Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

#minkör: Körsången avgörande steg i livet

Från 2016
Körsång
Bildtext För tonårspojkar kan möjligheten att sjunga i kör (eller att spela teater för den delen) höra till de avgörande stegen i livet, skriver Erland Eklund.
Bild: CC0 1.0 Universal (CC0 1.0)

Hösten 2013 började jag åter sjunga i kör, nu i en liten blandad kör här i huvudstadsregionen. Mestadels jazz­ och pop­ inspirerat på engelska.

Jag hade avslutat mitt tidigare engagemang i körsång vid Nykarleby seminariums årsavslutning i maj 1968 efter sex år av intensivt musikliv som hörde till den tidens lärarutbildning. Jag hamnade i Åbo. Brahe Djäknar sökte sångare. Tänkte gå på test men ångrade mig sedan jag fått höra att de alltid uppträdde i frack. Herregud, vi levde ju året 1968 och det fanns intressantare ­- och viktigare - ­frågor i världen än sånguppträdanden i frack!

Men det jag vill berätta handlar om något mycket större, något som jag tror att har relevans också idag. Efter sex år i folkskola fanns det på den tiden för oss bondbarn en medborgarskola, en sjundeklass, samt ett helt nytt halvår på en åttondeklass. Den senare genomfördes på eftermiddagarna när kommunens folkskollärare kunde förtjäna extra genom att undervisa i de ämnen som de kände mest för.

En av dessa lärare var den legendariska Karl­ Gunnar Fagerholm, sedermera under årtionden ledande kördirigent på Åland. Som med ett trollslag fick han alla oss osäkra, inbundna, tonårsfinniga, tystlåtna och hämmade tonåringar att sjunga för full hals. Också pojkarna.

Efter en sådan underlig och underbar sångtimme frågade han mig i korridoren om jag ville börja sjunga i Manskören Åländska Sångare som han nyligen grundat. Skulle få åka med en annan lärare från grannbyn till körövning varje tisdagskväll. Jag var 14 år, jobbade och trivdes hemma på vår bondgård. Därmed blev jag manskörssångare, andra tenor. Senare på våren konfirmerades jag och blev heltigenom vuxen enligt den tidens utmärkta normer.

Av en slump eller någon annan outgrundlig anledning hamnade jag i Nykarleby seminarium några år senare och där fortsatte alltså körsången.

Ett tonårsminne från mina första år i K­G:s kör vill jag berätta. Åbolands och Ålands musikförbund arrangerade gemensamt sångfest i Hitis, troligen juli 1959 eller 1960. Vi reste med chartrad "vattenbuss" från Fahlers brygga i Mariehamns östra hamn. Genom Lemströms kanal, över Lumparn, genom inre skärgården och över Skiftet förbi Jungfruskär och genom Korpoström till Hitis. John Rosas dirigerade de samlade körerna. Kanske stod Otto Andersson där i ljus hatt?

Natten var ljus, skogen lummig och dimman steg upp över båtarna vid bryggan. Musiken spelade i ungdomsgården hela natten. I varje fall för mig och en flicka från Hangö som jag dessvärre aldrig senare mött. Här finns kanske en sensmoral: för tonårspojkar kan möjligheten att sjunga i kör (eller att spela teater för den delen) höra till de avgörande stegen i livet.

Text: Erland Eklund

Berätta din egen körhistoria!

Under våren gör Svenska Yle en djupdykning in i körlivet och samlar ihop historier om och av körer och korister i Svenskfinland.

Därför vill vi höra också din historia! När började du sjunga i kör och varför? Vilket är ditt finaste, roligaste, värsta körminne? Vad spelar kören för roll i ditt liv? Eller har du kanske aldrig fått sjunga i kör fast du hade velat? Berätta! Historierna publiceras på svenska.yle.fi och editeras vid behov innan publicering.

#minkör

Diskussion om artikeln