Michael Moore ockuperar Finland

Efter sextio år av misslyckade anfallskrig, från Korea till Irak, inser den amerikanska militärledningen att det är dags att byta strategi. I sin desperation vänder den sig till Michael Moore.

Och Moore har en plan: låt äntligen soldaterna vila och låt mig sköta nästa ockupation!

Så ger sig världens kändaste dokumentarist (Bowling for Columbine, Fahrenheit 9/11) och provokatör ut på krigståg till Europa, med en kort avstickare till Nordafrika. Den här gången handlar anfallen inte om att exportera demokrati. Tvärtom: Moore ska erövra de bästa europeiska idéerna och göra dem till amerikansk domän.

”Moore är en populistisk idiot”

Liksom i Moores tidigare filmer bygger Where to Invade Next på spänningen mellan två huvudpersoner. Skurken är den självgoda och skenheliga amerikanska storpolitiken. Hjälten är Michael Moore.

Och den rollen spelar han bättre än någonsin. Med blixtsnabb reaktionsförmåga, absolut gehör för situationskomiska nyanser och outtröttlig entusiasm lyckas Moore utvinna dramatik, budskap och pur underhållning ur sina många intervjuer.

Åtminstone varje journalist måste beundra Moores förmåga att totalt avväpna de människor han intervjuar, trots att han numera är en superkändis. Hans förtydligande upprepningar av vad andra säger är kanske irriterande, men renodlar innehållet så att det inte kan gå någon förbi.

”Michael Moore är en populistisk idiot”, sa den svenske dokumentärveteranen Stefan Jarl när han besökte Hanaholmens kulturcentrum för en tio år sedan.

Och visst är Moore Moore på gott och ont. Den medryckande kvickheten gör det möjligt för Moore att effektivt basunera ut just det budskap han bestämt sig för före sin första intervju. Detta rimmar illa med Jarls och andra långsamt letande och lyssnande dokumentaristers ideal.

Det humoristiskt svepande berättandet i Where to Invade Next lämnar lite utrymme för analys och nyans. Moore säger det själv: han gräver fram det bästa han hittar i länderna han besöker. Här är det enkelt kommunicerbara idéer som gäller.

För Moore är den enkelheten viktigare än att presentationen av länderna ifråga är helt korrekt.

En serie paradoxer

De idéer Moore erövrar tycks vid första åseendet vara en serie paradoxer.

Portugal låter knarkarna knarka fritt och får på så vis färre missbrukare. Norge gör sina fängelser till mysiga hotell och får på så vis färre förbrytare. Finland minimerar barnens skolarbete och får på så vis de bästa skolresultaten.

Detta ställs mot det brutalitetens och historielöshetens människofjärmade och toppstyrda Babylon som USA är i Moores tappning. Filmens budskap, som uppenbart primärt riktas till en amerikansk publik, är dock optimistiskt. Allt kan ändras.

Dessutom gör Moore och hans intervjuobjekt flera gånger den viktiga – och riktiga – poängen att många av de vackraste och starkaste europeiska idéerna de facto ursprungligen vuxit fram ur amerikanska jord.

Se dig omkring!

Grovt tillyxat är upplägget förvisso. Detta gör filmen medryckande, men kan samtidigt minska dess politiska genomslagskraft (amerikaner är inte så enkelspåriga som det ibland påstås). Det filmen hur som helst torde lyckas med är att väcka nyfikenhet på omvärlden. Se dig omkring!

Lite överraskande mynnar Where to Invade Next ut i en hyllning av det kvinnliga beslutsfattandet, med Island som modell. Om Moore inte var en uttalad anhängare av Bernie Sanders skulle man lätt kunna uppfatta filmen som en dragen lans för en första kvinnlig president i USA.

Trots att vi finländare är med bland de goda exemplen Moore plockar fram finns här budskap också vi och våra beslutsfattare gärna kan begrunda. Så som vikten av ständig, sträng och villkorslös historiemedvetenhet (Tyskland). Eller det hälsofrämjande i att ta det lugnt och älska mer (Italien).

Och varför äter inte också våra skolbarn gourmetmat som en del av undervisningen (Frankrike)?