"Det var en stor sorg när Lappviken stängdes"

Radioteatern efterlyfter patienters, anhörigas och vårdares minnen från Lappvikens sjukhus i Helsingfors. Här kan du läsa Kaj Westerlunds berättelse. Han arbetade på den rättspsykiatriska avdelningen i 26 år.

”Jag jobbade 26 år som mentalvårdare på Lappvikens rättspsykiatriska avdelning, avdelning 6. Jag är mentalvårdare till utbildningen. Vår uppgift var att undersöka alla som hade gjort ett brott, från våldsbrott till bedrägerier. De flesta av våra klienter, ungefär hälften, hade begått dråp och många hade begått egendomsbrott, medan till exempel våldtäktsmännen var betydligt färre.

Klienterna kom till Lappviken från fängelset, dit de hade skickats efter att de gripits. Det var antingen de själva eller domstolen som hade bett om en sinnesundersökning.

Jag och mina kollegor hade alla ansvar för ett visst antal klienter. Vi kallade dem observander, aldrig patienter. På vår avdelning fanns 15 platser. Tre kom och tre for bort varje vecka. Undersökningen kunde räcka upp till 1,5 månader, varefter de de flesta, 80 procent, skickades till fängelset och 20 procent togs in för vård. De flesta var friska, men ofta med en bakgrund med många motgångar. De hade kanske bott på skolhem, och gjort sig skyldiga till mindre brott.

Samtal men ingen vård

Det var ett intressant arbete, varje dag var olik den andra. Utöver diskussion och mediciner gavs ingen vård, men vi gick igenom deras liv, vi pratade, och viktigt var att få ett bra samspel. Jag kunde exempelvis inte sitta högre upp än min observand och personalen hade civila kläder. Vi spelade schack, kort och bordtennis, och på sommaren volleyboll. Spel fungerar bra för då ser man hur den andra beter sig. Observanden glömde bort varför hen är där.

Vi utvärderade klientens mentala hälsa i samarbete med en läkare, socialskötare och psykolog. Alla parter bekantade sig med klientens liv dittills och vi fick utlåtanden av hens släkt och vänner.

Lappviken var ett akutsjukhus med två slutna avdelningar och öppenvård. Enstaka klienter kunde vistas där längre, men i huvudsak var det ett sjukhus för korttidsvård. Rättspsykiatriska undersökningar gjordes också på Niuvanniemi sjukhus, dit klienter skickades för långtidsvård, och i Vasa. På Lappviken gjorde vi kring 150 undersökningar per år.

Alla på Lappviken var nöjda, både patienter och personal. Jag brukade säga att jag skulle jobba här till och med utan lön, så intressant och givande var det. Man kände alla och behövde aldrig spänna sig.

Det var en stor sorg när sjukhuset stängdes. Man skulle aldrig ha trott att det kan ske. Jag började 1973 och arbetade där fram till 1998.

Miljön utnyttjades

Miljön ute och inne var väldigt tjusig. Personalen fick en liten jordplätt i trädgården där man fick odla vad man ville. Där finns den finaste jordkällaren jag har sett.

Också patienterna fick njuta av naturen. Vår avdelning var sluten, men vi hade en stor gård där vi spelade volleyboll och badminton. Även om avdelningen hade varit öppen tror jag inte att många skulle ha gett sig av.

Vi hade ett isoleringsrum, men det användes bara 1-2 gånger per år, bara om någon var sjuk. Alla visste att om det blir bråk blir de förda till fängelset. För det mesta var allt lugnt.

Årsdag med kakor och orkester

Maten var mycket god och allt tillreddes på plats. Det var en högtid att gå och äta. Andra högtider var julfesten i vilken biskopen deltog och patienterna fick vara med. Den första onsdagen i augusti firades sjukhusets årsdag och antingen polisens eller arméns musikorkester spelade. Det hölls tal och det var en mycket trevlig högtidsdag varje år. Festen hölls ute, med undantag av ett fåtal gånger då det regnade.

Man kan inte tänka ”herregud!”

Jag minns rätt så många observander, särskilt de som var utåtriktade och som man kom till rätta med. Man behövde sällan vara rädd för 80 procent var ju friska.

En av dem jag minns bra var utlänning och gift med en finländska. De hade lagat mat hemma och mannen hade stuckit henne med en fruktkniv. De hade mig veterligen inte haft något slagsmål. De åkte till läkaren, men såret undersöktes inte, utan bara plåstrades om. Dagen därpå var frun död. Mannen fick fem års fängelse, men satt hälften av straffet.

En annan klient som jag minns hade suttit hemma med sin kusin och druckit. Kusinen hade också tagit droger. Min observand följde kusinen till taxin och trodde plötsligt att kusinen skulle attackera honom. Han stack kniven i kusinen, och hamnade in för vård i sex år.

Även om mina klienter hade gjort vad som helst för hemskt så måste man se dem som människor och se saken från båda sidorna. Man kan inte tänka att herregud, vad har den där människan gjort. Arbetet skulle bli för tungt. Jag försökte att inte känna så hemskt mycket, men samtidigt är man ju ingen robot.

Människor tror ofta att klienter spelar sjuka för att undvika fängelse men i regel ville ingen vara sjuk, tvärtom ville de vara friska.

Jag blev mer fördjupad i vissa observander och mindre i andra, liksom i dagliga livet där man kommer bättre överens med vissa. Men jag tycker att man utvecklas mera som människa om man också har besvärliga patienter.”

Den 27 augusti ordnar Radioteatern evenemanget Lappviken - röster ur själarnas rum på Lappvikens sjukhus i Helsingfors kl 12-16.