#minkör: Peter Lüttge tycker inte om körer

Att vara emot körer går egentligen inte riktigt för sig. I synnerhet i Svenskfinland. Det är lite som att svära i kyrkan. Eller att vara emot sjukhusclowner. (Vilket jag i och för sig också är, men det är en annan historia.)

Men jag är alltså emot körer. Och körsång. Och människor som sjunger i kör. Inte alla, men många. Människor i kör alltså.

Det blir ofta väldigt tyst runt omkring mig, när jag berättar att jag har svårt med körer. Folk tittar oförstående på mig. I bästa fall. I värsta fall blir folk riktigt arga på mig.

Vill man ha många vänner skall man helst tycka om körsång. Gör man inte det får man vara i fred.

Godkända körer

Jag vet inte när jag började tycka illa om körer. Jag sjöng själv i församlingens ungdomskör. Kanske inte för att jag tyckte att det var roligt utan mera för att alla mina kompisar sjöng där. Men nog tyckte jag om det för det mesta då.

Jag sjunger dessutom ganska bra, tycker jag. Jag hör alltså inte till gruppen tondöva som inte kan sjunga i kör. (Angående tondöva har jag många gånger hört körsångare säga att alla kan sjunga. Det stämmer inte. Jag har en tondöv bekant som kunde få en hel kör ur balans bara genom att sjunga med i refrängen.)

Jag tycker inte lika illa om alla körer. Det finns körer som jag kan förlika mig med. Körer som har en funktion: Kyrkokörer eller operakörer. Jag njuter av körmusik och körsång i Bachs Juloratorium eller Händels Messias. Beethovens Ode an die Freude förtjänar sin plats i slutet av den nionde symfonin och Orffs Carmina Burana ger mig kalla kårar. Typiskt för alla de här exemplen är att körverken finns i ett sammanhang.

Manskör är värst

Men vilka körer tycker du då illa om, Peter, hör jag er fråga. Körkörer. Körer som sjunger i kör så där bara. Körer som håller vår- och julkonserter. Körer som fyller en social funktion snarare än en musikalisk.

Manskörer är snäppet värre än kvinnokörer. Framför allt manliga studentkörer som Akademen i Helsingfors och Brahe Djäknar i Åbo. Körer där sitsen är viktigare än sången och fracken viktigare än stämman.

Två gånger om året far man på körläger. På läger, herregud. Vuxna far inte längre på läger. Barn och ungdomar far på läger. Vuxna på körläger eller scoutläger är pinsamma. Fråga era barn.

När man är på körläger sjunger man på dagen och super på kvällen. När man är på studentkörläger sjunger man på dagen, super på kvällen och ligger med varandra på natten. Sjungandet är det minst viktiga av dessa tre ting.

Min kollega Matias Jungar skriver att sjunga i kör är lite som bra sex då man är nyförälskad. Förlåt Matias, men det där tror jag inte på. Inte på något sätt. Men Matias åsikter är på sätt och vis representativa för körsångare. När körsångare talar om sin hobby liknar berättelserna ofta dem jag hört och läst om väckelsemöten. Om att bli frälst. Om en andlig gemenskap.

Ett socialt kitt

Jag tror att majoriteten av finlandssvenskarna som sjunger i kör gör det för gemenskapens skull. För att få höra till ett sammanhang. Det handlar alltså inte främst om sången. Det är lite samma som med den finlandssvenska handbollen, där de flesta spelar handboll för att ha det kiva med varandra. Resultaten är därefter.

Undersökningar visar att de som sjunger i kör lever längre. Är jag förvånad? Den typiska körsångaren tar inga risker och lever ett konservativt medelklassliv. Hen finns alltså från förut i den samhällsklass och -grupp som tenderar att bli äldst.

Frågan är om de lever lyckligare? Det är inte så per automatik. Danskarna kallas ofta för det lyckligaste folket i världen men sett på den förväntade livslängden ligger de förvånansvärt långt efter alla sina nordiska grannar.

Att sjunga i kör kräver inte värst mycket eget initiativ. Förutom att man masar sig till repetitionerna. Man sjunger tryggt i sina stämmor, dirigenten håller i taktpinnen och visar när det är ens tur att ta ton. Och så börjar man.

Det viktigaste för en kör är att man underordnar sig. Att man fogas i sina stämmor. Att man håller sig till noterna. Att lyda dirigenten. Att inte sjunga solo. Det finns ingen plats för privat finlir och finess. För kreativitet och geni. Det är lite som att vara i armén. Du skall sjunga det du blir tillsagd att sjunga. Du kan göra det bra eller dåligt. Du kan bli bättre på det. Men du kan inte göra något annorlunda. Rebeller och revolutionärer sjunger inte i kör. Inte Zlatan heller. Körsångare är musikvärldens taxikuskar.

I tid och otid

En annan sak som är jävligt störande är att vara på fest med körsångare. Körsångare har ovanan att i tid och otid brista ut i stämsång. Snälla ni, gör inte det. Vi som inte sjunger i kör tycker inte om det. Tro mig. Ett antal körsångare på en kräftskiva som brister ut i snapsvisor är en fruktansvärd syn. Jag skriver här med avsikt syn eftersom de flesta människor inte blir vackrare när de sjunger. Ett gäng finlandssvenskar som sjunger Helan går med vilt förvridna ansikten är en upplevelse som du inte kommer att glömma i första taget.

Jag kunde skriva så mycket mera om körer och deras avigsidor. Om barnkörer och gaykörer. Om barbershop och a capella-sång. Om gospelkörer och veterankörer. Jag kunde fortsätta att gräva mig en körgrop stort nog att jag faller själv däri. Troligen finns jag redan däri. Men en sak är klar: om körer tycker jag inte.

P.S. Till sist skall jag be alla mina vänner som sjunger i kör om ursäkt. Det jag har skrivit här ovan gäller förstås inte er. Ni är alla urbra typer och hör till de undantag som bekräftar mina många regler. Och så kan jag ju ha fel också.

#MINKÖR