När Johannes Salminen stack sitt svärd i presidenten

Johannes Salminens attack mot Finland, "den lilla egoisten som ligger och trycker i sitt hörn av världen", var skriven med direkt adress till Mauno Koivisto. Beskedet gick fram till presidenten. Men en dag för sent.

Spotlight har gått igenom de dramatiska telegrammen som Finlands diplomater skickade till UM i Helsingfors de där dagarna när världen höll andan i augusti 1991. Det var ett turbulent och farligt år för Europa och Finland. I Baltikum hade sovjetiska säkerhetstrupper slagit till mot folkresningar och blod hade flutit.

Kuppförsöket i Moskva i augusti ledde till ett pinsamt nordiskt utrikesministermöte där Paavo Väyrynen vägrade fördöma kuppmakarna. Han ville inte heller använda ordet "statskupp" - vilket fick essäisten Johannes Salminen att gripa till pennan.

Han ville med sin pamflett nå fram till Finlands högsta ledning. Och han lyckades.

I en värld utan världssamvete förs också de små egoisterna till historiens slaktbänk, skrev Johannes Salminen i Dagens Nyheter.

Finlands ambassad i Stockholm reagerade genast. Detta måste presidenten läsa!

Varje bakslag för en globalt fungerande solidaritet drabbar förr eller senare den lille egoisten där han ligger och trycker i sitt hörn.

― Johannes Salminen

Gammelkommunisterna hade satt president Michail Gorbatjov i husarrest på Krim och vicepresident Janajev, försvarsministern, marskalk Jazov och KGB:s högsta ledning försökte rädda vad som räddas kunde av det sönderfallande sovjetiska imperiet.

Ormar ska man ta strupgrepp på i tid.

― Heikki Talvitie

Förutom Salminen hittar man i mapparna rapporter från Moskva-ambassadören Heikki Talvitie - en av UM:s djärvaste stilister - när han dikterade vad den villrådiga regeringen i Helsingfors skulle göra och vad han själv tänkte göra.

"Tanken har hittills varit mig motbjudande. Men jag har ändå bestämt mig för att bjuda Zjirinovskij på lunch. Ormar ska man ta strupgrepp på i tid."

Eller "Moskvas borgmästare är en intelligent och fin människa. Men i politiken är han en onödig människa."

Och vad sägs om denna shakespearska slutmonolog: "I den sovjetiska historien har det under de senaste åren funnits två stora och tragiska gestalter: Sacharov och Gorbatjov. Sacharov var för mycket före sin tid, och Gorbatjov för mycket efter sin."

Sokrates linje eller Kekkonens?

Johannes Salminens bredsida i DN är en uppgörelse med "överlevnadsmänniskan" som i motsats till "frihetsmänniskan" är beredd att acceptera tyranniet. Salminen pläderar för en "Sokrates' linje" som en nödvändig motvikt till Paasikivilinjen.

"Den inre samvetsrösten får också Sokrates att trotsa kollektivet, han vill döden framom en medborgarplikt i trång atensk anda."

Ärkebiskop John Vikström hade 1991 stämplat flyktingfientligheten som en synd, ett "tilltag som omåttligt irriterade Mauno Koivisto"; en "socialdemokrat som slutat grubbla över ett medansvar i Internationalens mening", skriver Salminen med ett ovanligt raseri.

Till saken hörde att president Mauno Koivisto hade en djupgående flyktingfobi. I sina memoarer föreläser han gång på gång om hur illa flyktingskapet är både för avsändarländerna och mottagarländerna. I en slags ond dagdröm spekulerar Koivisto om vad som hade hänt om belägringen av Leningrad hade sviktat under andra världskriget och 200 000 hungriga ryska barn plötsligt hade stått vid Finlands gräns.

Men denna augustivecka 1991 handlade det främst om att erkänna de baltiska staternas nya frihet, att bryta lojaliteten med det sjunkande skeppet Sovjetunionens rattonyktra kaptener, och ta parti för de små grannarna.

Nationell egoism, inte rättspatos var mottot för Finlands illusionslösa utrikespolitik.

"Goda östrelationer går före allt, här hjälper inga nödrop från broderfolket på andra sidan Finska viken. Regimer kommer och går, men Ryssland består som stark Östersjömakt."

Johannes Salminens skrev detta 1991, men det kunde vara skrivet idag.

Det har alltid funnits enskilda som styrs av andra lojaliteter än den mot stammen och nationen

― Johannes Salminen

Texten publicerades i Dagens Nyheter måndagen den 26 augusti 1991. Den faxades till Helsingfors samma eftermiddag av någon på ambassaden i Stockholm med direkt uppmaning: Se nu till att TP (republikens president) får det här.

Men Johannes Salminen text publicerades en dag för sent: Redan på söndag hade Koivisto motvilligt kommit till slottet från stugan i Täkter, och iklädd träningsoverall gett efter för "frihetsmänniskornas" enträgna tjat.

Koivisto lät statsminister Esko Aho läsa upp beslutet om kursändringen.

Finland återupptog de diplomatiska förbindelserna med Baltikum - en dag före Sverige.

Salminens slutord ekar ännu i utrikesministeriets korridorer: "Dessa experter på maktpolitik satte sig över alla frågor om moralisk identitet. Men det glömde också att det ytterst är sin egen säkerhet som nationen äventyrar genom att svika de demokratiska krafterna i öst. Låt därför aldrig fråga för vem klockan klämtar: den klämtar för dig."

Veckan då världen höll andan

Kuppen i Moskva 1991 tog Finland på sängen.