Sagofilm som actionspex

Grälande dvärgar, svarta aptroll och inte mindre än två onda häxdrottningar ryms med i The Huntsman: Winter’s War. Men knytnävsslagsmålen överskuggar sagostämningen och -spänningen.

En god berättelse håller i århundraden, det vet Hollywood. Hollywood vet också att en filmserie är mer än summan av sina delar. Dessa två insikter resulterar i det senaste sagopotpurriet i långfilmsform, The Huntsman: Winter’s War.

Berättelsen utspelar sig i tiderna innan och efter att Snövit (Kristen Stewart) och jägaren Eric (Chris Hemsworth) raserat den onda drottningen Ravennas (Charlize Theron) skräckvälde. (Jaså är det inte så du minns Snövit? Sagan uppdaterades år 2012 i Snow White and The Huntsman.)

Nu introduceras Ravennas frostiga syster, Freya (Emily Blunt). Att hon bär den nordiska fruktbarhetsgudinnans namn är en smärtsam ironi.

Den unga Freyas nyfödda kärleksbarn bränns ihjäl av sin far. Detta får den svarta magin att välla fram i Freyas ådror, liksom den redan länge sjudit i syster Ravenna. Freya blir envåldshärskare över Norden. Där gör hon barnen föräldralösa och uppfostrar dem sedan till dödsföraktande elitsoldater.

Hungerspelen och Sagan om ringen

Winter's War är en saga om kärleken mellan två av dessa barnsoldater, Eric och Sara (Jessica Chastain). Kärlekssagan flätas kring ett klassiskt äventyr: jakten på den försvunna trollspegeln.

Det blir hajkar genom förtrollade skogar, slagsmål med svarta, frustande troll och klättringar med hackor över murar av is. Allt ackompanjerat av dvärgkäbbel.

Det sparas alltså inte på sagoelementen. I sann folksagoanda väver manusförfattarna Evan Spiliotopoulos och Craig Mazin in trådar från en hel mängd populära berättelser.

Själva ramen för Winter’s War är en fusion av Snövit och H.C. Andersens Snödrottningen, där den senare filtrerats genom Disneys Frost. Emily Blunts Freya besitter exakt samma isande trollkrafter som Frost-Elsa, men är lika ondskefull som drottningen i Andersens saga.

Ravennas spegel (”spegel, spegel på väggen där”-spegeln) är en ondskans manifestation, en frestare och förgörare. Den viskar sina giftiga löften och får vänner att sticka knivar i varandra. Med andra ord är spegeln en nära släkting till Tolkiens härskarring - som i sin tur hämtats från Niebelungensagan.

Och vad sägs om den här bilden?

Kort sagt: Winter’s War byggs upp av sådant som tidigare visat sig sälja.

Actionspex vid lägerelden

Därmed inte sagt att filmen saknar överraskningar. Här finns starka bilder, om än inga genuint nyskapande. Här finns äventyrets spänning och sagans magi.

Därför är det synd att sagan, här som så ofta, överskuggas av knytnävsslagsmålen. På vems beställning görs dagens amerikanska sagofilmer alltid som actionspex?

Frågan är inte retorisk. Jag tror att det är den uråldriga berättarkonsten, inte smällarna, som lockar en miljonpublik till vår tids lägereldar.