Om gudinnan Inanna och Snövits styvmor och våra mammor
För några år sen bodde jag ett tag i ett kollektiv med främst lite äldre kvinnor. Vi hade en vacker gemenskap och jag kände att de hade mycket att lära mej, om livet, om kärleken, om att vara kvinna. En av dem gav mej en bok om gudinnan Inanna.
Den 5000 år gamla mesopotamiska myten berättar att Inanna, även känd som Ishtar, var härskarinnan över himlarna och jorden, urkraften, kärlekens och krigets gudinna. Den berättar om hennes längtan efter sin syster, Ereshkigal, dödsrikets drottning. Om hennes nedstigning till underjorden för att återförenas med systern, sin andra halva, och sedan, deras återuppståndelse.
Myten om Inanna har tolkats som den ursprungliga uppståndelseberättelsen. Det är en fruktbarhetsmyt som ger en förklaring till varför jordens växtlighet dör på hösten och åter vaknar till liv på våren. Jag läste den också som en metafor för kvinnans livsfaser och den åldrande kvinnans värde.
Genom de äldre kvinnorna i kollektivet och genom Inanna såg jag plötsligt min egen mamma.
Först då, jag skäms, först då började jag reflektera kring förhållandet till min mamma som något annat än en självklarhet. Jag såg mina vänners mammor, min generations mammor, de som gett oss livet. De som har kämpat för sina familjer i alla dessa år, utan att göra något väsen av sej, utfört det tysta oavlönade fysiska och emotionella arbete som krävs för att ett hem ska vara, just det, ett hem.
Våra mammor bakar kakor. Våra mammor plockar upp efter andra, våra mammor skurar golv. Våra mammor byter gardiner enligt årstid. Våra mammor gör allt det där som Kristina Sandbergs romankaraktär, hemmafrun Maj från femtitalet, tampas med dag ut och dag in.
Det där som min generation kanske ser ner på, upplever som förtryck. Vi kämpar för en frigörelse från kärnfamiljens bojor, medan de kämpar för att hålla ihop sin familj.
Dessutom har våra mammor oftast (haft) ett heltidsjobb utanför hemmet och tjänar sina egna pengar.
Våra mammor svarar fortfarande i telefonen mitt i natten då vi ringer med kärleksbekymmer eller livsångest. Våra mammor tar hand om våra barn, samtidigt som de undrar om vi säkert får i oss tillräckligt med mat för vi ser ju så magra ut och vill vi ha lite bröd med oss hem? De är ständigt tillgängliga för oss andra, inte av tvång utan av kärlek.
Men framförallt är våra mammor kvinnor som har rätten att se sej själva och bli sedda också utifrån något annat än sin mammaroll. De har rätten att vara allt annat än evigt goda, fromma, givmilda.
***
De här tankarna dök upp igen efter att jag sett Blod och Eld på Malmö Stadsteater, en pjäs av Ada Berger och Liv Strömquist. Den bygger delvis på myten om Inanna och ställer frågor om kvinnans plats i samhället efter att den hyllade ungdomen är förbi, men lindas också ihop med sagan om Snövit och hennes styvmoder.
Föreställningen presenterar en fascinerade tes om att Snövits styvmor egentligen är hennes riktiga mor. Men för att stå ut med att berätta om en mor som har flera olika sidor, onda och goda, destruktiva och kärleksfyllda, måste den riktiga modern dödas och i folksagan omskrivas till en styvmoderskaraktär. Snövits styvmoder söker sedan desperat efter bekräftelse då spegeln inte längre reflekterar henne som den vackraste kvinnan i landet.
“Jag vill inte att Snövits mamma ska bli knuffad nerför en klippa i slutet av sagan, bara för att hon lever i ett patriarkalt samhälle där folk bara tycker att kvinnor har ett värde om de är unga och snygga” skriver Liv Strömquist i programbladet.
Våra mammor kanske fortfarande är snygga, men jag funderar på hur många gånger vi har knuffat ner dem för olika klippor, istället för att höja dem på piedestal. Jag vågade se min egen mamma som kvinna först genom de andra kvinnorna, “styvmödrarna”.
***
Långt före den patriarkala maktordningens genombrott dyrkades Inanna, himlarnas och jordens drottning, som steg ner i underjorden, som segrade över åldrandet eftersom hon inte räddes döden. Hennes resa ner i dödsriket var en resa i kvinnan och i tiden.
I endel gudinnetraditioner tillbes Jungfrun, Modern och den Gamla Visa - det vill säga kvinnans tre olka livsfaser. (De ses inte bara som lineära genom livet, utan kvinnor som menstruerar går igenom födelse, blomstring och död också varje månad!)
I vår patriarkala tradition är de olika faserna inte lika värda. Jungfrun uppskattas fortfarande för sin skönhet, Modern för sin fertilitet, men den Gamla Visa, hon som är bortom detta, vill vi helst gömma undan, för hon anses inte längre tjäna något syfte.
Kan det vara så att vi till och med är rädda för den Gamla Visa?
Kan det vara så att den Gamla Visa får lov att definiera sej själv på ett sätt som varken Jungfrun eller Modern får? Kan den vara så att kvinnan först då hon intar den tredje livsfasen går från att vara objekt till subjekt? Kan hon vara det yttersta hotet mot patriarkatet?
Med livets och dödens nyckel i sin hand. Eller nånting ditåt.
Inanna, Snövits mamma, alla våra mammor, alla som inte är mammor, den Gamla Visa. Jag tror att hon vet något som vi inte känner till. Om vi bara orkar stanna upp och lyssna, mitt i vår blomstring. För hon gör inte alltid så stort väsen av sej.
Kulturprogrammet Lasso handlar den här veckan om olika slags tidsresor.
