Blinda livsval och teater med förbundna ögon

I Stan Saanilas debutpjäs Bländad problematiseras den mänskliga oförmågan att se klart och välja rätt och Teater Mestola fogar ytterligare ett lager till berättelsen: publiken i Svenska Teaterns Nicken-salong följer det existentiella resonemanget i pjäsen med förbundna ögon.

Det första som når våra öron är ljudet av en bilfärd som plötsligt övergår i en krascheffekt med ylande bilhorn.

Två män på väg genom ett nattligt vinterlandskap har kört av vägen. Deras skador är svåra och de vet att det kan dröja länge innan någon upptäcker dem. Kanske för länge.

Vilka är de? Far och son, enligt den yngre mannen. Absolut inte, hävdar den äldre.

Och rätt snart fattar också vi som publik att det samtal som växer fram där någonstans bortom vår blick inte riktigt är vad det ger sig ut för att vara.

Människor som har nuddat vid döden brukar berätta hur de sett hela sitt liv flimra förbi på bara någon minut. I den här kraschade bilen kläms hela mänsklighetens dilemma in i form av en enda mans slingriga släkthistoria.

Stan Saanilas upplägg är ambitiöst. Han förenar historiska fakta och fiktion till en väv som på olika sätt speglar människans återkommande benägenhet att ställa sig själv i centrum både i sin världsuppfattning och sina handlingar.

I den löst sammanfogade familjehistorien slår varje försök att ta livet i egna händer fel och i den iakttagelsen ryms både moralfilosofiska och metafysiska aspekter.

Men en historia som sträcker sig över fyra sekler, intrikata släktförhållanden och en intrig där föräldrarnas handlingar gång på gång får ödesdigra konsekvenser för deras barn är rätt mycket för en kort pjäs på nittiofem minuter.

Det är mycket text som strömmar in genom våra öron där under ögonbindeln. Och många turer att hålla reda på i den märkliga kedjan av sammanträffanden när hela det mänskliga kollektivet ska rymmas i en enda familjs historia.

Allt på ett kort

Saanila är en säker stilist men som drama är Bländad en typisk debutpjäs. Allt ska med. Som om den första pjäsen också var den sista.

Det är inte bara anhopningen av infallsvinklar som blir lite för många. Manuset består också till stor del av långa och detaljspäckade monologer, ett slags berättelser i berättelsen som snabbt förlorar sin nerv om skådespelarna inte hunnit nöta in dem så grundligt att de kan satsa all uppmärksamhet på att ge berättelserna tydlig form och riktning.

De två skådespelarna på scenen, Fabian Silén och Sixten Lundberg, har alltså ingen lätt uppgift. Och under premiärkvällen var det också lite problematiskt ibland.

Karaktärerna och dynamiken mellan dem satt men de långa monologavsnitten hade fortfarande karaktären av svåra utantilläxor ibland.

Men det hade vi kanske inte lidit av som publik om vi hade sett skådespelarna och fått stöd för vårt lyssnande genom att iaktta deras kroppsspråk och mimik.

Det ligger förstås en poäng i beslutet att utesluta publikens blick. På det symboliska planet understryks vår kollektiva blindhet som människor, på det praktiska triggas våra inre bilder.

Åtminstone i teorin.

Det som förvånar mig mest i Teater Mestolas scenexperiment är nämligen att all den möda teamet under ledning av regissören Martin Bahne lagt ned på att stimulera andra sinnen än blicken går så spårlöst förbi.

Ljudeffekterna dominerar

Av uppsättningens lukteffekter lyckades jag sniffa in en enda. Att skådespelarna rör sig på olika håll i rummet är också något som går rätt obemärkt förbi.

Med undantag för ett par skarpa ljuseffekter som tränger genom ögonbindlarna är det nog bara de akustiska elementen som signalerar skiftningar i stämning och miljö.

I Aino Mättös ljuddesign pendlar uppsättningen mer än tydligt mellan de olika tidsplanen, låter oss resa till 1700-talets Frankrike för att i nästa stund kanske landa i 1920-talets Sovjetunionen.

Men mycket utrymme för publikens egen fantasi finns det inte i den här ljudvärlden.Skolradio, brukade en av mina äldre kolleger fnysa när någon nykomling hade hemfallit åt att krydda ett radioprogram med alltför självklara ljudillustrationer.

Men en stor förtjänst har pjäsen i det här utförandet.

Som publik delar vi samma utgångsläge, oavsett om vi är synskadade eller seende. Och programbladet har också försetts med text i punktskrift.