Förläggning i Kolari jämförs med fångläger

Som ett levande helvete, ett veritabelt Guantánamo. Så beskriver de asylsökande, som vi får kontakt med, sin verklighet vid flyktingförläggningen i Kolari i Lappland.

Missnöjet bland invånarna har pyrt länge och ledde för ungefär en månad sedan till att man skrev ett brev till anläggningens chef för att kräva förändring.

Bland många saker som listas som problem är upplevda hot från ledningens sida, att precis allting kostar, att hälsovårdspersonalen är underdimensionerad för de 150 invånare som bor här och att den mat som serveras är undermålig.

- När vi klagar blir vi osakligt bemötta. Det sägs att vi kommer att skickas tillbaka till våra hemländer, att vi ska anmälas till Migrationsverket. Allt det här har gått för långt och nu är vi inställda på att demonstrera mot de här förhållandena, säger en irakisk pappa som vi når per telefon.

Saknar eget kök

Han, och en afghansk pappa, säger att varken deras eller det trettiotal andra barn som bor här mår bra. De saknar sysselsättning, de är olyckliga över att bo i trånga rum.

Förläggningen, som öppnade i oktober, finns i en gammal hotellbyggnad och i rummen finns inga egna kök, flera saknar också egen dusch. Någon möjlighet att laga mat har de inte, utan den står förläggningens kökspersonal för.

Också detta är en orsak till missnöje. Samma gäller andra håll av landet där man varit tvungen att ta till de lediga lokaler som finns.

- Det serveras heller ingen mat mellan åtta på kvällen och åtta på morgonen. Är barnen hungriga är de tvungna att gråta sig till sömns. Vi har inte rätt att gå in i köket efter att personalen stängt det.

Saknar hälsovård

En man, vars fru beräknas föda deras andra barn i augusti, uppger att hon inte hade fått adekvat vård då hon haft smärtor. Istället ordinerade hälsovårdaren, som under några dagar per vecka besöker de 150 invånarna, att kvinnan tar Panadol. Någon dess mer undersökning ska inte ha gjorts av henne.

- Det här är som Guantánamo. De tror att vi inte förstår någonting men jag är en utbildad människa från Afghanistan. Jag förstår att också vi omfattas av de mänskliga rättigheterna.

Utöver maten och upplevt osakligt bemötande förundrar sig invånarna över att allting kostar.

Vill man spela fotboll kostar det tre euro, vill man ha någonting från de donerade klädhögarna så kostar det allt mellan 50 cent till tio euro, eller mer.

- Det kan kännas som små summor men vi får under hundra euro per månad så pengarna tar snabbt slut. Vi har inte råd att köpa någonting extra för barnen, som de kunde få om de blir hungriga då köket stängt, säger en man.

"Normalt med missnöje"

En stor del av kritiken riktas mot anläggningens tillfälliga chef Jari Sillantie. Då vi når honom är mitt i ett vanligt möte med några invånare.

- Allt är lugnt här uppe, inget ovanligt på gång.

När vi delar med oss av de samtal vi haft med invånare i förläggningen medger han att det varit en del diskussioner, där flera invånare varit missnöjda.

Enligt honom är det normalt att asylsökande som väntar länge på beslut blir frustrerade. Att Kolari är en liten ort som ligger långt borta från de stora städerna kan enligt honom bidra till att missnöjet växer.

De som vi talat med jämför förhållandena med Guantánamo, hur ser du på det?

- Det stämmer ju inte. Det här är inget fångläger. De är fria att komma och gå som de vill. Men man måste förstå att känslorna stundvis kan gå heta och då kan det hända att någon slår på stora trumman.

FRK försöker lösa konflikten

Vid FRK:s centrala organisation i Lappland är Pirkko Rytkönen medveten om att det förekommit kritik och klagomål mot förhållandena i Kolari. Hon har besökt stället flera gånger och anser att man under det senaste stora mötet för tre veckor sedan ventilerade missnöjet och sökte lösningar.

- Tidigare har invånarna fått laga mat med personalen en gång per vecka. Vi ändrade det till två. Vi redde ut klagomålen om rasism, men hittade inga belägg för dem. Det är klart vi förstår att särskilt familjerna gärna skulle vilja laga sin mat själv och äta tillsammans, men nu är det här en sådan anläggning som har ett centralt kök. Det är inte det bästa alternativet, men det är det enda vi kan erbjuda nu.

- Att allting kostar är kutym, och handlar om att vi försöker lära dem att man måste betala för sig. När det gäller kläddonationerna så har vi märkt att om man delar ut allting gratis så kan en del hamstra en massa saker som de inte behöver, och så hittar man de oanvända plaggen slängda någonstans. Därför brukar det finnas ett litet symboliskt pris på allt som delas ut.

Hungerstrejk?

Asylsökandena som vi talar med låter sig inte lugnas. På torsdag klockan 13 planerar man åtminstone en stor demonstration i Kolari, några nämner hungerstrejk som alternativ.

- Ja, vi kommer att gå ut med vårt missnöje. Vi kräver att behandlas med respekt.