Tyska pojkar sprängs i bitar

Medlidande är svaghet. Där denna enkla tanke slår rot kommer gränslös grymhet snart att stå i blom.

Och grymheten sprider sig, som allt ogräs. Inte minst bland grymhetens offer. Så byts skallen efter ”judesvin” ut mot skall efter ”tysksvin”.

Den omänskliga behandling som många tyskar fick utstå efter andra världskriget är en effektivt förträngd del av den europeiska närhistorien. Med den bioaktuella dansk-tyska filmen Under sanden lyfter manusförfattaren och regissören Martin Zandvliet ett illa sargat benrangel ur den danska garderoben.

I den allra första scenen ger filmens tvivelaktiga hjälte, sergeant Carl Rasmussen (Roland Møller), sig på en stapplande tysk soldat och bultar honom blodig. Lite senare skrattar Laura Bros unga jylländska mor när utsvultna tyska soldatgossar i desperation ätit råttskitbesudlat hästfoder.

Miljoner minors land

Under ockupationen av Danmark har den tyska armén lagt ut miljontals personminor på den jylländska Atlantkustens sandstränder. Nu ska varje mina hittas, grävas upp och desarmeras.

Det ofantliga och livsfarliga uppdraget ges åt tyska krigsfångar. En stor del av dessa soldater har knappt kommit i målbrottet.

I Under sanden skickas en grupp av sådana gossar (Louis Hoffman, Emil och Oskar Buschow, Joel Basman m.fl.) efter ett par timmars träning ut på stranden. Under sergeant Rasmussens skränande kommando ligger de på knä och gräver i sanden med bara händerna, från morgon till kväll, utan paus, utan mat, i väntan på nästa felsteg som lämnar någon av dem lemlästad eller ihjälsprängd.

Filmen igenom tvingas gossarna dansa på lina över avgrunden. Den enda flyktvägen är en frivillig död.

Avsky och vänskap

Filmens stämning är gastkramande. Ljuset är sorgmodigt matt, och förvandlar de pittoreska sanddynerna till dödens näste. Det sparsmakade ljudarbetet får varje smäll att kännas i hela kroppen.

Den avgörande styrkan är hur som helst skådespelarna. Pojkarnas ansikten växlar mellan uppgiven förtvivlan och trevande hopp. Under Rasmussens/Møllers sammanbitna yta anas motstridiga rörelser.

Zandvliet regisserar alltså med ett nyanserat uttryck på alla nivåer. Något förvånande är då att berättelseutvecklingen är så hollywoodsk. Det är stora känslor, branta kurvor. Relationen mellan Carl och pojkarna utvecklas med tvära kast. Och själva utgångsläget bygger på bjärta kontraster: ”tysksvinen” är försvarslösa barn. Man måste vara gjord av flinta för att inte känna med pojkarna redan från första början.

Gjord av flinta, eller förstenad under en lång, brutal belägring.

Filmens historiska trovärdighet må historikerna ta ställning till. Som ett drama om avsky och vänskap är Under sanden djupt drabbande.