J. V. Snellman – finskhetsförespråkare och statsman

Den 12 maj firar vi Snellmansdagen efter Johan Vilhelm Snellman. Men vem var han egentligen och varför har han en egen dag, staty och gata i Helsingfors?

Johan Vilhelm Snellman var en finländsk filosof, författare och journalist. Han hade en avgörande roll i att utveckla Finland till en självständig stat.

Snellman arbetade för att förbättra det finska språkets ställning, för att utbilda det finska folket och för en egen, finländsk valuta. Han inledde den nationella debatten och samhällskritiken i Finland - han var en kritisk man med idéer som många upplevde vara besvärliga.

På Snellmans födelsedag den 12 maj firas finskhetens dag. Egentligen är det intressant att Snellman, som kom från en svenskspråkig bakgrund, kände så starkt för det finska. Han ägnade sitt liv åt att stärka det finska språkets ställning i samhället.

Studerade med Runeberg och Lönnrot

J. V. Snellman föddes i Stockholm i Sverige den 12 maj 1806. Hans far var en framgångsrik sjökapten, som liksom hans mor var hemma från Österbotten och kom från en tjänstemannasläkt.

Familjen flyttade tillbaka till Österbotten år 1813, till Gamlakarleby. Ett år senare, när unga Johan Vilhelm bara var åtta år gammal, dog hans mamma i barnsäng när hon födde hans sjätte syskon.

Johan Vilhelm skickades till Uleåborg för att bo hos en släkting och gå i Uleåborgs trivialskola, som den enda ur familjens barnaskara. I den Snellmanska släkten fanns många människor som hade nått upp till en hög position i samhället och också Johan Vilhelm var tänkt att få en gedigen akademisk utbildning. Finska lärde sig Johan Vilhelm av sina skolkompisar.

Snellman blev student när han var 16 år gammal. Han påbörjade sina studier vid Åbo Akademi år 1822, samma år som både Johan Ludvig Runeberg och Elias Lönnrot, som blev hans goda vänner.

Snellman läste historia, litteratur, grekiska och filosofi och var allmänt aktiv i studielivet. Han deltog också flitigt i det så kallade Lördagssällskapets verksamhet med Runeberg och Lönnrot och diskuterade politik, konst och filosofi.

Snellman gav ut flera skrifter och artiklar både i Finland och i Sverige. I sina texter tog han bland annat ställning till frågor som berörde staten, utbildningen och den nationella ekonomin. Snellmans skriverier gjorde honom känd och han kom att betraktas som en del av den unga intelligentian, tillsammans med Runeberg samt sådana som poeten J. J. Nervander och författaren Fredrik Cygnaeus.

Radikala idéer för sin tid

Den unga Snellmans idéer var långt ifrån alltid uppskattade och de gjorde att han stötte på olika motgångar under sin karriär. Vissa tyckte att han var en uppviglare och rentav fanatiker.

Hurudana var då de värderingar som Snellman försökte sprida? Snellman menade att nationalkänslan var kärnan i en stat. På Snellmans tid talade majoriteten av folket finska medan de översta sociala skikten så gott som uteslutande var svenskspråkiga. Svenskan var maktens språk och finskan allmogens språk, även om det fanns svenskspråkiga också i de lägre samhällsklasserna.

Snellman hörde till sin tids mest inflytelserika fennomaner. Han ansåg att det finska folket behövde få utbildning på sitt eget språk, vilket de inte fick på den här tiden. Det fanns varken utbildning eller litteratur på finska. Snellman tyckte att det finska folket var i behov av ett statligt och kulturellt uppvaknande.

Den bildade delen (Svensken) har icke en gran intresse för de obildades (Finnens) andeliga eller lekamliga förkofran. Skåda omkring Dig och se, hvilken styrande som röres af en landsorts lekamliga elände, eller hvilken Universitetsman på en minut lägger sitt hufvud i blöt för finska allmogens upplysning.

Snellman i ett brev till Fredrik Cygnaeus och Bengt Olof Lille år 1840.

Snellman var emot det ryska styret som härskade över Finland. Han ville stärka nationen Finland och krävde att Finland skulle göras självständigt. Det här gick hand i hand med hans tankar om att lyfta finskan till kulturspråk, finskan och ett starkt finskt folk behövdes som en del av det finländska nationsbygget.

Många av Snellmans frisinnade tankar var i strid med den rådande samhällsordningen. Det gjorde honom impopulär bland de ryska makthavarna och ledde bland annat till att han blev avskedad från sin post som docent i filosofi vid universitetet, där han hade krävt att själv få välja vad han föreläste om för de studerande.

Snellman ansåg alltså att finskan skulle upphöjas till kulturspråk på samma sätt som svenskan och inte nog med det, de svenskspråkiga, bildade klasserna skulle enligt hans mening förfinskas. Han drömde om att skapa en helt finskspråkig nation.

"Finland kan intet med våld; bildningens makt är dess enda räddning", skrev Snellman år 1840. Den bildade klassen måste tillägna sig folkets tungomål och utveckla det till ett kulturspråk.

Snellman ventilerade sina idéer aktivt i olika dagstidningar och i skrivna verk som han gav ut. Han uppmanade människor att engagera sig i samhälleliga orättvisor och förbättra i synnerhet de fattigas och kvinnornas ställning.

Skakade liv i nationalkänslan

År 1839 åkte Snellman till Mellaneuropa för att studera och där blev hans vision för Finland framtid allt klarare: han ville väcka den finska nationalkänslan till liv.

Folket och nationen var det centrala för Snellmans filosofi. En nation kännetecknades av ett enhetligt språk och en enhetlig kultur, ansåg Snellman.

Snellman kritiserade det finländska samhället och klyftan som fanns mellan ståndspersonerna och de utbildade klasserna och allmogen. Den här klyftan betecknade han till en stor del som en klyfta mellan de finsk- och svenskspråkiga.

Snellman var mest produktiv som filosof i början av 1840-talet när han bodde i Sverige. Där gav han ut den populära boken Om det akademiska studium som kretsade kring teman som han hade förbjudits att föreläsa om i Finland. Läran om staten, som kom ut år 1843, ses som Snellmans viktigaste verk.

Snellmans samlade verk finns på finska i Elävä Arkisto.

Åter i Finland, närmare bestämt i Kuopio år 1844, började Snellman ge ut tidningarna Saima och Maamiehen ystävä. Saima riktade sig till de svenskspråkiga medan Maamiehen ystävä var den enda dagstidningen på finska på den tiden och riktade sig till jordbrukare. Maamiehen ystävä blev väldigt populär, till och med mer populär än Saima som också den fick en viktig plats i kultur- och statslivet. Men efter en tid satte myndigheterna stopp för utgivningen av Saima på grund av det kontroversiella, nationalistiska innehållet.

Snellman fortsatte ändå att skriva i andra tidningar. De flesta av sina texter skrev han på svenska. Han fick medhåll för sina åsikter på många håll.

En högt uppskattad statsman

År 1845 gifte sig Snellman med Johanna Wennberg, som var drygt 20 år yngre än han själv. De fick sju barn av vilka två dog som små. Också Johanna Wennberg dog tidigt, år 1857, och efter det fick Snellman själv sörja för deras fem små barn.

Snellman återvände från Kuopio till Helsingfors år 1850 och fördjupade sig i ekonomiska frågor. Han bekantade sig med hur affärslivet fungerade både i Finland och utomlands.

Så småningom blev den allmänna inställningen mot Snellman och hans tankar mer positiv och han utnämndes till professor i filosofi vid universitetet. Men i det ryska riket hade man upplöst alla professurer i filosofi, så Snellmans läroämne sades i stället vara vetenskap, etik och moral.

Att Snellman nu kunde bli professor var ett tecken på att inställningen till Storfurstendömet Finland höll på att förändras i Ryssland. Kejsar Nikolai I var död och Alexander II, som var mer liberalt inställd till Finland, hade tagit över. I Finland var inställningen till Ryssland delad och makthavarna ville motverka att stämningen blev mer radikal. Det här trodde man att den ändå förhållandevis moderata Snellman kunde bidra till som professor.

Det axiom, hvarpå allt detta ytterst hvilar, lyder: Finland kan intet med våld, bildningens makt är dess enda räddning.”

Snellman i ett brev till Fredrik Cygnaeus och Bengt Olof Lille år 1840.

Snellman föreläste och gav ut skrifter där han dryftade sina planer för Finlands framtid. De berörde bland annat jordbruket, bankväsendet, skolpolitiken och kvinnans ställning i samhället - saker som förberedde Finland för en kommande självständighet.

Snellman deltog i politiken redan som professor och år 1863 blev han vald till den prestigefyllda posten senator. Tre år senare blev han adlad. Med sin nya status fick Snellman makten att verkligen påverka saker.

Den nationella bildningen hörde till Snellmans hjärtesaker och förutsättningen för den var att det finska språket och kulturen utvecklades. År 1863 skrev kejsar Alexander II under Snellmans språkförordning enligt vilken finskan skulle bli jämställd med svenskan. Förordningen dikterade att det här skulle ske inom 20 år, men i verkligheten tog det 60 år för finskan att bli jämställd med svenskan i språklagen. Snellmans arbete gjorde det hur som helst möjligt för finskan att småningom utvecklas till ett skol- och ämbetsspråk.

Snellman kallas också för den finska markens fader. Som senator ägnade sig Snellman åt statens ekonomi och införde silvermyntfot för marken år 1865, vilket stabiliserade markens värde. Marken var egentligen redan delvis i bruk sedan år 1860 men nu kom den att ersätta rubeln. På så sätt uppnådde Finland monetär självständighet.

Snellman fick äran att vara den första personen som avbildades på en finländsk sedel. Hans porträtt trycktes på 5 000-markssedeln år 1940. Han fanns också på de gamla violetta 100-markssedlarna från år 1963 till 1986.

Missväxtåren på 1860-talet satt sin egen prägel på Snellmans senatorstid. Då hade den dåliga skörden katastrofala följder och många led av hungersnöd. Snellman som ansvarade för statsfinanserna såg till att Finland tog lån för att köpa säd, men man har också pekat ut Snellman som delskyldig till att så många människor dog av svält under de här åren.

Man kan säga att Snellman redan tidigt blev en slags kultfigur. Han ansågs vara en stor filosof, finskhetsförespråkare, ekonom och samhällsdebattör ända till sin död. Han har beskrivits som en envis och hetsig debattör, som underströk vikten av bildning och kultur. Han övervägde ändå sina ställningstaganden noga och ändrade sig sällan i sina politiska ställningstaganden under sin karriär. Han var skicklig på att driva saker som var viktiga för honom framåt även om det ofta gjorde honom impopulär hos en del människor.

Även om Snellman var filosof lämnade han visserligen de största avtrycken på annat håll i samhället. Många av de förnyelser som han lyckades driva igenom hann han aldrig se gå i uppfyllelse.

Snellman dog år 1881 på sitt sommarställe i Kyrkslätt. Han blev begraven på Sandudds begravningsplats i Helsingfors och på begravningen talade bland annat Zacharias Topelius.

Snellmansdagen är den 12 maj

Snellmansdagen firades med pompa och ståt i synnerhet i slutet av 1800-talet. Dagen blev officiell flaggdag på 1950-talet och kopplades ihop med finskhetens dag.

På Snellmans 100-årsdag år 1906 ordnades stora folkfester runtom i landet och då grundade också författaren Johannes Linnankoski finskhetsförbundet, Suomalaisuuden liitto. Förbundets syfte är att främja finskheten och den finskspråkiga kulturen.

I samband med Snellmans hundraårsdag uppmanade Linnankoski i fennomanins anda finländarna att förfinska sina namn, vilket ledde till att närmare 70 000 människor bytte sina ofinska namn till finskklingande sådana under åren 1906 och 1907. Namnet Candelin blev Kannisto, Achrén blev Arvelo och Bergroth blev Vuorenjuuri, för att nämna några exempel.

I dag firas inte Snellmansdagen längre på något speciellt sätt - få kommer ihåg att den över huvudtaget infaller den 12 maj. Till Snellmans födelsedags 200-årsjubileum år 2006 ordnades varierande jubileumsprogram runtom i Finland för att göra Snellman känd igen och påminna om hans arbete.

Snellmans staty finns framför Finlands bank på Snellmansgatan. Den avtäcktes under festligheter år 1923.

38 s

Patsaan paljastus - Spela upp på Arenan

Källor: SKS Biografiakeskus: Snellman, Johan Vilhelm, Suomalaisen kirjallisuuden seura: Fennomania, Språktidningen.se: La langue du perkele, Filosofia.fi: Snellman, Johan Vilhelm, Aalto, Satu: Suuri perinnekirja (Karisto 1999), Seljavaara m.fl: Juhlat alkakoot (WSOY 2005), Snellman200.fi