Helsinki Lit - en drömlik fåtölj att sjunka ner i

Finska och internationella författare fanns på plats under litteraturevenemanget Helsinki Lits andra upplaga. Ett sammelsurium av röster möttes och förenades i sin kärlek till det skrivna ordet.

- Det är en rolig idé att det inte är direkta intervjuer utan samtal mellan författarna och inte så mycket marknadsföring, sammanfattade bokbloggaren Jessica Andersin den två dagar långa festivalen.

Författaren Mathias Rosenlund är inne på samma linje när han säger att koncentrationen och lugnet är det bästa med dagarna.

- Det kommer så mycket berättelser, åsikter, ställningstaganden och filosofiska tankar under sådana här litteraturdagar, säger Anna Friman, litterär chef på Schildst & Söderströms.

Att få lyssna på djupet är något hon uppskattar med Helsinki Lit, och på djupet gick man i de allra flesta av de nio samtal som fördes på scenen. Att två författare får samtala med varandra på en scen, istället för den vanliga författarintervjun vi är vana att se, blir en riktigt intensiv upplevelse. När personkemierna fungerar.

Ett exempel på en välfungerande duo var de inhemska författarna Tommi Kinnunen och Katri Lipson som i en knapp timme pratade om hur det är att ha författarskapet vid sidan om ett heldagsjobb, hur de skriver och hur svårt det är att ta till sig litteratur när de själva är i en skrivprocess.

- Jag blir arg! säger Kinnunen som när han läser inte kan låta sig ryckas med utan dissekerar bokens struktur istället.

Ett väldigt känslosamt möte på scenen hade författaren och bildkonstnären Hannu Väisänen och bildkonstnären Hanna Saarikoski. Saarikoski börjar med att läsa en bit ur Väisänens bok Elohopea med skör och sävlig stämma.

Väisänen berättar om hur han måste få måla efter att ha levt i svartvitt under en romanprocess. Då börjar han alltid med att måla en två gånger två meter stor duk i en viss speciell Holländsk gul målarfärg, och han målar med hela kroppen.

- En parning med den gula färgen, säger Väisänen och jämför det med att måla tillbaka solen i sitt liv.

Fredagens starkaste samtal var utan tvekan den norske författaren Tore Renberg som fick med sig den inhemska författaren Philip Teir på scenen. Renberg säger själv att han skriver som om "Fucking Åmål och Fargo möts och får med sig lite William Faulkner".

Teirs förmåga att återknyta till tidigare referenser gjorde att samtalet flöt med en skön vibe.

Rysk-amerikanska författaren Masha Gessen som skrivit boken Mannen utan ansikte intervjuades av Sofi Oksanen.

- Putins makt kommer att ta slut genom att han dör eller genom att systemet imploderar, säger Gessen och menar att något val kommer Putin inte att förlora.

Själv var hon tvungen att emigrera från Ryssland två gånger under sitt liv, den första gången tillsammans med sina föräldrar för att de är judar, och den andra gången med sin fru och sina barn för att de levde i en samkönad familj.

- Emigration är som att förlora en del av sin oskuld. Du skjuts iväg från din barndom, säger Gessen.

Den nästans dagsaktuella Sara Stridsberg berättar på lördag eftermiddag för Claes Andersson att hennes hyllade bok Beckomberga ode till min familj inte skulle ha skrivits om hon själv vetat hurdan den skulle bli.

Stridsberg ville inte skriva ännu en skildring om de psykiskt sjuka ur en frisks perspektiv utan ville ta sig an det gamla mentalsjukhusets arkitektur i sin bok. Så blev det inte.

Den familjesaga som växte fram och till slut skildras i Beckomberga tvingade sig på henne. Och bra så, är det nog många där ute som tycker.

I den självbiografiska H is for Hawk behandlar brittiska Helen Macdonald bortgången av sin far genom att tämja en falk. Ovanligt kan tyckas, men fungerande för henne.

På scenen berättar hon för Sirpa Kähkönen om hur det tog henne fem år att bearbeta historien före hon kunde skriva boken. En bok som ska bli film med Lena Heady (Cercei Lannister i Game of Thrones) i huvudrollen.

Macdonald pratar om hur hon i och med sitt falkprojekt märkte att hon tog steget ut ur den akademiska världen och istället blev "kvinnan med falken". I samtalet pratar Macdonald och Kähkönen också om hur nationallandskap kan vara oerhört exkluderande.

- Mera mångfald och mindre exkludering tack! knyter Macdonald ihop sin syn på dagens samhälle.

En gäst som var oerhört emotsedd under årets Helsinki Lit var svenska Jonas Hassen Khemiri. Han delade scenen med Riikka Pulkkinen som verkade aningen obekväm på podiet.

Samtalet fick snabbt mera formen av en intervju där Khemiri berättade om sin skrivprocess.

- Första romanen är som gamla skolfoton, man kommer ihåg hur cool man trodde man var, säger han.

Helsinki Lit lyckades skapa oerhört finstämda samtal mellan intressanta människor, men de mest lysande stjärnorna hade sparats till lördagen. Kanske en missberäkning, eftersom salen kändes mer fullsatt på fredagen.

En fin avslutning på lördageftermiddag var Mark Levengoods enmanna-show där han berättade ... ja, ja berättelser. Får en författare flytta på en staty för att få en bättre historia?

- Svaret måste vara ett rungade ja.