Åsiktskorridoren - myt eller verklighet?

Finns det en gräns för vilka åsikter som är allmänt accepterade i den finländska och nordiska samhällsdebatten? Den ökade flyktingströmmen världen över har triggat igång en bubblande debatt av sällan skådat slag. Våra medier fylls allt oftare av begrepp som internationellt skydd, rasism, asylsökande, integration, missnöje, rädsla, fientlighet.

Diskussionstrådar på nätet brinner av hat och empati om vartannat. I Sverige används ett begrepp som åsiktskorridor flitigt, men finns det en sådan också i Finland? Frilansjournalisterna Jens Ganman och Susanne Skata tar i serien Åsiktskorridoren tempen på vårt debattklimat.

I flera nordiska länder har det på sistone uppstått en debatt om att etablerade mediekanaler aktivt mörklägger vissa ämnen i det offentliga samtalet; eller att de åtminstone slarvar med fakta eller ägnar sig åt försköning i vissa sammanhang. Inte minst när det gäller invandrings- och asylfrågan. Anklagelserna kommer både från etablerat håll och från Googla Illuminati!-falangen.

Att skandinaviska journalister faktiskt skulle enats om en gigantisk konspiration är kanske mindre troligt; inte minst för att journalister av naturen är mindre benägna att hålla tyst om saker de vet. Däremot kan man inte utesluta att det ändå existerar en form av självreglering inom kåren. Rädslan att spela fel krafter i händerna gör sig påmind med jämna mellanrum och journalisterna ställs ständigt inför valen att uppmärksamma – eller låta bli – extrema uttalanden och handlingar.

Är åsiktskorridoren en buffertzon?

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vi Göteborgs universitet, myntade begreppet åsiktskorridor år 2013. Han beskrev, något skämtsamt, åsiktskorridoren som en buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd. Samtidigt oroades han över att bredden av åsikter kringskars i strävan efter en politisk korrekthet, att debatten som ska föra samhället framåt var i fara.

I Sverige har frågan om en åsiktskorridor aktualiserats sedan två profilerade journalister – Sakine Madon (Norran, Dagens Samhälle och Expressen) och Ann-Charlotte Martéus (Expressen) – lyft upp den på agendan. I februari 2015 skrev Martéus en uppmärksammad text i Expressen under rubriken: Det är jag som är åsiktskorridoren. Martéus medgav att hon medverkat till en stark vinkling av nyheter som haft med invandring att göra. Hon skrev bland annat:

- Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration.

…uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.

Ett år senare plockade Sakine Madon (också i Expressen) upp tråden och ställde offentligt, via Twitter, frågan till sina journalistkollegor:

- Ni som jobbat som/är journalister. Har ni varit med om att redaktionen velat tona ner eller undvika ämnen p g a ’kan gynna Sverigedemokraterna’?

Madon publicerade svaret i en uppföljande Expressen-text.

- Journalister i olika åldrar, män och kvinnor, med olika bakgrunder och från olika medier, hörde av sig. De som svarade offentligt på Twitter gav mestadels nej-svar, de hade inte stött på det. De som hörde av sig privat gav en mer bekymmersam bild…

Åsiktskorridoren måste diskuteras

Under arbetet med projektet Åsiktskorridoren skickade vi frågan vidare till en rad journalister, redaktörer och politiker om huruvida åsiktskorridoren existerar även i Finland? Svaren var blandade, men de flesta var överens om att fenomenet påverkar debatten och att det bästa man kan göra är att ta diskussionen om åsiktskorridoren.

- Överhuvudtaget så märker jag att vi behöver definiera journalistiken mycket mer, säger Marit af Björkesten, som är direktör på Svenska YLE.

- Vi behöver förklara mycket mer hur vi jobbar, varför vi jobbar och gå tillbaka till ganska grundläggande saker. Jag tror att det vilar ett stort ansvar på mediehus och journalister just nu. Vi måste ifrågasätta vår egen agenda och våra egna val, och bli bättre på att ifrågasätta saker och göra faktakoll. Lyssna på alla, men inte låta någon komma lätt undan.

Dan Lolax är samhällsreporter på Åbo Underrättelser och har ett starkt intresse för journalistik. Han driver bland annat Nyhetsbloggen där han analyserar medievärlden.

- Jag tror absolut att journalister måste kunna granska den egna rollen kritiskt och inse att det här värvet har en del nackdelar inbyggt i sig. Är vi kritiska mot dem vi bevakar måste vi också kunna vara kritiska mot oss själva. Om vi inte skoningslöst kan analysera det vi gör och påpeka fel när de förekommer, hos oss själva och hos andra kollegor, så leder det till att vi ger dem som inte har insyn i jobbet förutfattade meningar.

Janne Wass är opinionsbildare och chefredaktör på vänstertidskriften Ny Tid och påpekar att alla journalister - oavsett den politiska färgen - har någon form av agenda.

- Alla mediehus har en linje och en agenda. På sätt och vis är alla journalister aktivister när man väljer vilka nyheter man ska behandla. Så man gör ett värdeval och där gäller det att balansera rollerna.

3 min

Åsiktskorridoren - vem bestämmer i samhällsdebatten? - Spela upp på Arenan

Bland alla de vi talade med om den förmenta åsiktskorridoren och om fenomen som agendasättande eller samhällsbyggande journalistik fanns en stor medvetenhet om begreppens komplexitet och det vanskliga i att skilja mellan konsekvensneutral journalistik och det som - av vissa - just kan uppfattas som en form av aktivism.

Sportreferenten Kaj Kunnas på YLE blir ofta anklagad för att i rollen som journalist tycka för mycket och för ofta. Han tror att det som journalist är omöjligt att bortse från sina värderingar och att det samtidigt finns en poäng i att veta vad folk man följer i medierna faktiskt tycker om saker.

- Det är bra att folk vädrar vad de tycker och tänker. Hellre än att de slår frun, tar fram kniven eller sparkar hunden. Det värsta jag vet är yes-människor som håller med alla. Då har du en Dr. Jekyll och Mr. Hyde som du inte kan ha koll på.

Legendariske chefredaktören och tidningsmannen Birger Thölix är inne på samma spår; att debatten behöver både konfrontation och obekväma åsikter, men påpekar med ett sardoniskt leende att journalisternas tragedi är att de oftast konfronteras med människor som är udda på något sätt.

- Du kan ju inte säga att en politiker som vill fram i debatten - som vill ha en position - är en normal människa. Och journalister umgås alltid med sådana, med människor som vill synas. Människor som tycker att de har något att säga oberoende om de har det eller inte. Där har journalister ett problem, som leder till att journalisterna ofta för en egen debatt, medan människorna ute i samhället diskuterar något helt annat.

Susanna Ginman, chef för opinionsavdelningen vid Hufvudstadsbladet, har också märkt skillnaden mellan etablissemangets debatt och den som konsumenterna vill ha.

- Den stora majoriteten verkar anse att det finns för mycket avsiktliga provokationer i samhällsdebatten, och att det stör dem så till den milda grad att det är många som vill dra sig ut eller inte alls delta i det offentliga samtalet. Det är ju ganska illavarslande ur ett demokratiperspektiv.

Tycker du att det finns en åsiktskorridor i Finland?

Lyssna på Åsiktskorridorens alla program på Arenan, och delta i debatten på Svenska Yles webb och i Radiohuset i Radio Vega, kl. 14.00, den 9-14 maj 2016.

Åsiktskorriden produceras av Sus Productions för Svenska Yle. Redaktörer är Jens Ganman och Susanne Skata.