”Tyskland är eurozonens största problem”

Tysklands ekonomi ser urstark ut då man ser på siffrorna. Alla tre sektorer – hushållen, företagen och staten – uppvisar överskott. Överskottet i handelsbalansen är ett av de största i världen. Ändå får Tyskland hård kritik för sin ekonomiska politik.

Den brittiska ekonomitidningen Financial Times´ ledande ekonomiska kommentator, Martin Wolf, skriver om Tysklands ekonomiska situation under rubriken Germany is the eurozone´s biggest problem (Tyskland är eurozonens största problem).

Wolf menar att sparandet i Tyskland är för stort och den offentliga sektorns satsningar är för små. Dessutom påpekar han att tyskarnas skräck för inflation leder till att den ekonomiska återhämtningen bromsas upp. Tyskarnas önskan om högre räntor är enligt Wolf helt förkastliga, eftersom höjda räntor skulle leda till att den ekonomiska tillväxten bromsas upp.

Europeiska centralbankens roll

Diskussionen om Tysklands ekonomiska situation handlar till stor del om Europeiska centralbanken ECB och dess ultralätta penningpolitik. Tyskarna och ECB har helt olika uppfattning om hur penningpolitiken borde utformas.

Det hela har utvecklats till en kamp mellan Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble och ECB:s chefdirektör Mario Draghi. Men det gäller inte enbart Draghi och Schäuble. De senaste gångerna som Mario Draghi och förbundskansler Angela Merkel har träffats har mötena varit kyliga, skriver Spiegel Online. Och det är uttryckligen från tysk sida man har anklagat ECB för en felaktig politik, inte tvärtom (även om det enligt Martin Wolf skulle finnas skäl för det).

Angela Merkel har uttryckt sin oro för Draghi över att de låga räntorna skadar de tyska sparbankerna och pensionsförsäkringsbolagen. Draghi svarade henne med att sektorn helt enkelt måste anpassa sig, precis som den amerikanska finansiella sektorn gjort. Draghi förstår heller inte varför han möter så hårt motstånd från det land som har vunnit mer än något annat land på eurosamarbetet.

Vid ECB:s rådsmöte i mars beslöt man om nya stimulansåtgärder. Den viktigaste styrräntan sänktes från 0,05 procent till 0,0 procent, medan depositionsräntan sänktes längre in på den negativa sidan, från -0,3 till -0,4 procent. Dessutom ökades köpen av statsobligationer från 60 miljarder euro per månad till 80 miljarder euro. Vidare förbättrade ECB möjligheterna för företagen att få finansiering.

Draghi lät dessutom förstå att tanken på ”helikopterpengar” eller gratispengar till eurozonens medborgare inte är helt utesluten. Det här tillsammans med de lättnader i penningpolitiken som ECB beslöt om var tydligen för mycket för Tysklands politiska ledning.

Schäuble kritiserar ECB

I början av april krävde finansminister Schäuble att ECB skulle höja räntorna och beskyllde Draghi för att skapa ”extraordinära problem” för den finansiella sektorn eftersom den extremt låga räntenivån skadar de tyska spararna.

Det finns dessutom en politisk dimension som gör Schäuble nervös. Stödet för det högerpopulistiska och eurokritiska partiet Alternative für Deutschland AfD har ökat stadigt sedan i fjol och är uppe i 15 procent nu. Schäuble gick nyligen så långt att han beskyllde ECB:s penningpolitik för att stödet för AfD har ökat.

- Jag sade till Mario Draghi (…) ni ska vara väldigt stolt: Ni kan räkna med att 50 procent av stödet till ett uppenbarligen nytt och framgångsrikt parti beror på penningpolitikens utformning.

Uttalandet och kravet på en räntehöjning är ovanliga, eftersom Europeiska centralbanken enligt Lissabonfördraget ska vara oberoende av politikerna.

- Banken får således inte begära eller ta emot instruktioner från unionsinstitutionerna, unionsorganen eller medlemsstaternas regeringar. Vidare förbinder sig institutionerna, organen och medlemsstaternas regeringar att respektera bankens oberoende och att inte söka påverka medlemmarna av Europeiska centralbankens beslutande organ. (Lissabonfördraget)

Mario Draghi slår tillbaka

Mario Draghi gav Wolfgang Schäuble svar på tal:

- En sak är säker: ECB lyder lagen, inte politikerna.

Draghi citerade också ECB:s första chefdirektör Wim Duisenberg som har sagt att det kanske kunde vara normalt att politiker uttalar sin åsikt om penningpolitiken, men det skulle var onormalt för centralbankchefer att lyssna till dem.

Draghi har också varnat för att företag och konsumenter kan bli oroliga om det uppstår en uppfattning att ECB:s självständighet är under attack. I själva verket kan kritiken mot ECB motverka sitt syfte eftersom investeringar och utgiftsbeslut kunde skjutas på framtiden och det i sin kan tur tvinga ECB att göra mera för att nå prisstabilitet, sade Draghi till tidningen Bild.

Men kritiken mot ECB har också kommit inifrån banken. Jens Weidmann som är chefdirektör för den tyska centralbanken Bundesbank och därtill medlem i ECB:s styrande råd har sagt att han inte är ”övertygad” av ECB:s senaste stimulanspaket.

Draghi avvisar alla krav på räntehöjningar:

- Om vi skulle höja räntorna nu skulle det vara illa för ekonomin och det kunde leda till deflation, arbetslöshet och recession. Ränta på sparandet kommer från tillväxt, så det är i spararnas intresse att inflationen stabiliserar sig och tillväxten blir mer robust. Förresten är det många människor som har nytta av låga räntor eftersom de också är husköpare, skattebetalare, företagare och arbetstagare vars företag gynnas.

ECB-chefen Draghi har haft goda skäl för lågräntepolitiken. Efter finanskrisen 2008-2009 har ekonomin i eurozonen antingen stampat på stället eller vuxit mycket långsamt. Sedan 2013 har inflationen konstant legat under ECB:s mål som är ”nära, men under” två procent.

För att få ekonomins hjul att snurra och inflationen upp till två procent har ECB både sänkt räntenivån och infört så kallade kvantitativa lättnader, det vill säga centralbanken har köpt främst statsobligationer på finansmarknaden.

Obligationsköpen har från början kritiserats i Tyskland. Dessutom har den aggressiva räntepolitiken befarats ge upphov till inflation. Att så inte har skett visas av att inflationen det senaste året tidvis har varit negativ (deflation) eller strax över noll.

Tyskarnas inflationsskräck

Tyskarna verkar ha en skräck för inflation. En förklaring som brukar framföras är hyperinflationen i början av 1920-talet under Weimarrepublikens dagar. Priset på en dollar steg från 42 mark till 4,2 miljoner mark. En limpa bröd kostade över 200 miljarder mark. Varje dag trycktes 400 biljoner tyska mark (1 biljon=1 000 000 000 000). Människor som hade besparingar miste allt på grund av försämringen av penningvärdet.

Den tyska medelklassen upplever att ECB:s ultralätta penningpolitik är roten till allt ont. De låga och till och med negativa räntorna kan leda till inflation som äter upp besparingarna. Dessutom får spararna ingen avkastning. Det påverkar spararna direkt, men också indirekt genom att pensionsfondernas avkastning är minimal eller till och med noll.

För Tyskland har det varit viktigt att centralbanken är oberoende och att dess viktigaste uppgift är att hålla inflationen både låg och stabil. Tyskland agerade kraftigt på 1990-talet då regelverket för ECB utformades. Då lyckade man stoppa Frankrikes försök att ge politikerna ett fastare grepp om den europeiska penningpolitiken.

Nu är det annat ljud i skällan då ECB förverkligar en politik som inte faller tyskarna i smaken. I Tyskland har man kanske inte helt förstått att Europeiska centralbanken inte är en ny Bundesbank, som finns till enbart för tyskarna.

Tyskland borde stimulera

Som det framkom i början har den tyska ekonomin ett överskott inom alla tre sektorer, hushåll, företag och staten (staten är nästan i balans). Företagens överskott har ökat sedan arbetsmarknadsreformerna genomfördes i början av 2000-talet. Reformerna innebar lägre löner och en inkomstöverföring från anställda till företagen.

Den övre medelklassens inkomster har stigit, men de ökade inkomsterna går inte till konsumtion utan till sparande. Överskottet i bytesbalansen är drygt åtta procent av bruttonationalprodukten, vilket är mycket.

Problemet är att den tyska ekonomin inte lyckas absorbera detta överskottssparande. Företagen hittar inte tillräckligt bra investeringsobjekt och den tyska regeringens ekonomiska politik bygger på en balanserad budget.

Många av dem som kritiserar Tyskland menar att landet borde satsa uttryckligen på infrastruktur. Det en gång så utmärkta vägnätet håller på att bli allt sämre. Samma gäller broar och järnvägar. Med en ränta på tioåriga statsobligationer som ligger mellan 0,3 och 0,5 procent kan Tyskland låna så gott som gratis, skriver till exempel The Economist.

Den tidigare chefen för USA:s centralbank (Fed) Ben Bernanke behandlade Tysklands enorma handelsöverskott i en artikel för ett år sedan. Han föreslog tre åtgärder som tyskarna själva kunde göra: 1) offentliga investeringar i infrastrukturen; 2) högre löner för de tyska arbetarna och 3) skattelättnader för investeringar och minskad byråkrati.

Ett annat sätt att öka efterfrågan skulle vara större löneökningar än i konkurrentländerna. Ett steg i den här riktningen togs i fredags då IG Metall kom överens om löneförhöjningar på 4,8 procent under 21 månader. Om man i Finland samtidigt kommer fram till låga lönelyft blir skillnaden i konkurrenskraft mindre och det gynnar Finland.