Dansrecension: Koreografi till Bachs ära
Tänk dig att någon spelar på dig som om du var en cello och att du plötsligt också ställs upp och ner. Så här går det till i Nationalbalettens uppsättning av spanjoren Nacho Duatos koreografi BACH. Forms of Silence and Emptiness.
Kanske fånigt, men jag blir först lite förnärmad över att mannen så här spelar på kvinnan. Å andra sidan är han ju Bach för tusan och hon är en cello. Dessutom tar hon emellanåt stråken i egna händer.
Nicholas Ziegler som Bach vandrar majestätiskt ut och in i sina egna verk emellanåt dansande med någon. Kanske är det någondera av sina två fruar han för fram och hela vägen dansar han också med döden, som bär vit mask och är pregnant tolkad av Desislava Stoeva.
Balettens första del heter Mångfald och till många av Bachs stråk och cembaloverk finns här både en rik lekfullhet och fin återgivning av tonsättarens mångstämmiga, polyfona tänkande. I flera av de relativt korta scenerna dansar en del av dansarna i ett styckes långsammare grundpuls, medan andras steg är anpassade till kompositionens snabbare takt.
Former av tystnad och tomhet
Den andra delen heter Forms of Silence and Emptiness. Här kommer mer av dödsstämningar och sakrala tongångar in med Bachs orgelverk.
Duato arrangerar ofta dansarna i långa rader, där han skapar variation med att en eller flera bryter sig ut ur ledet. Cirklar och små, små steg förekommer ofta och emellanåt märker jag att mina tankar - eventuellt lite vårtrötta - fladdrar iväg någon annanstans.
Samtidigt finns här många lite annorlunda grepp och också kopplingen till musiken är helt suverän. Dessutom varierar scenbilden ständigt.
I en scen dansar männen iklädda svarta kåpor med rödlila foder som för mina tankar till katolska präster. I slutet bär de omkring på en i sällskapet, som sedan sliter av sig kläderna när han åter kommer ner och slutet är magnifikt där han virvlar ner en och en av de andra under sin rasande sortie.
Extra starkt kvar i minnet är också just scenen från första delen där det är Linda Haakana som agerar instrument i Bachs händer. Med stråken i hans hand men också något tag i hennes mun blir det hela till en sensuell och sinnrik variant av ett av Bachs preludium i G-dur.
Arkitekt som scenograf
Före detta har dansarna uppträtt som orkestermedlemmar och Bach stått vid dirigentpodiet. Än stiger den ena upp, än den andra, allt smidigt framfört i mjuka tossor. Blandningen av äldre tiders dräkter och nutida trikåer fungerar också hela vägen mycket bra.
Arkitekten Jaffar Chalabi, med rötter i Irak och bosatt i Wien, står tillsammans med Duato för en stram men sällsamt föränderlig scenografi. De Alvar Aaltoska pallarna fungerar än som orkesterstolar, än som Bachs dödsbädd, om man så vill tolka slutet så.
Sinnrika notrader
Stålkonstruktionen i bakgrunden associerar sinnrikt till notrader med nottecken som förflyttas vid behov. Och slutet är mycket expressivt när dansarna i sidobelysning majestätiskt vandrar och dansar inne i noterna, på notraderna.
Den spanske koreografen Nacho Duato skapade sin hyllning till J.S. Bach för baletten i Weimar 1999. BACH. Forms of Silence and Emptiness hör till hans mest betydande helaftonsbaletter.
Duato säger att hans mål inte har varit att berätta en konkret berättelse. Vissa teman bara antyds, så som döden, inspirationen, kompositörens arbete, hans storhet och ensamhet.
En hel rad kända koreografer har inspirerats av Bachs musik. George Balanchine, Maurice Béjart, John Neumeier, William Forsythe för att nämna några.
Koreografen Duato inledde sin danskarriär 1980 vid Cullbergbaletten i Stockholm och fortsatte därifrån bland annat till de stora danskompanierna i Holland, London, New York och Maurice Béjarts Mudra School i Bryssel.
BACH. Forms of Silence and Emptiness uruppfördes av det spanska danskompaniet Companía Nacional de Danza. Duato har fått balettvärldens Oscar, Benois de la danse för sin skapelse.
Verket har producerats av Norges Nationalopera. Under premiärkvällen var publiken märkbart förtjust.
Föreställningen i Helsingfors kan ses fram till och med 26.5.2016.