En dystopi om att vara dömd till lycka

Kan man bli olycklig av för mycket lycka? Kan man tvinga folk att vara lyckliga? Är lycka = ofrihet? Och vad har Legofilmen gemensamt med den sovjetiske författaren Jevgenij Zamjatins 1920-talsklassiker Vi?

Det första Emmet gör när han vaknat är att slå upp Instruktionsboken för att lära sig passa in i samhället: ”Få alla att tycka om dig och alltid vara glad”. På tv visas en enda film på repeat, komedin ”Var är mina brallor?”, varvat med hälsningar från Ordförande Business som är chef för Oktanbolaget och världens ledare. Alla regelföljande medborgare i det muromgärdade Oktagonlandet är ständigt övervakade, och hjärntvättade med låten ”Everything is awesome” som hyllar kollektivet och teamwork.

Men invånarna i Oktagonlandet vet inte att deras ledare när planer på att förgöra hela samhället och den enda som kan rädda invånarna från katastrof är Den utvalda som visar sig vara byggarbetaren Emmet.

Tillsammans med den orädda tjejen Wyldstyle, trollkarlen Vitruvius och ett helt gäng andra figurer bildar Emmet ett slags underjordisk motståndsgerilla som försöker hindra Ordförande Business från att låta världen stelna och dö.

Ordförande Business är livrädd för oordning och kaos och besatt av perfektion – allt som rubbar hans cirklar ser han som ett hot.

Det här är i stora drag vad Legofilmen (2014) handlar om.

Jag eller vi – det är frågan

Jevgenij Zamjatins (1884-1937) dystopiska roman Vi (1921) handlar om Den Enda Staten där invånarna lever i en stad av glas – deras alla rörelser är synliga och strikt övervakade av Beskyddarna. Över allt och alla styr Välgöraren med järnhand.

I Den Enda Staten är den matematiskt felfria lyckan den allenarådande ideologin och rättesnöret för alla handlingar. Den personliga friheten är kraftigt inskränkt och det finns inget rum för tvivel eller kaos.

Allt är reglerat enligt Lagtavlan: statens invånare stiger upp i samma minut och till tonerna av Musikfabrikens trumpeter (som spelar samma marsch dag efter dag) tågar alla män och kvinnor iklädda uniformer i jämna led fyra och fyra till och från arbetet, till hörsalen, till gymnastiksalen och till sängs. Privatsfären är inrutad till två timmar om dagen när man t.ex. kan ta en promenad eller idka sex bakom fördragna gardiner med en utvald partner – detta gäller dock endast under sexualdagarna.

Huvudpersonen i berättelsen är D-503, matematiker och ansvarig konstruktör av rymdfarkosten INTEGRAL.

Titeln på romanen är Vi – men frågan är vilket vi som åsyftas: det likformade och förtryckta kollektivet som utgör en miljonsamstämmig kropp eller den underjordiska motståndsrörelsen med den mystiska och tilldragande I-330 i spetsen som ständigt försöker hitta kryphål och utvägar för att störta regimen.
D-503 har inte haft anledning att tvivla på rättmätigheten i Den Enda Statens verksamhet innan han lär känna I-330 och blir besatt av henne. Då rubbas hela hans existens – det irrationella tar plats och han börjar allt mer se på sig själv som en avskild enhet, ett jag i stället för ett vi.

Runtomkring Den Enda Staten löper en mur, Gröna muren, och ingen har varit utanför muren sedan Tvåhundraåriga kriget när man drog en skarp gräns mellan land och stad, mellan den gamla världen och den nya världen, mellan det oorganiserade, vilda tillståndet och det strikt uppstyrda och inrutade livet.

D-503 och I-330 träffas i smyg i Gamla Huset på andra sidan muren där de idkar icke-schemalagd sex och njuter av förbjudna preparat som alkohol och tobak.
Den som avslöjas som oliktänkare och bryter mot Lagen får en offentlig bestraffning med dödlig utgång.

När Välgöraren inser att det finns en överhängande risk för statskupp inför han ett obligatoriskt kirurgiskt ingrepp på samtliga invånare – de som vägrar genomgå Operationen tillfångatas och omintetgörs.

”Vi” en stor inspiratör för dystopigenren

I boken Kenen aika? Esseitä venäläisestä nykykirjallisuudesta skriver kulturredaktören och översättaren Kristina Rotkirch om den ryska litteraturens förkärlek för dystopiska skildringar.

Hon noterar att rädslan för totalitarismen växte runtomkring i Europa i den takt som Sovjetunionen (1900-talets största utopi) utvecklades till en stormakt. Denna rädsla skildras i några av samtidens mest hyllade framtidsskildringar - såsom Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932), George Orwells 1984 (1948) liksom Karin Boyes Kallocain (1940).

Det känns inte alltför långsökt att se spår av Jevgenij Zamjatins Vi i Legofilmen, men en författare som öppet erkänt sin skuld till Zamjatin är George Orwell.

George Orwells dystopiska framtidsskildring 1984 handlar också om ett samhälle styrt av en hänsynslös diktatur.

Den enskilda individen är underställd en minutiös granskning och kontroll av statliga tankepoliser som håller koll via teleskärmar och mikrofoner, och bakom varje hörn lurar en potentiell angivare – finns det överhuvudtaget någon man kan lita på? Finns det någonstans man kan gömma sig?

39 år gamla Winston Smith jobbar på arkivavdelningen på Sanningsministeriet där han reviderar tidningstexter för att motsvarar sanningen för dagen. Winston ansätts gång på gång av minnen från barndomen och av tvivel mot regimen.

Ett av Partiets centrala mål är att radera invånarnas minnen, göra dem historielösa och att skola dem till viljelösa robotar i ett totalitärt system där Storebror och Partiet kan manipulera allt och alla.

Det största hotet mot Partiet är människornas egenvilja och förmåga att tänka, och för att inskränka folks förmåga att skapa sammanhang, minnas och formulera motstånd konstruerar Partiet ett s.k. nyspråk där man skalar av språket, gör det torftigt och enkelspårigt.

Likt Romeo hittar Winston sin Julia, och de två trotsar förbudet att träffas och ha ett sexuellt förhållande – väl medvetna om att deras relation är förbjuden och därmed dödsdömd: blir de ertappade eller avslöjade kommer de att tvingas utstå tortyr och högst antagligen dömas till döden.

Kan man vara lycklig och fri på samma gång?

Jevgenij Zamjatins Vi som stod klar år 1921, men stoppades av den sovjetiska censurmyndigheten. Delar av berättelsen trycktes i en rysk emigranttidskrift i Prag år 1927.

Boken utkom första gången i sin helhet år 1924 i en översättning till engelska, och på svenska gavs boken ut för första gången år 1959 i översättning av Sven Vallmark. I fjol utkom Vi i efterlängtad nyutgåva.

I förordet till nyutgåvan skriver den svenska författaren och översättaren Nils Håkanson att Jevgenij Zamjatin i första hand inte kritiserar Sovjetunionen i Vi – romanen skrevs åren 1920-21, dvs. innan det sovjetiska systemet fått tydliga konturer.

Det som Zamjatin är framför allt gisslar är ”den tro på rationalitetens och mätbarhetens möjligheter som låg till grund inte bara för den sovjetiska utopin utan också för de liberala demokratiernas framtidstro under årtiondena kring det förra sekelskiftet, under industrialismens och den naturvetenskapliga världsbildens utdragna och konfliktfyllda segertåg i Europa”, skriver Nils Håkanson.

I skildringen av Den Enda Staten tecknar Zamjatin ett scenario där individen är en robotliknande varelse befriad från irrationella och besvärande känslor, drömmar, behov och tankeverksamhet. Människan är förslavad under samhällsnyttan och lyckan är ett påtvingat grundtillstånd.

Men denna matematiskt mätbara lycka innebär samtidigt en kraftig inskränkning av den personliga friheten – och frågan lyder: vill du vara lycklig men ofri, eller olycklig men fri? Eller går det rentav att äta kakan och ha den kvar, dvs. vara lycklig och fri på samma gång?

I Jevgenij Zamjatins världsbild var två begrepp centrala: energi och entropi – begrepp som Zamjatin lånat av den tyske fysikern Julius Robert von Mayer och dennes lag om energins oförstörbarhet. Enligt von Mayer strävar all energi (rörelse och värme) mot vila i entropi (orölighet och kyla) och i förlängningen kommer det att ske en utjämning av alla energinivåer, all rörelse upphör och universum dör av köld. Det är bara kollisioner mellan stora rymdkroppar som kan framkalla nya värmealstrande rörelser.

Jevgenij Zamjatin använde sig för sin del av begreppen energi och entropi för att visa på sociala och samhälleliga processer.

I Vi skildrar han Den Enda Staten som ett samhälle långt gånget i mental entropi, medan den gamla världen utanför den Gröna muren står för rörelse och friktion – frihet.

Stort sug efter dystopier i Ryssland

I samband med perestrojkan under åren 1982-84 genomgick det sovjetiska statsskicket omfattande och omvälvande reformer såväl på det ekonomiska som det politiska planet, och uppluckringar inom det ideologiska tankesystemet gjorde det också möjligt att ge ut tidigare förbjuden och censurerad litteratur.

Vi publicerades för första gången i Sovjetunionen år 1984, och fyra år senare kunde den ryska läsekretsen också för första gången läsa George Orwells 1984.

I sin essä om dystopiska skildringar i Ryssland från de senaste decennierna konstaterar Kristina Rotkirch att man i Ryssland de senare tjugo åren antagligen gett ut fler dystopier och science-fiction-skildringar än i något annat land.

De tidiga ryska dystopierna var ofta satiriska skildringar av ett dysfunktionellt utopiskt kommunistiskt samhälle eller ett sönderfallande Sovjetunionen invaderat av olika kriminella gäng.

Dagens ryska dystopier och framtidsskildringar är ofta apokalyptiska skildringar av ett samhälle på väg mot undergången. Många samtida ryska författare tar också historien till hjälp för att gissla dagens makthavare och peka på en skrämmande samhällsutveckling genom att dra paralleller mellan dåtid och nutid/framtid.