finns ju inte än. Framtiden kommer aldrig att finnas i den stund jag lever i just nu. Så om lyckan finns i framtiden betyder det ju då i princip att jag kan jaga den hela mitt liv men aldrig nå fram till den? Och realistiskt så håller det ju inte i längden att gå och vänta på ett helt lyckligt liv, eftersom den, åtminstone enligt mig, inte kan vara konstant. Jag skulle kunna skriva en meterslång lista på simpla saker i min vardag som gör mig lycklig, och ibland kanske det är just så simpelt att vara lycklig."

Susanne Sundell:

Hela min ungdomstid präglades av ett sökande. Jag var mycket vilsen, hade dåligt självförtroende och var ganska udda, så jag hade svårt att hitta mitt rätta sammanhang. Under en period var jag tilltalad av kristendomen och blev väldigt engagerad i frireligiositet, något som gav en del gott då, men som också gjorde en del skada.

Livet har tagit mig till grannlandet Sverige, och till en stad som både geografiskt och kulturellt är väldigt olik min lilla hemstad i Österbotten. Här växer mina barn upp med mig och sin pappa, som jag inte längre lever med. Jag har träffat en ny kärlek, vilket är en stor lycka när man fyllt 40.

Under ett antal år inträffade många svåra händelser i mitt liv, händelser som så småningom ledde till att jag insjuknade i utmattningsdepression och även till skilsmässa. Dessa har varit de svåraste åren i mitt liv, men de ligger nu förhoppningsvis bakom mig.

Är jag lycklig nu? Jag vet inte. Ja, det är jag, vissa dagar. Andra dagar är jag olycklig. Jag är fortfarande ganska vilsen. Vad ska det bli av mitt liv? Vad ska jag jobba med i framtiden? Kommer jag och mannen jag träffat nu kunna leva tillsammans och bygga ett gemensamt liv? Hur ska det gå för mina barn? Jag vet inte.

Det jag vet är att jag är mera jag än jag varit tidigare i mitt liv. Jag är mer sann mot mig själv, och det vill jag alltid vara. Jag är en mer öppen och en gladare människa nu än när jag försökte passa in i mallen för familjelycka med nyrenoverat hem och gulliga glada barn. Min exman är en bohem, jag var kroniskt stressad och mina barn är annorlunda. Behöver jag säga att vi aldrig passade in? Vi fick inte vara med i bullerbygemenskapen för att vi var udda familjen.

Jag har alltid tillhört de udda - mina föräldrar är udda för att de är döva, jag var udda i skolan och blev mobbad och utfryst, jag hade egna tankar och ideer som jag yttrade, jag var frireligiös, jag skrev dikter. Alltid lite på sidan om och inte alltid välkommen in i finsalongerna. Idag känner jag mig coolare än någonsin och känner att jag badar i mitt rätta element när jag både på arbetet och privat bygger väldigt breda nätverk med olika slags människor med vitt skilda bakgrunder. Jag brinner för just mångfald, för att alla ska få finnas och få höras och synas - med alla dom olikheter vi har avseende utseende, färg, läggning, övertygelse och funktionssätt. När jag gör mina små vardagsinsatser för just detta syfte känner jag mig lycklig. Jag känner att jag lever. Jag gör kanske en liten skillnad, för någon, någonstans. Den känslan fyller mig med glädje och mening - lycka - och störst är den lyckan när jag träffar någon annan som också brinner för detta.

Tuula Polojärvi: Lycklig mellan varven

Vill du vara den som lyser upp ett rum när du kommer. Eller när du går? Så talar en sann glädjekonsult. Men inte blir jag glad av det. Jag är så förbålt trött på jakten på lycka, denna mänskliga besatthet att hela tiden sträva efter att vara, ja, lycklig. Det är ju helt orimligt att tro att man ska vara lycklig jämt. Och varför lägga denna börda på människor som inte är så lyckliga, åter igen säger glädjekonsulten att man kan välja att vara glad. Riktigt så tror inte jag att det funkar. Och frågan är om det inte finns bättre saker att sträva efter? Tillåt sig själv att känna andra känslor än glädje. Och var glad för det lilla. Dysterkvistar som jag tycker också om att le emellanåt men man vill ju inte att leendet ska fastna.

Jag har varit dyster i perioder sen tidig pubertet. Fösta gången jag blev riktigt dyster var sommaren mellan sjätte och sjunde klass. Vi hade en sommarstuga i Kuusamo och dit åkte vi alltid på loven. Det var något jag alltid såg framemot men just den här sommaren hjälpte inte ens Kuusamomagin för att ta bort ledsamheten. Jag gick och hängde med huvudet hela sommaren. Lyssnade på Bruce Springsteens skiva The River, låtarna Fade Away, The River och Stolen Car passade mitt sargade sinne. Sen kom hösten och vips så var nedstämdheten väck. Och jag började åter se ljuset. Det här kom att bli mitt unga vuxenliv; en enda bergochdalbana med ganska djupa dalar och höga berg. På något sätt lyckades jag ändå med att klara av mina studier och att jobba.

Jag lärde mig att ta det lite lugnare. Livet blev liksom stabilare då. Och visst var jag lycklig mellan varven. Det var till och med så att jag försökte vara den där pigga och glada bekymmersfria tjejen. Det tog på krafterna att spela denna tjej. Jag trodde väl att det var det som förväntades av mig och kanske trodde jag i min enfald att jag skulle bli mer omtyckt om jag var det där positiva monstret, jag menar tjejen. Men det höll ju aldrig, demonerna hann ju alltid i kapp mig. Riktigt illa var det sommaren 2000 när jag precis startat på mitt så kallade drömjobb och redan efter ett par månaders jobb hade jag blivit deprimerad. Jag tog mig till arbetsplatsens läkare. Hon skrev ut antidepressiva med hälsningen att hur kan du vara deprimerad när du är på en så bra arbetsplats? Det var ju lämpligt att hon skulle ge mig dåligt samvete också för att jag var sjuk. Pillren hjälpte och efter ett par veckor var jag igång igen. Jobbet flöt på och framåt våren var jag verkligen glad och energisk. För energisk.

På midsommaren sa min kompis Jenni som då läste till läkare och gjorde sin praktik på Aurora att jag skulle sluta med antidepressiva. Sagt och gjort men det var för sent. De antidepressiva utlöste en mani och jag hamnade på Lappviken. Efter en hysterisk sommar följde en dyster vinter. Jag fick min dom; du är bipolär. Sen dess har jag fått undra mycket över vad lycka är. Är jag ens någonsin lycklig eller är jag bara uppåt i kurvan? Min omgivning är uppmärksamma på mitt humör och varningsklockor ringer hos dem så fort jag är glad. Ganska irriterande ibland, samtidigt som jag vet att det är bra att folk bryr sig om mig och mitt mående.

Varje dag tänker jag på hur jag mår. Jag är besatt av mitt mående. Är jag glad? Är jag deppig? Allra helst är jag mittemellan, men det händer tyvärr inte så ofta. Men jag kan inte vara lycklig mest hela tiden. Det fungerar inte för mig. Jag kan däremot vara vaken och uppmärksam och levande. Jag kan ta del av livet. Och det fungerar för mig. Jag känner mig mer äkta nu sen jag fick min diagnos och jag trivs bra med mig själv mest hela tiden. Jag är inte den bekymmersfria glada tjejen men i ärlighetens namn har jag nånsin varit det?

Jag har gått i kognitiv beteendeterapi. Läst mig att ta itu med mina problem. Men det är ju inte roligt, nä, det är ganska jobbigt. Dock är det väldigt kul med bra resultat av terapin. Vad jag vill säga är att det inte alltid är enkelt att bli lycklig. Jag tycker att många som skriver om lycka förenklar det, det är inte lätt. Framförallt fascineras jag av människor som på riktigt tror att de kan vara lyckliga hela tiden. Det måste finnas plats för andra känslor i ett fullgott liv. Vissa kan nog tycka att jag är diskvalificerad att skriva om lycka när jag varit deprimerad så länge, själv tycker jag att det är tvärtom. Jag kan nog mer om lycka än de flesta, jag vet ju vad motsatsen är också.

Jag kan inte tänka bort problem. Mindfuckingstress, förlåt mindfulness fungerar inte på mig. Jag är pragmatisk och väljer att ta itu med det jobbiga istället. Framgångscoaching ekar tyst i mitt huvud. Jag hatar verkligen uttrycket du kan om du vill eller ännu mer hatar jag det som inte dödar dig stärker dig. Det som nästan dödar dig skadar dig, så är det i alla fall i mitt fall. Bipolariteten har inte gjort mig starkare, tvärtom men den har gjort mig klokare. På uppropet älska dig själv, svarar jag varför inte älska någon annan istället? Den här dumma egoismen tar kål på mig, satsa på dig själv, egentid och allt vad det nu heter. Hjälp nån annan istället och må bättre själv också då det är bra för måendet att ge.

För vad är lycka? Det är ju kanske inget vi kan komma överens om vad det är. För mig är det ganska enkelt. Jag är lycklig när jag är morgonpigg. Deppig är jag när jag har svårt att stiga upp på morgonen. Men jag har lärt mig att det går att vara lycklig mellan varven även när jag är deppig. Allt är ju inte svart för att det mesta är skit. Det gäller att ta vara på de små händelserna som piggar upp tillvaron. Mat, kultur, motion och medmänniskor hjälper mig att må bättre. Självklart reagerar jag också på förändringar i min vardag i arbetssituationer och relationer och möjliga kriser. Och självklart gör glada händelser mig på bättre humör.

Jag älskar livet. För den skull är jag inte lycklig jämt. Jag älskar livet med alla dess nyanser, det är spännande att leva. Det är inte lätt, inte enkelt och inte heller är det banalt att leva. Och huruvida jag vill lysa upp ett rum när jag kommer eller när jag går? Det är väl en helt horribel fråga att ställa till en bipolär person, ja, till vem som helst som inte alltid är lycklig. Begär inte av mig att jag ska lysa upp några rum, jag kan liksom inte göra det på beställning. Och dagarna när jag är lycklig har jag förhoppningsvis bättre saker för mig än att lysa upp rum. Vi har ju alla olika ambitioner här i livet. Min ambition är att vara lycklig mellan varven, mer än så kan jag inte lova någon.

Jenny Sinisalo:

Jag sprang länge efter lyckan. Jag inbillade mig att jag finner den genom den perfekta mannen, vänskapsrelationer, hälsosam livsstil, träning, arbete, studier, resor, shopping etc. Men först när hälsan braka förstod jag att inget av det där ger mig lycka. Förutsättningen var ju att jag sprang och det kunde jag inte längre.

Jag var tvungen att tänka om. Börja sakta promenera istället för att springa. Plötsligt ser jag allting omkring mig så tydligt. Möjligheterna. Jag tar en paus då jag behöver och hittar jag något intressant under promenaden så stannar jag och kollar vad det är. Jag är öppen och nyfiken.

Jag har kommit fram till att lycka för mig är att få leva i symbios med det jag har idag. Och när jag gör det så känner jag mig väl inombords och då är jag lycklig.

Evalotta Stiernholm:

En dag som denna är lycka att just känna den. Det är lite som med Gud; ibland bara infinner sig kontakten. Den genomsyrar allt och är i den kalla vinden i nacken, i diskplockningen, i allt som en enda djup glädje.

Den finns i tacksamheten, i icke-dömandet, i tilliten. Hittar jag dem, hittar jag lyckan.

Sandra Lindholm LYCKA – EN STRÄVAN ELLER DRIVKRAFT?

Vad menar vi med lycka? Är det något vi människor strävar efter hela tiden, men av olika skäl inte uppnår, den känsla som vi definierar som lycka?

Tänk om vi lätt och enkelt kan vara lyckliga hela tiden, om vi väljer att vara det?

Vad betyder LYCKA för dig?

För mig innebär lycka en massa olika känslor och värderingar, saker som gör MIG lycklig. Det som känns lätt och rätt för mig och som gör att jag mår bra. Det som gör DIG lycklig är kanske något helt annat, innebär helt andra känslor och värderingar än mina, men det är DIN lycka och som bidrar till DITT välmående.

Kan det vara så att vi blockerar vår egen lycka för att vi har så lätt att fördöma oss själva och andra? Vad om vi bara skulle lita på att människor i vår omgivning väljer det som känns bra för dem och det som bidrar till deras lycka? Visst hade det varit mycket roligare att leva då? Tänk vilken energi vi skulle spara åt oss själva och som vi kunde använda till mycket roligare saker!
Har insett att jag med min kroniska sjukdom lagt allt för mycket fokus på att bli förstådd; som mamma, fru, kollega, vän… Kände frustration då jag upplevde mig oförstådd eller gånger då jag kände att andra bestämde över hur jag borde känna eller leva. Egentligen handlade det bara om att jag ville sköta allt så som det funkade bäst för mig och min familj just då, men istället begränsades jag allt för mycket av samhällets, andra människors och min egen syn på hur allting BORDE vara och hur man MÅSTE vara. Jag lät min sjukdom definiera mig och på så sätt begränsa min känsla av lycka!

Lycka för mig betyder INTE att allting är perfekt. Det betyder heller inte att allt löper friktionsfritt och att jag är glad hela tiden. Det handlar om att vara medveten och välja det som känns rätt och lätt för mig och att lära mig nya saker och välja nya roliga vägar i livet.

I februari skrev jag mitt sista inlägg på min blogg Kolitmamma. Då hade jag redan länge burit på en känsla av att jag har något mera att ge och jag visste att jag kommer att göra något eget på något sätt.

Sakta men säkert har allting fallit på sin plats och jag har ett mål, en dröm och här sitter jag nu och skriver som en ny-gammal Sandra med eget företag på gångs och med en hemsida under arbete.

Jag är full av liv och energi. Jag har genom att jobba bort omedvetna begränsningar lyckats skapa utrymme för min egen lycka och som driver mig till att fortsätta välja mera av mig själv, utan att en gång fundera på vad andra tycker och tänker!

Sebastian Hagman: Om lycka

Att känna sej lycklig verkar vara den allra viktigaste målsättningen för en verkligt stor del av oss som bor i de västerländska i-länderna. I våra kulturer har både individen och personliga målsättningar fått en stor betydelse, nåt som alla tidigare generationer nog inte känt till eller haft möjlighet att tillåta sej. Vad är det då vi söker, och hur?

Om känslan av lycka är en målsättning i - eller kanske för en del rent av meningen med – livet, så är det säkert värt att ibland ta sej tid och tänka efter.

I dags värld har vi det lätt gällande vissa saker, och t ex Wikipedia är oss nästa alltid till handa och kan berätta för oss t ex att ”lycka är en känsla av varaktigt välbehag”, lätt och klart. Därpå finns det säkert massor av både böcker och artiklar skrivna om lycka och hur man uppnår den, flera av dem är säkert väl skrivna.

Trots det skulle jag som första sak kring frågan om att vara eller bli lycklig lyfta fram behovet av att göra en helt egen analys, och inte ta allt det andra kommit fram till och delat med sej av.

Jag tror inte nån av oss behöver mer än tänka på de mänskor vi känner och de vars liv vi hört eller läst om för att inse att det bara är end el av oss som hittar lyckan t ex via ett jobb, en religiös övertygelse eller en form av familjeliv.

Att försöka hitta lyckan eller mer lycka genom att ta efter andras exempel är alltid en chansning som kan bli rätt eller fel, och ju jag tror att ju mindre vi tänkt på vad egen och andras lycka kan vara grundad på, desto större är risken att vi satsar fel.

I den bästa av världar borde väl vi alla klart och detaljerat förstå vilka händelser, livslägen och saker det är som ger oss lycka, och gärna då på ett sätt som inte är till skada eller kostnad för andra.

Den andra saken som för mej känns viktig är att uppfatta att också så man vill nå lycka så behöver man ofta tänka på måttlighet, växelverkan och balans.

Ett bra exempel på måttlighet är för mej frågan om hur ofta jag går på bio. Jag tycker mycket om att se filmer, och gör det gärna på bio istället för t ex hemma i soffan. Väntan på att få se en film jag tror ska
vara bra gör mej minst lite lycklig, och lika så att se en bra film, eller ens en som överraskar eller på annat sätt är bättre än jag väntat mej. Vet man det här så kan man kanske tro att jag springer på bio så ofta jag kan, men nej, så är det inte. För det är så – och det här vet jag alltså av erfarenhet – att om jag går på bio ofta, så blir mitt nöje av bioupplevelserna avtrubbat, kanske t o m så mycket att alldeles för många filmer t ex på ett år skulle totalt ge mej mindre lycka än kanske bara en tredje del gjort.

Som det nu känns är 8 till 12 filmer på bio per år nåt som jag ganska lätt hittar tid för och samtidigt känner att ger mej många bra lyckostunder i genomsnitt per film.
Växelverkan igen är nåt som ibland för mej betytt just det jag precis nämnde – att hitta tid. Tid är en av de viktiga saker i livet som vi mänskor inte så lätt kan köpa oss mer av med pengar, och då menar jag det att vi inte kan betala för att sätt in extra tid då vi känner att vi skulle behöva den.

Därför blir vi väl alla tvungna att prioritera och bestämma oss för vad vi använder vår tid till. Jag hör själv till en grupp personer som kan fångas av en blandning av ambition gällande nåt jag vill ha eller nå och en barnslig optimism gällande hur mycket tid jag har på mej och hur mycket jag behöver. Som krydda på kakan kan jag dessutom i vissa frågor ha en verkligt stark pliktkänsla som för mej är svår att skjuta åt sidan.

Det här kan sedan leda mej till en situation där jag jobbat på för att nå ett mål, sedan blivit trött och kanske tappat en del av motivationen och behöver en paus med nåt fint som laddar upp mina batterier kroppsligt och själsligt. Den växelverkan som kommer in där och förstör min chans till en lugn och lycklig stund är dels då min pliktkänsla, som säjer mej att uppgiften man gett sej på ska vara klar först, sen kan man ta ledigt och njuta lite, och dels en inverkan från att tankarna inte helt går att koppla loss från det jag satt prioritet på.

En annan form av viktig växelverkan som helt ofta nog bjudit mej på utmaningar på vägen mot lycka är den med andra personer. Speciellt när de gäller de som man räknar som sina allra närmaste anhöriga kan det vara riskabelt att anta att de ska förstå eller godkänna allt det man väljer att göra för att själv tycka att livet känns bättre. Att gå på andras villkor gång efter gång är såklart inte heller nån bra lösning, men ofta hjälper en bra växelverkan i form av god och öppen kommunikation mer än man kanske vågat hoppas på.

Balans, vad den betyder och hur man hittar den, det har också varit ett populärt ämne under senaste tider. T ex då det är frågan om så kallad downshifting, personlig utveckling eller hur man bäst når effektivitet med det man gör, så är balans direkt eller mellan raderna nåt som blir en målsättning. För mej handlar det här samtidigt delvis om måttlighet, om man inte breder på för mycket finns det mer sannolikt plats, tid eller pengar för andra positiva saker.

Balansen är också en fråga om att se, känna och förstå kontraster och skillnader, och samtidigt beakta större helheter. Som exempel tänker jag på hur skönt det är att få sova då man är verkligt trött, samtidigt som jag håller med om att man oftast ska satsa på att sova tillräckligt, eller hur gott helt vanlig mat kan smaka då man är verkligt hungrig, fastän jag håller på att man ska äta ofta och lagom, så att också möjlig hunger hålls på en lagom nivå.

Tänker jag nu på alla de här sakerna som man kan balansera ur olika perspektiv, så slår det mej att det nog är ganska klart att vi ibland misslyckas med helheten (vilket man alltså inte alls behöver sörja över eller skämmas för) och också att det är naturligt att om ett flertal saker hamnar i obalans samtidigt så kan följderna bli mycket mer allvarliga än vad man förstår om det är så att man ser bara en del av det som blivit fel.

Som tredje och här sista sak gällande lycka vill jag ta upp det jag på allra senaste tid funderat mest på själv, nämligen frågan om hur man kan få grepp om vad man kan göra för att en viss känsla av lycka både lättare ska dyka upp och bättre hållas kvar eller återkomma.

För att försöka få grepp om de här frågorna har jag försökt tänka mej att mitt jag, medvetande och själ kanske är som en trädgård och att ett lyckligt liv då skulle vara ett resultat av god trädgårdsskötsel, baserad antingen på kunskap eller tur eller en blandning av båda.

I verkliga livet vet jag inte så mycket om trädgårdar eller hur man ska sköta dem, men en del saker kanske jag har snappat upp och har tänkt på som jämförelser. T ex det att precis som när man väljer växter till en trädgård, så får man också tänka efter gällande de mänskor man stävar till att ha i sitt liv.

Växterna som mänskorna ställer olika krav och ger olika saker, och motiveringarna för att de finns med kan ibland bli ganska suddiga, eller så t ex försvinner de utan att det var så man tänkt eller det man väntat sej.

För en trädgård gäller så vitt jag vet att om den är rätt planerad och förstådd, och nån tar lagom hand om den, så klarar den till stor del av såna motgångar som en kall vinter, en torr sommar eller en storm som vill dra upp alla större träd med rötterna.

Med det som en liknelse, så undrar jag om jag själv se mina egna styrkor och svagheter, så att jag hittar de bästa attityderna och metoderna för att göra min nedslagenhet vid motgångar mindre och mitt upplyft i bra stunder snabbare och högre.

Eller finns det nån annan som kan och vill hjälpa mej med det, om jag försöker göra det samma som gentjänst? Jag har känslan av att det nog är värt att kolla upp, och vem vet, kanske en sån väg framåt leder till nåt mer än bara personlig lycka?

Se Anna-Sofia Nylund-Allén illustrera lycka i Lasso i Yle fem och på arenan från och med den 13.4.