Grankullabröllop i Pakistan

Vaddå bröllop i Pakistan?

Kort version: Graniflicka (Anna Wahlsten) studerar i London. Träffar Islamabadpojke (Taimur Ahmed) som också studerar i London. Tycke uppstår. Taimur introduceras i Finland, trevlig prick. Fem år senare blir det bröllop, först i Helsingfors i januari, sedan i Islamabad över påsk.

En liten, sju personers delegation av vad som i Pakistan benämns "extended family" närvar under de två bröllopsfesterna i Islamabad, den färggranna och roliga mehndi för vänner och nära familj med kanske 70 gäster, den officiella och stelare walima med 250 gäster.

Bot mot struptorka

Brudgummen Taimur ställde förväntningarna så här: Skoj i Finland betyder dryck, i Pakistan mat. Pakistan - pråliga kläder, Finland - inga kläder. Pakistan - hjärt- och kärlsjukdomar, Finland - leversjukdomar.

Taimur är vältränad observatör av snapsvisekultur under flitiga besök i Grankulla och Nagu, och det märks. Han vet var skon klämmer. Det är struptorka på båda bröllopsfesterna, mehndi och walima, men vi har värmt upp på hotellrummet (Hotel Serena, fem stjärnor, Irans president Rohani bodde också där) med det lokala ölet Murree.

Att ta seden dit man kommer har dock i övrigt varit de sju finlandssvenska gästernas rättesnöre. Vi har ätit som ortsbor, klätt oss som ortsbor, dansat som ortsbor.

Köttigt och pråligt

Maten: Välkryddad. Kikärter, potatis, ägg, höna, kebab, salt lassidryck. Sa jag välkryddad? Det betyder i första hand att maten är smaklig. Visst är det mycket som är sött och fett, och i relation till den indiska maten kör man med avsevärt mera kött. Men vi är i Pakistan, inte i Patagonien. En krånglig icke-däggdjurskannibal som jag klarar sig utmärkt med smaklig mat, utan ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Fråga någon annan än mig om efterrätterna.

Klädseln: Prålig. Prålig och individuell hos kvinnor, diskret och enhetlig hos karlfolk. Vi fyra manliga bröllopsgäster iklädde oss kurta och shalwar. Kurta är ett persiskt låneord i urdu och betyder "kraglös skjorta" (med krage kallas det qamis, liksom chemise på franska). Kurtan är inte fotsid, men går en bit under knäna. Benklädseln "paijama" är mer åtsittande är shalwar, i vilka det skulle rymmas en Onni-Klovni per byxbunt.

Dansen: Bollywood. Brudparet bor i London, vars Pakistani expat-kretsar hade lagt oss "Poora London Thumakda" varmt om hjärtat. Det är soundtracken från Årets hindi-film 2014, Queen, och betyder "Hela London dansar". I vårt fall blev det hela Grankulla som dansade, till de lokalas förtjusning. Pakistanierna ställde säkert ribban lågt, men visst fick vi komplimanger för dansen. Kanske det var visad vilja som gällde, för att överbrygga kulturklyftorna?

Samma på urdu

Apropå kulturklyftor: När Henning Mankell först for till Afrika funderade han vad som skiljde honom från afrikanerna, men upptäckte mest likheter. Min kommentar: Samma på urdu! Visst var ytan olik, men likheterna övervägde. Gamla seder och bruk som ritualiserats har vi alla, samma sociala konstellationer. Min son kände igen sin dominanta mormor i brudgummens mormor Salma. Kvinnfolket berömmer varandras skönhet och klänningar, och i synnerhet brudens. Männen gör det också, i den utsträckning de täcks.

Skillnaden mellan hindi och urdu är för övrigt som mellan åländska och östnyländska, förutöver att åländska skrivs med devanagari (virkade bokstäver) och östnyländska med arabisk skrift (vilket förståsigpåare insisterar på att ska kallas persisk skrift). Men ålänningarna och östnylänningarna förstår varandra hur bra som helst; de delas bara av religionen, där ålänningarna är hinduer och östnylänningarna sunnimuslimer. Att detta sedan fått dem att bli kärnvapenrustade ärkefiender är en annan femma.

Religionen har vi förresten inte märkt mycket av. Det kanske beror på att både mehndi och walima är rent sociala tillställningar, i motsats till nikka, bröllopets religiösa del, som hade avstökats redan i Finland. Vi mötte färre inskränkta tankar under bröllopsfestligheterna i Islamabad än man ser bland kommentarerna på Svenska Yles artiklar.

Profeten och skägg

Bara en enda gång nämndes profeten Mohammed, frid över hans minne. Och vårt besök i en av världens största moskéer, Shah Faisal-moskén (urdu: شاه فيصل مسجد), kännetecknades av ömsesidig nyfikenhet. Fotomodell nummer ett blev min son Alexander, som – oljuget! – ett dussintal gånger blev stannad av de lokala, som ville ha en bild med sig och den blonde jätten. Att i gengäld be om en groupselfie med skäggiga farbrorn var därför ingen omöjlighet.

Fotnot: Moskén är enorm. Den har enligt Wikipedia plats för 10.000 personer inomhus, 24.000 i ingångsområdet och ytterligare 40.000 på förgården.

Skämmas behövde vi inte, och om alls, så över att den finlandssvenska uppslutningen i Islamabad var klart mindre än den pakistanska på bröllopet i Helsingfors i januari. Trots visumproblem hade betydligt fler än sju pakistanier hittat till det -26-gradiga Vinter-Finland. Brudgummens far Asad rättar oss: Nej, det var -27°C!

Efter bomben

Summa summarum: Pakistan är ett trevligt land, med gästfria, glada invånare. Det var en lättnad att komma till Pakistan efter mellanlandningen i Qatar, där min son och jag blev betryckta av hur den på oljetur och inte företagsamhet baserade kapitalismen skapat inkomstskillnader som får Pakistan att te sig som ett socialdemokratiskt folkhem. Att pakistanierna är som folk är mest, det fick vi många bevis på. Det här är speciellt viktigt att betona, nu när turismen blev lite inskränkt av bombdådet här i Lahore.

Låt mig foga in min kommentar, som självutnämnd lokalkorrespondent för Lahorenejden,till Yles artikel om bombdådet:

Är i Lahore. Alla offentliga platser är stängda idag. Sitter på hotellrummet och ugglar, på enträgen uppmaning av våra lokala värdar.

Vi kom igår två timmar efter bomben, för att turista i två dagar efter ett bröllop i Islamabad. Vi hoppas på bättre tur i morgon, så vi får se Lahore-fortet, Kejsarmoskén, Kims kanon (Rudyard Kipling bodde i Lahore som liten), Shah Jahans trädgård Shalimar och den lokala Gamla Stan. Med tur även taptot för vakterna i Wagah, gränsstationen mot Indien (Amritsar är alldeles bakom hörnet).

Att vi mest ägnar våra tankar åt till synes banal turism beror av att vi mår bra och inte känner oss oroliga eller uppjagade.

Hittills har vi endast upplevt Business as usual, vilket i Pakistan betyder vänliga människor (mest oroade över hur vi ska känna oss) och lagom täta poliskontroller. Det kaos som CNN beskrev "in the whole city" såg vi inget av fastän vi körde rakt igenom staden. Inget arrogant eller hotfullt känt från Sovjetbesök anno dazumal, ingen fullständig vapennärvaro som i Israel. Enda annorlunda är vägblockaderna med betonggrisar, och de fanns också i Islamabad före bomben.

Pakistan har en ofördelaktig bild i västerländska media. Den är oförtjänt. Vi kände oss trygga i Pakistan. Vi omgavs av glada och vänliga människor - om de så var taxichaufförer, poliser, andra bröllopsgäster, eller brudgummens föräldrar. Nästan som hemma. Poora Grankulla Thumakda!

Text: Kaj Arnö