Många skratt, några tårar och inte precis politiskt korrekt när konflikten i Mellanöstern blir teater

Världens största nationella teaterfestival Theatertreffen fortsätter med en produktion som är politiskt inkorrekt utan att vara plumpt provokativ. The Situation behandlar Mellanösternkonflikten med en tyskakurs som berättelsens ram, och blandar snyggt ihop fyra språk. Samtidigt väcks frågan: varför är det så svårt att få svenska och finska att mötas på finländska teaterscener.

Hur förvandlar man Mellanösternkonflikten till något komiskt, utan att varken förminska eller förlöjliga ”situationen” i Syrien, Israel och Palestina?

Tja, börja med att låta Maxim Gorki ta tag i temat, teatern som Turkietfödda Shermin Langhoff har gjort till Berlins hetaste. Koppla sedan in den judiska regissören Yael Ronan och teaterns multikulturella skådisteam, och låt det teamet hämta med sig egna erfarenheter och upplevelser av ”situationen”.

Resultatet är The Situation, en berättelse om en tyskakurs för immigranter i Berlinstadsdelen Neukölln där incidenter och anekdoter radas fram, historier som skamlöst varvar fördomar med genuina försök att fatta, som skämtar om tysk integration och den komplicerade tysk/judiska-relationen.

Det är som när pjäsens Israelfödda judiska kvinna (spelad av en Israelfödd judisk kvinna) svarar på frågan hur hon kom på idén att flytta till Berlin: ”blixten slår aldrig ner på samma plats två gånger, alltså är dagens Berlin den tryggaste platsen för judar”. Samtidigt upprepar hon till lust och leda att hon har ”kommit över det” (det=naziregimens massmord av judar), men berättar ändå om hur hon aldrig kan ta en dusch eller se en pizza försvinna i en ugn utan att tänka på ”det”.

Eller tyskaläraren Stefan, som desperat och med otaliga omedvetna felsägningar försöker få klassens syrier och palestinier och judinna att dra jämnt. Därför väljer han till slut att hoppa över Preteritum (förfluten tid, historia) och istället bara hålla sig till Futurum (framtid). Och när alla är överens om att framtiden inte hämtar med sig något gott, tar han som sista utväg till Konjunktiv (önskan och indirekt uppmaning och hypotetiska förhållanden).

Aldrig har tysk grammatik förvandlats till något så underhållande som här.

Men om det fungerar som helhet?

Först några ord om fenomenet, Maxim Gorki-teatern.

”Postmigrantisk teater”

Av de fem stora teaterinstitutionerna i Berlin är Maxim Gorki den i särklass minsta, och har ofta fått stå i skuggan av Berliner Ensemble, Volksbühne, Deutsches Theater och Schaubühne.

När Turkietfödda Shermin Langhoff tog över chefskapet 2013 och blev den första tyska teaterchefen med migrantbakgrund, då hämtade hon med sig begreppet ”Postmigrantisches Theater”, byggde upp en ensemble där knappt någon skådespelare hade ett ”traditionellt” tyskt efternamn, och jagade tillsammans med dramaturgen Jens Hillje fram en energi som har gjort succé. Det kommer mycket publik, också den svårflirtade unga publiken kommer, och eftersom man textar alla (!) föreställningar till engelska lockar man också utländska berlinare.

I fjol valdes Maxim Gorki till det tyskspråkiga Europas Årets Teater, och i söndags fick Langhoff & Hillje dessutom ta emot det prestigefyllda Theaterpreis Berlin.

Och Postmigrantisk teater? Vad är det?

Egentligen myntade Langhoff begreppet när hon tidigare var chef för stadsdelsteatern Ballhaus Naunynstrasse.

- Det handlade om att skapa en teater baserad på historier som är relevanta för andra och tredje generationens migranter. Vi tematiserade invandringens alla faser, berättade Shermin Langhoff för mig för två år sedan.

På Maxim Gorki behövs det begreppet inte längre, men:

- Klart att vi fortfarande behandlar migrationsfrågor. Men startpunkten är alltid Berlin, och frågor som hur vi har blivit vi och vart vi är på väg.

När hon fick pris i söndags, konstaterades det hur tidigt ute hon var, när hon talade om "postmigration när andra knappt hade lärt sig stava till migrantbakgrund".

Utnyttjar ensemblens egna historier

Regissören Yael Ronan är teaterns husregissör, en av de över 30.000 israeliska judar som idag bor och lever i Berlin.

Under prisutdelningen talar hon gärna om teaterns "good vibrations", som hon förklarar med att ”här finns ovanligt många som tidigare har hört till samhällets underdogs och som hämtar med sej helt speciella historier, och vi försöker representera dem som tillsvidare har representerats allt för litet inte bara i samhället utan också i konstvärlden”.

Ronan har ofta hämtat politiska och samhälleliga kriser till teaterscenen, och bygger gärna manuskripten på ensemblens personliga erfarenheter och historier.

För två år sedan gav det konceptet full utdelning när Common Ground valdes till Theatertreffen-festivalen. Det var igen en historia om en svårgripbar kris, Balkankonflikten, med skådespelare som alla på något sätt hade en personlig relation till inbördeskriget i Jugoslavien. En fantastisk sak som fick mig att skratta och gråta om vartannat, och på riktigt förstå litet mera av något som är helt omöjligt att förstå.

The Situation får mig likaså att framför allt skratta, några tårar faller också, men i slutändan smakar den ändå litet ytskrap i jämförelse med Common Ground.

Nu hänger allt för mycket på skådisen Dimitrij Schaad, han som spelar tyskläraren Stefan, men som egentligen har kommit från Kazakstan och nu kallar sig själv för ett ”integrationens mästerverk”. En skådespelare som, just det, själv kom till Berlin från Kazakstan.

Han är helt suverän som tyskaläraren som desperat försöker hålla ihop sin klass. Och när han avslöjar sin identitet, att han egentligen heter Sergej, då fortsätter han med att dra en tio minuter lång monolog om sin bakgrund, om hur han har sina fyra bästa tyska vänner (fyra tv-kanaler) att tacka för att han pratar så bra tyska och därför fick en chans att gå i gymnasium, samtidigt som hans föräldrar torkade bort i det nya landet.

Då bränner det på allvar till.

Det är en stund när teater blir magisk, när en ensam människa på en scen kan trollbinda en salong med att berätta en historia som faktiskt betyder någonting, som får det att snurra på högvarv både i hjärnan och i bröstet.

Politiskt inkorrekt utan att provocera

Regissören Yael Ronan lyckas dessutom med något riktigt ovanligt.

Hon får sin ensemble att servera mängder av politiskt inkorrekta formuleringar utan att det någonsin smakar provokation för provokationens skull, hon och ensemblen får oss att skratta åt hemskheter utan att någonsin förminska eller förlöjliga tragedierna. Då får det handla om judar i Tyskland, om IS, om att som palestinier ha ett barn som i Berlin beställer arabisk mat på hebreiska...

På ett självklart sätt lyckas föreställningen också få olika folkgrupper att mötas, inte bara på scenen utan också i praktiken. Som den israeliska palestiniern Yousef Sweid berättar på festivalens blogg:

- När vi firade min födelsedag satt vi alla tillsammans, palestinier och judar och syrier och iranier, och vid ett tillfälle tittade vi på varandra och sa ”wow”, plötsligt förstod vi hur speciellt det var. Men det är bara här i Berlin som jag har varit med om att möta judar och människor från Syrien och Libanon så att vi också har kunnat tala på ett naturligt sätt med varandra.

Klart det kan vara komplicerat, den stora judiska migrantgruppen i Berlin får ofta hemifrån Israel höra att de är “förrädare”, konstaterar Yael Ronan. Men just nu, tillägger hon, bjuder Berlin på ett så intressant fungerande multikulturellt klimat att det för en konstnär bara känns rätt att bo i staden.

Varför lyckas finskan och svenskan inte med det här?

Liksom i så många andra föreställningar på Maxim Gorki, blandar man också här olika språk på ett så självklart sätt: hebreiska, arabiska, engelska och tyska.

Och då slås jag ännu en gång av en förundran över hur svårt det i vårt Finland är att på en teaterscen på ett naturligt sätt låta svenskan och finskan leka med varandra.

Theatertreffen-festivalen fortsätter ännu i en vecka. Tomas Jansson återkommer ännu med en tredje rapport efter festivalens slut.