Ida Henrikson: Kulturell masspsykos

"Det ligger säkert nåt djupt egoistiskt, elitistiskt eller åtminstone individualistiskt i min önskan att inte dela starka kulturupplevelser med hela världen. Som om de speciella kvaliteterna skulle mattas av en aning om en massa andra mänskor tycker lika" skriver Lassoredaktören Ida Henrikson.

Har du nånsin hört dej själv utropa: “Jag gillade det där långt före det blev coolt”?

Jag har. Rätt ofta.

Det känns inte lika roligt att kolla på teveserien Girls längre. Inte för att den har blivit tråkig, för femte säsongen är faktiskt skitbra - utan för att alla andra kollar. Jag vill såklart inte vara som alla andra.

Silvana Imam orkar jag inte lyssna på lika mycket som förr. Jag älskar hennes musik och budskap, men blir lite okåt av sånt som känns mainstream. Om alla gillar det, kan det ända vara bra på riktigt?

Svar ja. Förstås.

Om något som är normkritiskt blir en del av normen har det ju skett en utveckling, vilket är värt att hurra för. Men jag som gillar det är inte längre unik.

Haha.

Det ligger säkert nåt djupt egoistiskt, elitistiskt eller åtminstone individualistiskt i min önskan att inte dela starka kulturupplevelser med hela världen. Som om de speciella kvaliteterna skulle mattas av en aning om en massa andra mänskor tycker lika.

Plötsligt läser alla Kristina Sandbergs romantrilogi om hemmafrun Maj, eller Martina Haags otrohetsskildring Det är något som inte stämmer. Vi är alla helt utom oss av Karen Jo Fowlers roman Vi är alla helt utom oss. Vi har alla en åsikt om Ebba Witt-Brattström. Vi började läsa Hassan Blasim först då det blev coolt att vara “intresserad” av arabisk litteratur. Har vi verkligen inte bättre fantasi än så?

Det är såklart högst naturligt att vilja dela med sej av sånt man tycker är fint, vackert, inspirerande. Jag vill absolut inte ta ifrån någon rätten att ge kulturen det erkännande den förtjänar, tvärtom. Delad glädje osv.

När det gäller teaterpjäser som Akse Petterssons Kaspar Hauser eller Milja Sarkolas Jotain toista var jag gladeligen en del av hypen kring dem. De behandlade frågor gällande min generation och berörde därför mej, oss. Och så var de dessutom förbaskat välgjorda.

Den kulturella masspsykosen må vara provocerande, men egentligen är den ganska självklar. Hur speciella vi än inbillar oss att vi är, följer vi sist och slutligen bara med flocken. Ingen mänska är en ö och ingen kultur existerar i ett tomrum. Verken skapas i en viss tid i ett visst rum och presenteras i ett visst sammanhang. Tolkningen sker i mötet. Värderingarna sitter alltså inte i själva verket, utan i upplevelsen, hos tittaren, lyssnaren, läsaren.

Möjligen säger allt detta bara något om min umgängeskrets. Jag omger mej med folk som har liknande värderingar som jag - det är väl klart att vi gillar samma saker och tolkar konst på samma sätt.

I jakten på innehåll och kvalitet sker en viss kulturell likriktning, i vår strävan att vara unika blir vi istället en allt mer homogen grupp. Det är ett rent lyxproblem så länge det är vettiga saker som hyllas.

Som tur finns det fortfarande en massa annat jag kan bli provocerad av.

(Skoja ba.)

(Egentligen inte.)

(Och obs att jag hade den där frisyren långt före det blev coolt!)

Blir du irriterad på att något kulturellt fenomen har blivit för populärt?

Kulturprogrammet Lasso handlar den här veckan om flockbeteende.