Framtiden är mörkast på film

Dystopin, den mörka framtidsvisionen, uttrycker rädslor i sin egen tillkomsttid. Den tar tag i någon oroväckande tendens, renodlar och förstorar den tills den täcker hela världen. I en tid när mycket redan känns ovisst och bräckligt behöver dystopin inte skjutas längre fram än till morgondagen.

Den allra första dystopiska långfilmen är Fritz Langs Metropolis, producerad i Tyskland 1927. En liten överklass lever i sus och dus på de högsta våningarna i en framtidsstad. I källarvåningen sliter den förslavade majoriteten med enformigt kroppsarbete under outhärdliga omständigheter.

Liksom de kändaste dystopiska romanerna från 1900-talets första hälft – Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932) och George Orwells 1984 (1948) – handlar Metropolis om ett totalitärt samhälle som upprätthålls med våld, åsiktsförtryck och teknologi. Alltså just de grundstenar som Hitler snart skulle bygga Tredje riket på. Langs oro var befogad.

Maskinerna tar över

Maskinerna i Metropolis är vapen i förtryckarnas händer. Men i filmer från 1900-talets senare hälft avancerar maskinerna till fiender i sin egen rätt.

Till exempel i Arthur C. Clarkes och Stanley Kubricks 2001 – en rymdodyssé (1968). Superdatorn HAL känner sig hotad av besättningen på rymdskeppet den kontrollerar, och tar livet av den. Det samma gör framtidsmaskinerna i James Camerons Terminator-svit (1984- ), med skillnaderna att spelplatsen nu är hela Jorden och avrättningsmetoderna är mindre förfinade.

Den yttersta hotbilden i 20-talsdystopin Metropolis är människans ondska. Människan förfogar över en oerhörd makt. Därför är hennes själviskhet och grymhet så viktiga att övervinna. Men där godheten segrar är allting frid och fröjd. Samhället kan utvecklas och blomstra.

Men Terminator-världens människa har rasat från sin piedestal. Det verkligt fasansfulla är inte det människan väljer att göra, utan det hon orsakar utan avsikt. I de robotstyrda kärnvapenspetsarnas tidsålder är den stora katastrofen inte längre under människans kontroll.

Jorden går under

De oväntade och högst oönskade följderna av människans tekniska landvinningar är utgångspunkten för de senaste årtiondenas mest livskraftiga dystopigenre: postapokalypsen. Än torkar jorden ut (Mad Max), än dränks den i vatten (Waterworld), än fryser den till is (The Day after Tomorrow).

Den kommande ekologiska undergången är ett så dominerande element i vår gemensamma föreställningsvärld att den nästan är obligatorisk i dagens framtidsvisioner.

Den mest renodlade, alltså mest tröstlösa, postapokalyptiska filmen torde vara The Road (2009), John Hillcoats filmatisering av Cormac McCarthys roman. Far och son vandrar genom en värld barskrapad på allt liv, förutom på en handfull människor – människor som i de flesta fall överlever genom att jaga och äta varandra.

Först tar människan livet av den övriga naturen, sedan av sig själv. The Road förenar ekologisk pessimism med en djup misstro mot människan. Mörkare än så blir det knappast.

Katastrofen runt hörnet

Den samlade ekologiska framtidsoron gör det idag ännu svårare än det alltid varit att på ett övertygande sätt berätta om framtiden. En annan utmaning är den ständigt skenande tekniska utvecklingen, som trycker ett tidigt bäst före-datum på alla högteknologiska framtidsfantasier (ifall dystopiskaparen alltså vill vara optimist och berätta om något annat än om civilisationens kollaps).

Ett sätt för filmmakaren att undvika dessa stötestenar är att placera sammanbrottet i vår samtid, alldeles runt hörnet.

Steven Soderbergs Contagion (2011) är en upprörande trovärdig gestaltning av en global katastrof. Med flygtrafiken som spridningskanal sätter ett obekant, dödligt och oerhört smittsamt virus hela mänskligheten ur spel på några veckor.

Med ett nästan vetenskapligt grepp lägger filmen fram det globala samfundets reaktioner. Politikerna väger risken för panik mot folkets rätt att veta vad som pågår. På internet sprids konspirationsteorier om smittans ursprung. Läkarna försöker förstå virusets beteende. Och mitt i det utdragna tumultet vill tonåringarna, trots allt, vara tonåringar.

En besläktad sociologisk infallsvinkel har Michael Hanekes Le temps du loup (Vargens tid, 2003). Men där Contagion är global är Le temps du loup lokal. Där Soderbergs film nästan blir övertydlig i sin steg-för-steg-presentation av katastrofen, är Hanekes antydande.

Efter en katastrof, vars natur aldrig klargörs i filmen, har den västeuropeiska samhällsstrukturen fallit ihop. En mor (Isabelle Huppert) och hennes två barn letar efter mat, vatten och trygghet någonstans på en franskspråkig landsbygd.

Filmen presenterar hur krisen föder främlingsfientlighet och nya former av vidskepelse. Och framför allt visar Haneke hur de knappa resurserna ställer krav på nya former av gemenskap och samarbete, former som inte lämnar utrymme för den borgerliga kärnfamiljen. Att lösa upp den är smärtsamt.

Ett gott skratt förkortar plågan

Dystopin tecknar alltså av sin samtid genom att förstora skadliga tendenser. Med andra ord är dystopin en karikatyr.

På grund av det allvarsamma budskapet är dystopin sällan komisk. Men i sig är överdrift ett humoristiskt grepp. Och en av 2000-talets festligaste amerikanska komedier är faktiskt en dystopi: Idiocracy (2006) av Beavis and Butthead-skaparen Mike Judge.

I ett militärtekniskt experiment blir medelmåttan Joe Bauer (Luke Wilson) – utvald just på grund av sin medelmåttighet – nedfryst. Han glöms bort och tinas upp först efter ett halvt årtusende i frysboxen.

Under tiden har mänskligheten tagit jättekliv i sin kognitiva utveckling. Bakåt. Denna bakvända evolution har en enkel förklaring: dagens intelligenta och högutbildade karriärmänniskor har ingen tid över för barnalstring, medan det mest obegåvade slöddret ynglar av sig utan måtta.

Om femhundra år kontrolleras såväl rättsväsen och hälsovård som jordbruk och stadsplanering av idioter. Joe Bauer är den överlägset intelligentaste människan på jorden.

Vi lever i ett samhälle som ger sig ut för att vara genomtänkt och effektivt. I motsats till 2500-talsmänniskan vattnar vi inte åkrarna med sportdryck och dömer inte någon till livstids fängelse för att han ser fjollig ut.

Men om historien har en lärdom att bjuda på så är den att människan är dålig på att upptäcka sin egen bristfällighet. Med skratt eller skräck kan dystopin blåsa upp skamfläckar i vår samtid tills inte ens det mest avtrubbade ögat lyckas se förbi dem.