Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

"Jag lärde känna igen sköterskornas steg"

Från 2016
Uppdaterad 26.08.2016 09:15.
Katarina Pettersson led av ätstörningar och depression i femton år.
Bildtext Katarina Pettersson berättar om sin tid på Lappvikens sjukhus.
Bild: Yle / Eva Lamppu

Katarina Pettersson led av anorexi och depression i femton år. En stor del av vården fick hon på Lappvikens pyskiatriska sjukhus i Helsingfors. Här är hennes berättelse:

”Första gången jag togs in på Lappvikens psykiatriska sjukhus var sommaren 1995. Jag var 28 år och hade fått diagnosen anorexi. När jag hörde att jag skulle till Lappviken blev jag full av skräck för där är ju alla galna människor, tänkte jag. En väninna följde mig dit men jag vågade inte gå in. Snart insåg jag att patienterna var helt vanliga människor som bara mådde dåligt.

Det året fanns ingen egentlig ätstörningsavdelning på Lappviken så jag och en annan anorexipatient fick vård på en allmänpsykiatrisk avdelning. Det var under mina första besök där som jag upplever att jag fick den mest individuella vården. Senare kändes det som om vi alla fick följa samma program och system.

Matsalen i Lappvikens sjukhus. Bild från Katarina Petterssons fotoalbum.
Bildtext Matsalen på Lappvikens sjukhus.
Bild: Yle / Eva Lamppu

Mat med jämna mellanrum

Vården gick ut på att äta med jämna mellanrum, diskussioner med den egna skötaren och medicinering. Vi åt alla runt ett bord och skötaren vaktade oss i bordsändan. Ju längre in i vården jag kom desto mera friheter fick jag. Jag fick ta maten själv och sitta längre bort från skötaren. Avdelningen var öppen, men man fick inte gå ut ensam. Särskilt inte om man var i riktigt dåligt skick eftersom det fanns en risk för överansträngning.

Vården berodde mycket på den egna skötaren. En del brydde sig genuint, andra struntade blankt i oss. Särskilt inom den allmänpsykiatriska vården hade många svårt att förstå varför vi inte åt. Men det fanns också ljuvliga skötare som alltid frågade hur vi mådde.

Jag fick vänner på Lappviken och vi kunde vara som en liten familj. Vi tittade på tv om kvällarna och hade trevligt. Det var måltiderna som orsakade problem och det var också vid dem jag kunde bryta samman och bara gråta.

På hösten skrev jag ut mig, men blev snart dålig igen och skickades tillbaka till Lappviken bara ett halvt år senare.

Under dagarna där sysselsatte jag mig med handarbeten och stickade och virkade kläder, dockor och nallar. Jag tyckte om Lappviken och jag satt ofta på strandklipporna. Miljön var rofylld och avskiljd från den värsta trafiken. Det var ett bra ställe för alla.

Tv-rum på Lappviken. Från Katarina Petterssons fotoalbum.
Bildtext Tv-rummet på Lappviken.
Bild: Yle / Eva Lamppu

Manisk av elbehandling

Fram till 1999 åkte jag in och ut på Lappviken. Det året jag fyllde 30 fick jag diagnosen djup depression: jag ville bara dö. Läkarna gav mig elbehandling men vården misslyckades och jag lär ha blivit manisk. Själv minns jag ingenting från den perioden. Enligt mina väninnor satt jag vid bordet eller sprang av och an i korridoren och skrattade hysteriskt. Behandlingen avbröts och kort därefter var jag lika deprimerad igen.

Tyst miljö

1999 fanns det redan en avdelning för ätstörningspatienter på Lappviken även om hälften av patienterna då fick allmänpsykiatrisk vård.

Det var för det mesta tyst på Lappviken. Så tyst att man lärde sig känna igen sköterskornas steg. Jag ville ofta att någon skulle sticka sig in och fråga hur jag mådde. När ingen kom var det en liten besvikelse. Och så fanns där ljudet av matklockan, som vi patienter inte tyckte om, en koskälla som sköterskorna ringde i vid matdags.

Patienter med ätstörning är ofta snälla och det är ovanligt att man visar ilska. Jag upplevde bara en aggressiv händelse när en man ställde sig framför tv:n då jag satt och tittade på den. Han bytte kanal om och om igen tills jag steg upp för att säga till. Då tog han tag i mig och skuffade mig åt sidan så att jag föll. Jag tror han blev lika rädd som jag och han försvann.

1999, efter många vårdperioder på Lappviken, bestämde jag mig för att jag aldrig mera skulle tillbaka till dit – så ångestfyllt var det. Istället fick jag vård på andra ställen. 2007 skickades jag igen till Lappviken där ätstörningsavdelningen nu var enbart för ätstörningspatienter. Jag vårdades där tills sjukhuset lades ner 2008.

Aktivt beslut att bli frisk

Sista gången jag fick vård var 2010 då jag mådde som värst och kroppen började ge upp på riktigt. Mina ben värkte så jag knappt kunde gå och kroppen krampade då jag tvättade tänderna. När jag la mig om kvällarna kändes det som om brinnande glasskärvor for igenom mitt blodomlopp. Det var nervsystemet som skrek efter mat, berättade de för mig på sjukhuset. Jag känner fortfarande av värken ibland.

Då blev jag för första gången rädd. Rädd för att bli helt beroende av andra människors hjälp och bunden till mitt hem eller rullstol och sladdar. Min terapeut skickade mig till sjukhuset och redan innan jag åkte in beslöt jag mig för att klara mig och tillfriskna. Det var ett beslut som jag fattade och som jag har hållit fast vid.”

Den 27 augusti ordnar Radioteatern evenemanget Lappviken - röster ur själarnas rum på Lappvikens sjukhus i Helsingfors kl 12-16.