Det fanns en tid då Putin lät annorlunda

Yles korrespondent Kerstin Kronvall blickar tillbaka på utvecklingen i Ryssland. En genomgång av de första fyra åren av Putins presidenttid avslöjar ett annat Ryssland och en annan president än vad vi är vana vid idag.

Nej vet ni vad, nu har jag verkligen svårt att slita mig från ett projekt jag har hittat på. Jag läser tal som president Putin har hållit under tidigare år och det är olidligt spännande.

Jag har valt ett tal från vart och ett av hans presidentår. Bara att hitta texterna var ett äventyr men nu har jag hela högen framför mig. Hittills har jag bara hunnit igenom en tredjedel, nämligen hans första fyra år vid makten. Mycket av det han talade om då minns jag.

Tidvis har jag till och med svårt att fatta att det faktiskt är mera än tio år sedan de hölls. Samtidigt känner jag igen en Vladimir Putin som inte är samme politiker som nu.

Under sin första presidentperiod var han mera optimistisk, mera öppen för internationellt samarbete och uttalat inställd på att Ryssland skulle integreras i omvärlden och bli en viktig samarbetspartner såväl för länderna inom EU som för dem i Nato.

Han trodde på en fortsatt stark rysk ekonomi och han talade om att minska byråkratin och öka medborgarsamhällets inflytande. Han upprepade gång på gång vikten av förutsägbarhet och jämlikhet för investerare och han underströk att de ryska företagen måste bli konkurrenskraftiga.

År 2003 utgick han från att den ryska ekonomin ska bygga på starka företag. Tre år tidigare inbjöd han utländska företag att investera i olje- och gasbranschen, något som i dag nästan låter som landsförräderi så starkt som just den strategiskt viktiga branschen har knutits till staten.

Före valet 2004 då Putin valdes till president den andra gången var han helt tydligt mera hoppfull än han verkar i dag. Han var upprörd över att en fjärdedel av befolkningen levde under existensminimum, alltså i klartext i fattigdom. För tolv år sedan trodde Putin att den saken skulle förändras relativt snabbt, men andelen fattiga är lika stor i dag.

Några signaler på vad som skulle komma gav ett tal i Berlin år 2001 då Putin beklagade sig över att samarbetet med Nato inte var jämlikt, men bara ett år senare undertecknade Nato och Ryssland ett samarbetsavtal i Rom och då verkade Putin nästan översvallande positiv inför det han trodde skulle bli ett långvarigt och framgångsrikt samarbete.

I dag är det nästan svårt att minnas att det någonsin har funnits ett sådant samarbetsavtal.

Innan jag fortsätter att läsa tal ska jag berätta om en litet fånig sak som hände mig som en följd av Rysslands samarbete med Nato. Det ordnades nämligen en gemensam katastrofövning i Kaliningrad i juni 2004, där övade Nato och Ryssland insatser mot en terrorattack mot en oljerigg.

Från rysk sida leddes operationen av Sergej Shoigu som då var såkallad katastrofminister, minister för extrema situationer. Shoigu är numera försvarsminister. Han höll en improviserad presskonferens utomhus efter övningen och eftersom där var massor av journalister med tv-kameror i en skock runt honom var det svårt att spela in vad han sa.

Jag tog då vår mikrofon och satte mig på huk framför Shoigu och höll upp mikrofonen. Han talade och talade och jag blev allt tröttare i armen och hoppsan, slutligen vinglade jag till och ramlade rakt i famnen på ministern.

Jag tyckte det var pinsamt men han tog det med ro. Han var ju trots allt minister med ansvar för oväntade situationer.