Att som vuxen möta sin mobbare
Det är sorgligt – och ska så vara – att lyssna på hörspelet Det du minns. Det handlar om mobbning. Om vad barn gör mot barn, och om hur såren sitter kvar i långt in i vuxenålder.
Läkaren Anders och försäljaren Dennis möts i ett säljmöte hemma hos Anders. Dennis försöker sälja hemlarm – trygghet – till Anders. Det intresserar inte Anders. Däremot är han intresserad av den relation de två haft under skolåren. En relation som gått från vänskap i lågstadiet till mobbare och mobbningsoffer i högstadiet. Det är tjugo år sedan högstadietiden, men den mobbade Anders har inte kunnat glömma.
Sampo Sarkola ger röst åt läkaren och Carl Alm åt försäljaren. I Camilla Thelestams regi är de intensiva när det blir riktigt dramatiskt, men i övrigt tolkar de rollerna utan större åthävor med en förlitan på att texten bär, vilket den också mestadels gör. Efter en liten styvhet i dialogen i början rullar det nämligen på och man koncentrerar sig helt på innehållet.
Silva Lillrank kommer in som Anders hustru mot slutet av pjäsen. Hon tillför pjäsen ytterliga dimensioner och gör sin korta roll jättebra.
Nerverna kittlas ganska lite
Zilliacus har skrivit enaktaren inom ramen för Reko-projektet. Pjäsen uppfördes på Teater Viirus Textfest i december ifjol och har nu bearbetats för radio av Janina Jansson och Zilliacus själv. En del är struket, annat ändrat på och ordningen lite rubbad på vissa ställen. Pjäsen sägs vara en thriller, men i radio blir det inte riktigt så nervkittlande som jag hade hoppats på. Däremot serveras informationen bitvis på ett intresseväckande sätt och pjäsen förmår väcka många tankar om felande människorelationer – om mobbning.
Intressant är att det finns en gammal pistol med i bilden. Den sägs kunna explodera i röret och skjuta iväg hela bakstycket mot den som skjuter. Den har alltså potential att skada åt två håll. Det blir en symbol för det som händer dramaturgiskt i pjäsen. Salvor av anklagelser avfyras åt två håll. Anders, som själv blivit offer för grov fysisk kränkning, är nämligen inte helt oskyldig i sin relation till ett ännu mer utsatt barn.
Samtidigt symboliserar pistolens två möjliga skjutriktningar offrets två möjliga hämndriktningar. Skadar man sig själv eller den som skadat en? Under skoltiden hade Anders i alla fall tänkt på den ena möjligheten, eftersom han säger att pistolen under en tid fanns med i skolväskan...
Ondskans betesmark
Det som också är sorgligt i pjäsen är hur utsatta alla barn som Anders och Dennis kommer ihåg och talar om är. De är offer för våld i hemmet, för alkoholism, för fattigdom. Någons pappa har hängt sig och det mest utsatta barnet har tagit livet av sig. Det blir nästan för många ondskans ingredienser som simmar runt i en enda pjäs.
Å andra sidan, om man tar ett klassfoto ¬– såsom Anders gör – och går igenom historierna bakom ansiktena 20 år senare så är inte alla berättelser lyckliga. I Det du minns lyfts de med svåra levnadsförhållanden fram. Men de två huvudrollerna, Anders och Dennis, har båda klarat sig i livet. Förutom då att såren från mobbningen inte läkt för Anders. Kanske inte heller för Dennis, eftersom han i en replik säger: ”Jo, jag har ångrat mig”.
Det som gör ont
Man talar mycket om den mobbade idag, medan mobbarens eventuella ånger sällan eller aldrig omtalas. Jag minns själv med fasa de öknamn som barnen kastade omkring sig i framför allt högstadieåldern under min tid i skolan. Det gör mig ont att tänka på hur lite jag reflekterade över öknamn som andra kallades.
Anders påminner Dennis om en flicka som kallades ”mögelfitta” under deras skoltid och frågar retoriskt vad det gör åt en människa att bli kallad så. När man blir vuxen gör det både ont att ha blivit kallad öknamn och att ha tvingats höra andras öknamn.
Det värsta
Dennis hade bland annat varit med om att låta Anders orientera vilse och rakt i händerna på mobbare som var ännu värre än Dennis. Och den fråga av medkänsla som Dennis borde ha ställt för 20 år sedan ställs äntligen: Vad gjorde de åt dig?
Den som vill ha det gruvliga svaret på den frågan får lyssna på hörspelet.
