Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Lyrik om mörkret som ger och tar liv

Från 2016
Uppdaterad 13.04.2016 09:13.
Torsten Pettersson
Bildtext Torsten Pettersson är aktuell med ny diktsamling.
Bild: Lena Malm

I Torsten Petterssons nya diktsamling Det osynliga förekommer ordet mörker på var och varannan sida – mörkret som en förgörande men också förlösande kraft, ett mörker som både ger och tar liv.

Sedan debuten som lyriker år 1985 har Torsten Pettersson gett ut ett antal lyrikverk, en novellsamling, några verk i thrillergenren samt en del litteraturvetenskapliga verk och översättningar.

Den nu aktuella lyriksamlingen bär titeln Det osynliga - en titel som täcker in den centrala tematiken i verket: en osynlig kraft som kan vara såväl av ondo som av godo.

Pärmbild till Torsten Petterssons lyriksamling "Det osynliga".
Bild: Sets förlag

Det osynliga kan med fördel läsas som en lång sammanhängande diktsvit där diktjaget befinner sig i någon form av existentiell kris där hen pendlar mellan olika känslomässiga motpoler vilket återspeglas i bildspråket som rör sig mellan olika ytterligheter som mörker och ljus, natt och dag, det slutna rummet (skogen) och det öppna fältet (heden), jorden och rymden (himlen).

Diktjaget kurar i gläntan, som blir ett slags gränsland mellan olika former och tillstånd.

Förhoppningen är att nå någon form av urtillstånd – ett oanfrätt och oförstört medvetandetillstånd som kan göra det lättare att nå kärnan i den egna existensen. Målsättningen kan sägas vara ett försök att utveckla en större förmåga till uppmärksamhet och lyhördhet.

Ett ohörbart hav
vill höras i världen.

Jag söker inlärda ord som olär,
talet som är det tystas förklädnad.

Jag måste oskapa skapelsen ”jag”
så att havet kan höras igenom den

och vi förstår att det alltid var nära.

Existensens kärna, essensen, kan också symboliseras av en sten som ligger på havets botten eller på bottnen av en brunn.

I Torsten Petterssons dikter kan stenen också vara en sinnebild för våra rädslor och fobier: alla våra mörka tankar som kan skapa ångest, depression, ondska och våldshandlingar, men också vara en ypperlig jordmån för pånyttfödelse – bara man vågar gå in i mörkrets kärna och förmår bemästra mörkrets krafter.
Den befriade tanken kan skildras som en fågel eller en fjäril – en fågel som kan spränga berg:

En fågel flyger
genom en bergsvägg
för att avslöja världen.

En människa
skriver en dikt.

Diskussion om artikeln