Rose har varit fostermamma till 15 barn – "De är alla våra hjärtebarn"

När Rose och Reima Raitio inte kunde få biologiska barn bestämde de sig för att ta emot ett fosterbarn. Paret har nu fyra döttrar och under åren har det bott 15 fosterbarn hemma hos paret i Pargas. Rose får ta emot Finlands vita ros på mors dag.

Rose och Reima Raitio är ensamma hemma då Yle Åboland är på besök. Den stora skosamlingen utanför ytterdörren vittnar om att så inte alltid är fallet. I vanliga fall är det gula huset i Skräbböle, där Rose och Reima bor tillsammans med sina fem fosterbarn, fullt av liv.

Den yngsta flickan är 10 år och den äldsta pojken har fyllt 16 år, så Rose och Reima har fullt upp med att få vardagspusslet med skola och fritidsaktiviteter att gå ihop.

De ringde på en torsdag och frågade när vi kunde ta emot ett barn. På måndag åkte vi hem med vår dotter.

Men paret Raitios hus har inte alltid varit fullt med barn och tonåringar. Efter att de gifte sig år 1974 ville de gärna ha barn, men deras barnlängtan tog efter en tid formen av fertilitetsundersökningar och försök att få barn med hjälp av provrör. Efter det tredje misslyckade försökte med provrör tyckte paret att det fick vara nog och anhöll om att få ta emot ett fosterbarn. Plötsligt gick allt väldigt fort.

- En helt vanlig torsdag då jag var på jobb fick jag ett samtal och en fråga om hur snabbt vi var redo att ta emot ett barn. Jag hade redan talat med översköterskan vid kirurgiska avdelningen på Åbolands sjukhus där jag då jobbade och hon hade lovat att jag kunde få ledigt, så jag svarade att vi i princip när som helst är redo. På fredagen ringde de tillbaka och på måndagen åkte vi hem med en dotter som var en vecka gammal, berättar Rose.

Det var år 1988 som dottern Johanna kom till familjen Raitio. Med åren kände sig paret redo att ta emot fler barn och Johanna fick till slut tre systrar, Heidi, Linda och Teresa. Då fickorna blev myndiga valde de själva att officiellt bli adopterade av Rose och Reima.

- Det kändes jättebra. Vi har alltid varit mamma och pappa för flickorna, men visst kändes det bra att skriva på pappren, säger Rose.

Under åren har 15 fosterbarn bott hemma hos Rose och Reima

Parets döttrar är i dag vuxna och har flyttat hemifrån, men det betyder inte att huset stått tomt under åren. Efter att i media hört om att det fanns ett behov av fler fosterfamiljer började paret fundera på om de kunde öppna sitt hem för fler barn. Då Rose och Reima första gången bestämde sig för att ta emot fosterbarn var det deras egen längtan att bli föräldrar som drev då, den här gången resonerade de som så att kanske någon behövde deras hjälp.

- Precis som vi gjorde första gången så vill de flesta bara ta emot spädbarn. De har inte lika mycket i bagaget som äldre barn. Men vi som under åren haft fyra spädbarn kände oss redo att välkomna tonåringar till vårt hem, säger Reima.

Man tar inte bara emot ett barn, man tar emot en hel släkt.

Då man räknar med parets fyra döttrar har det under åren bott 15 fosterbarn hemma hos Rose och Reima. I dag är de fosterföräldrar till fyra flickor och en pojke.

- Vi övervägde noga om vi skulle våga och tänkte nog flera gånger till en början att vad håller vi riktigt på med. Men vi har haft tur. Visst har vi som alla tonårsföräldrar våra duster men det har inte varit några större problem och de är alla mycket fina tonåringar, säger Rose.

En utmaning som möter fosterfamiljer som tar emot lite äldre barn är att de ofta har mycket med sig i bagaget.

- Man tar inte bara emot ett barn, man tar emot en hel släkt, säger Reima.

Viktigt att ge barnen både gränser och kärlek

Några av barnen som bor hemma hos Rose och Reima har tagits omhand av socialen mot de biologiska föräldrarnas vilja. Rose lyfter ändå upp hur viktigt det är att barnen har kontakt med sina föräldrar.

- Alla våra fosterbarn har mer eller mindre kontakt med sina biologiska föräldrar. Vissa är hemma vartannat veckoslut, andra varannan månad. Det är viktigt att de har kontakt med sina biologiska föräldrar. För dem är vi inte mamma och pappa, vi är Rose och Reima. Det är viktigt att vara tydlig på den punkten, men känslomässigt är skillnaden mellan de här barnen och våra egna flickor inte stor, säger Rose.

Att ta emot ett fosterbarn ger mer än det tar

Paret Raitio sticker inte under stol med att det finns utmaningar och de lyfter både fram att om man tar beslutet att ta emot ett fosterbarn måste man vara redo för det ansvar det för med sig. Om man en gång öppnat dörren för ett barn kan man inte stänga den igen. Men samtidigt vill de inte skrämma bort familjer som är intresserade av att ta emot ett fosterbarn.

- Man måste inte vara någon superförälder. Det är inte heller vi. Vi gör egentligen inget märkvärdigt, vi ger barnen både gränser och kärlek men framförallt finns vi där för dem. Vi ångrar inte en enda dag. De gånger man får se en liten nyans av att det är på väg åt rätt håll, som då ett barn som inte varit i skolan på flera år får sitt avgångsbetyg, då känns det jättebra, säger Rose.

En annorlunda mors dag väntar - Rose belönas med Finlands vita ros

Den här helgen är de fem fosterbarnen hemma hos sina biologiska föräldrar för att fira mors dag. Fira kommer också Rose och Reima att göra.

- Vi försökte så länge få barn, så nu är både mors dag och fars dag mycket viktiga för oss. Vi firar alltid, säger Rose.

Men den här gången blir firandet av mors dag lite annorlunda än vanligt. Familjen har redan firat mors dag i förväg med sina döttrar, för i helgen åker Rose och Reima till Helsingfors där Rose ska få ta emot Finlands vita ros. Rose är en av 29 mammor som får ta emot utmärkelsen för betydande moderliga gärningar.

Jag brukar säga att det är bra att vi inte fick biologiska barn. Skulle vi ha gjort det skulle vi ju inte ha våra fyra döttrar.

- Det känns förstås jättebra och man blir ju rörd. Vi har inte själva tänkt att det här är en så stor sak, men det har blivit lite som vår livsuppgift då det visade sig att vi inte kunde få biologiska barn, säger Rose.

Då paret ser tillbaka på tiden när de som nygifta försökte få barn kan de med facit på hand konstatera att de är glada att det gick som det gick.

- Jag brukar säga att det är bra att vi inte fick biologiska barn. Skulle vi ha gjort det skulle vi ju inte ha våra fyra döttrar, säger Reima.

- Det var meningen att det skulle bli så här. Jag tycker vår dotter Heidi uttryckte det bra på Facebook då hon skrev om sina systrar. Hon skrev att de inte är blodsyskon men att de är hjärtesyskon. Och så är det ju, de finns alla i våra hjärtan, säger Rose.

12 min

Rose och Reima - Spela upp på Arenan