Lasse Grönroos: Vad Ramones lärt mig

Först sticker jag med saxen ett hål i tyget och sedan petar jag in saxen och klipper ett veck. Det är nämligen coolt att ha hål på knäet i sina jeans. Coolt som tobaksrökning och spegel-solbrillor.

Jag är inte ens 15 år gammal utan ungefär lika gammal som Ramones debutskiva vars 40-årsjubileum firas i år över hela världen. Men tillbaka till mina jeans. Eller farkkun som jag säger. Det blir nog hål i dem, men hålen kommer inte på knäna utan oftast i skrevet eller aktern och det är inte ett dugg coolt när ballarna hänger ut. Därför klipper jag hål på knäna med sax. Sen river jag litet så att det skall se ut som om jag inte har haft råd att köpa nya farkkun.

Vikten av jeans och läder

Skall jag vara riktigt ärlig så hade Johnny, Tommy, Joey och Dee Dee ganska fula farkkun på debutens ikoniska omslagsfoto. Joeys sitter litet dåligt och Tommys är litet för höga och dessutom har han en napapaitu.

Men uniformen var A och O för Ramones. Johnny var bandets skolgårdsmobbare och han blängde ilsket på Joey om han råkade ta av sig läderrocken under ett gig för att det blev för hett. Han lär också ha krävt att de alla klär sig i sin punk-uniform redan från frukosten. Har ni någonsin sett ett foto på dem i verraren eller regnrock? Eller cykelhjälm? Tänkte väl det.

Aldrig för sent

Estetiken var ren och tydlig och världen köpte det med hull och hår. Bandets T-skjortor med den lika ikoniska logon av Arturo Vega sålde bättre än deras skivor, speciellt under de svåra åren när Ramones inte var coola. Men de red ut stormen, utan sydväst eller gummistövlar, och tids nog var de höjden av coolhet igen när ytterligare en generation hittade Ramones och deras debutplatta. Folk som jag t.ex., i början av nittiotalet. Min första skiva med dem var cover-plattan Acid eaters (-93) som var deras nästsista skiva.

Personligen vet jag inte vilken av Ramones skivor som är bäst. Debuten som gavs ut den 23 april 1976 har aningen sunkigt sound jämfört med de följande, men det är inget att hänga upp sig på. Favoritlåten är kanske Havanna affair. Eller 53rd and 3rd. En fantastisk platta oavsett.

“Regrets, I´ve had a few…”

En sak att grämas över är däremot att jag missade den enda chansen jag hade att se bandet live. I och för sig kände jag inte till Ramones i slutet av åttiotalet när de tillsammans med Iggy Pop spelade i Helsingfors ishall. Av en ytterst lång “to do”-lista över artister jag velat se live hör Ramones till de kanske tre band jag inte sett. Och nu är det försent. Ofattbart att alla fyra originalmedlemmar redan är döda.

Här tänker jag peta in en länk till en bra låt av det det finska bandet Daggerplay. Låten handlar om att lyssna på Ramones.

Låt Dee Dee finna din inre Peter Pan

Men Ramones visade vägen för alla oss som på något vis är litet tröga att det är okej att vara litet udda och konstig. De hade en Peter Pan-aktig oskuldsfullhet trots kultstatusen, de interna grälen, drogerna och de dåligt sittande farkkuna.

Bandet lärde mig att det är helt jees att läsa serietidningar fast man är vuxen. Det är helt fine att klippa i sina farkkun med sax. Det är helt okej att hoppa upp och ner som en bydåre och spela luftgitarr, bredbent, till sånger som handlar om att sniffa lim och klå upp snorungar med pesismaila. Det är t.o.m. helt lugnt att använda ordet “pesismaila” istället för “baseball-klubba” fast språkpolisen hötter med fingret i vädret. Hast du mir gesehen!

Alltid är det någon som ser ner på dig och tycker du är en fjant. Då kan du alltid trösta dig med att de som flinar åt dig antagligen klär sig i nätta tröjor som deras fruar valt åt dem och om de mot förmodan skulle prova en läderrock så skulle det bara vara ett rop på hjälp eller ett tecken på seriös medelålderskris. Joey Ramone luktade inte medelålderskris när han drog på sig läderrocken. Varken på eller utanför scenen. Ramones höll stilen ända till det bittra slutet. Det är värt att fira.

Här tänker jag peta in en länk till en bra låt av det det brittiska bandet Motörhead. Låten handlar om R.A.M.O.N.E.S.