Ett sätt att mätta Zlatan-hungern

Dokumentären Den unge Zlatan skildrar en blivande stjärnas resa från hemmalaget ut i stora världen. En värld där pendeln mellan lyrisk hyllning och brutal sågning svänger snabbare än den snyggaste dribbling.

Under åren kring millennieskiftet arbetade bröderna Magnus och Fredrik Gertten med två dokumentärer om fotbollslaget Malmö FF. I såväl Blådårar - Om kärleken till ett fotbollslag (1998) som Vägen tillbaka - Blådårar 2 (2002) följde de spelarna, fansen och tränarna. På planen och utanför den.

Hela tiden så nära som möjligt.

I december 1999 gjorde de sin första intervju med lagets nykomling – en trotsig tonåring som måste läxas upp för att han misskötte skolan. En ung pojke med långa ben, stora fötter och brett leende.

En pojke som hette Zlatan. Zlatan Ibrahimovic.

Överloppsmaterialet blev till guld

Drygt tio år efter den andra Blådårar-dokumentären återvände bröderna Gertten till det filmmaterial de sparat i källaren – väl medvetna om att det satt på en kista full med visuellt guld.

Här fanns unika bilder och öppna samtal. Vardagen med första flickvännen, flytten från Sverige. Prat om bakgrund, självsäkerhet, hemlängtan.

Att bröderna filmat den unge Malmö-spelaren så pass mycket hade inte bara med fotbollsbiten att göra - nej, för dem framstod han som en spännande människa.

— Många idrottsmän är otroligt tråkiga, det kommer inget levande ur dem, men det gjorde det med honom, säger Fredrik Gertten som påpekar att man i det skedet inte ännu visste om den färgstarke tonåringen skulle nå ända fram som spelare. Även om alla traditionella parametrar verkade stämma. I kombination med mer oväntade faktorer.

— Det som Zlatan tidigt hade var någon sorts magi. Han gjorde sådant som andra inte gjorde. Det gick en elektricitet genom kroppen när man såg honom gör vissa saker. Det var som konst - som dans eller musik.

Provokatören

Ironiskt nog var det just finliret - de magiska dribblingarna, leken med bollen - som irriterade fotbollsexperterna. Många avfärdade det hela som billigt publikfrieri och efterlyste mera fokus på resultatet. Här var det målen som var själva målet, inte hur snyggt själva upplägget var.

Och om experterna kommit med hårda ord under åren så har även publiken varit skoningslös. Dokumentären visar tydligt hur snabbt pendeln kan svänga mellan lyriska hyllningar och brutala sågningar.

— Det är en jätte hård värld och har man det där extraordinära som Zlatan - något som bländar och får vissa att bli förälskade - ja, då provocerar man automatiskt andra, säger Fredrik som påpekar att Zlatan från första början väckt starka känslor.

— I länder dominerade av jantelagen bröt han mot en massa regler. Alla unga som kommer och tror att de är något får visserligen en smäll på näsan, men kommer du dessutom från en fattig invandrarbakgrund - ja då skall du verkligen inte tro att du är något.

Varför denna väntan?

Idag vet vi sedan länge att Zlatan är "något" och då kan man fråga sig varför bröderna Gertten väntat med att göra filmen som består av gammalt arkivmaterial (deras eget + nederländskt dito i anknytning till fotbollsklubben Ajax) och nya intervjuer med ett antal nyckelpersoner från tiden då Zlatans stjärna var i stigande?

— När vi gjorde de gamla filmerna var Zlatan en ung man på väg ut i livet och det hade inte varit helt etiskt att ta upp det han pratade om då, säger Fredrik och hänvisar till Zlatans memoarer (skrivna tillsammans med David Lagercrantz) som den nyckel som öppnade upp materialet för dem.

Och bråttom har bröderna i vilket fall som helst inte haft.

— Gör man dokumentärfilm är tiden ens bästa vän. En vanlig dokumentär kan utgöra en process på två till tre år, men här bygger vi en ännu större båge, säger Fredrik och syftar på de nyinspelade inslagen med spelare som lärde känna Zlatan under tiden i fotbollsklubben Ajax.

— Zlatan, Mido och Andy van der Meyde delade ett utanförskap i Ajax. De var alla tre alldeles för mycket, alldeles för vilda. Gjorde inte som man sade, uppförde sig inte korrekt. Men nu är de här killarna inne i en ny fas i livet och kan blicka tillbaka och reflektera - och det är just det reflektionsrummet som ger mycket till filmen.

— Det hade varit svårt att göra den berättelsen med dem för tio år sedan, då hade det blivit mycket mera attityd och "gags". Vill man få ett djup så krävs det reflektioner som går djupare än så, konstaterar regissören.

När det gäller dokumentärens nedslag i Zlatans Ajax-period kan man nämna att "vår egen" Jari Litmanen intar något av en nyckelposition. Men där Mido och van der Meyde står för det vilda utanförskapet framstår han istället som en lugn och trygg klippa.

Men den vuxne Zlatan då?

Många av de intervjuade är utan tvekan färgstarka och försvarar sin plats i dokumentären, men visst undrar man varför det inte ingår något nytt med Zlatan själv?

— Det finns flera orsaker till det. En är att vi trodde väldigt starkt på det material vi hade. Vi tittade och analyserade och märkte att vi hade mer än vi trodde - vi hade Zlatan som kunde berätta om sitt liv och sina val. Vad skulle han tillföra till det idag?

— Den andra aspekten är att Zlatan och andra världsstjärnor, miljardärer, varumärken, allt vad de är idag - de vill gärna ha kontroll över sin egen historia och om vi bjuder in till ett samarbete så ger vi bort en del av vårt eget oberoende som filmmakare, säger Fredrik Gertten som talar varmt för vikten av att kunna göra självständiga val.

I samma veva konstaterar han att skillnaden mellan en dokumentärfilmare och en reklamfilmare är att förstnämnda inte behöver ta order av en beställare.

— Vi trodde inte att det skulle bli en bra film med en beställare i klipprummet utan ville göra en egen film, slår regissören fast och berättar att han i någon intervju sagt att Den unge Zlatan kanske är den sista oberoende fotbollsdokumentären om de stora fotbollsstjärnorna.

Men även om Zlatan inte suttit med i klipprummet har han väl sett filmen?

— Han har fått den, men inte kommenterat den, berättar Gertten som är noga med att påpeka att man hela tiden varit i kontakt med agenten som hållits ajour med vad som är på gång, vem som intervjuas och så vidare. Allt för att inte gå bakom ryggen på någon.

— Vår metod har varit öppenhet, men inte att be om tillstånd.

If You Make It We Will Come

Med eller utan Zlatans välsignelse så är det klart att detta är en film som bara bidrar till att öka stjärnglansen kring honom. Allt som visas och sägs har det förflutnas magiska skimmer över sig.

Vi får bevittna den oslipade diamantens första möte med en marknad som så småningom är beredd att betala vilket pris som helst för att få ta del av dess skönhet. Och vem är väl inte beredd att betala ett ynka biobiljettpris för att få ta del av den upplevelsen?

Gertten bekräftar att publiken hungrar efter allt den kan få i Zlatan-väg. Inte minst i Sverige där han befarar att det uppstår ett nationellt trauma den dag Zlatan slutar spela.

I nuläget kan man bara konstatera att stjärnan sedan länge ger ytterst få intervjuer i sin professionella roll medan dörren till privatlivet är i det närmaste hermetiskt sluten.

Så hur känner man då som filmskapare när man gör en film som denna - är prestationsångesten extra stor eller kan man slappna av och tänka: det spelar ingen roll vad det blir, publiken kommer anyway?

— Vi har varit i branschen i tjugo år och pressen är alltid lika hård, det här är inget lätt yrke. Den stora skillnaden med det här projektet har varit att man ju inte slår underifrån när man gör en film om Zlatan. Men när lanseringen är som den är så måste filmen å andra sidan vara jävligt bra, säger Gertten som är övertygad om att de blivit ordentligt sågade om resultatet varit dåligt.

Och dessutom anklagade för att bara ha varit ute efter att mjölka guldkon.

— Jag hade hellre avstått helt och hållet om jag inte trott att filmen blir bra, säger Fredrik Gertten bestämt innan vi sätter punkt för samtalet om arbetet med Den unge Zlatan.