Sebastian Bergholm: Eppu Normaali gjorde mig nästan till finsk man

Eppu epänormaali. Så skämtade man om finlands största rockband under slutet av 1980-talet. I den delen av ankdammen som jag växte upp, i Munksnäs högstadieskola, lyssnade dock alla på Eppu Normaali, bandet som i år firar 40 år.

Vi är lika gamla, Eput och jag.

Utan dem skulle jag inte älska Finland som jag gör, uppleva att jag är hemma om jag så går omkring i Kajana som i Helsingfors eller Tammerfors, bandets hemkula.

Den finskspråkiga musiken har nog betytt mer för mig än den svenskspråkiga, också om jag förmodligen ofta tagit den på fel sätt i olika livssammanhang. Jag skall återkomma till det.

Jag har skrålat med i Eppu Normaalis nästan episka låt Murheellisten laulujen maa som c-junior i Sparta IF på handbollsresor, på en Rysslandskryssning, på skolfester och varje gång med olika attityd:

Työttömyys, viina, kirves ja perhe.

Som ung var det kanske texter om sprit, drickande och mörker som attraherade och kändes coolt. Att bli man i Finland var att dricka öl och vara ganska hård. Jag var för mjuk för att våga leva så under tonåren. Men man kunde ju alltid sjunga de där sångerna som om man var på väg mot ölboden för att köpa ut.

Trots att man var 14 år och inte hade någon chans i världen att köpa ut; förklaringen ”jag har pappren i bilen” fungerade inte ens då jag väl prövade den som 17 åring.

På Rysslandsbåten fyllde låten mig med en gemenskapskänsla där jag lite på lyran lallade på. Jag hoppas att det inte var på grund av att det var gamle fienden Ryssland som fick flockdjuret i mig att titta fram. Men jag minns inte så noga.

Då jag som tonåring började lyssna på Eput så minns jag hur min äldre kusin såg vinylerna i mitt rum och, som jag mindes, för första gången fick mig att känna mig som annat än en liten skit som störde honom där han uppskattande noterade vilken musik jag lyssnade på. Eppu Normaali i jeanskläder var annat än de glammig hårdrocksband som jag insupit mellan årskurs 2 och 7 i grundskolan.

Då jag bodde i Göteborg träffade jag ibland landsmän på krogen. De jobbade på Volvo. Jag minns en som på fritiden läste den gamla hermeneutikern Gadamer. Jag brukade ibland printa Eppu Normaali-tabulaturer och sjöng ut min hemlängtan på gitarr.

Jag har aldrig känt mig så finländsk som då.

I synnerhet Murheellisten laulujen maa är en låt som nästan uppmanar en att plocka upp den i olika sammanhang där man behöver den där kollektiva feelingen. Många kan den och att sjunga tillsammans förenar. Man sluter sig bakom låtens tema.

Det är dessutom en väldigt bra låt – och trots att den förmodligen tolkas på karaokekrogen varje veckoslut så verkar man inte höra på dess budskap eller kanske inte bry sig om att bandet nog inte har ämnat skriva en nationalhymn för ett folk med sargat självförtroende, dålig alkoholstatistik och för många yxmord i historien. Låten leker med den här delen av den finländska identiteten.

Men självömkan är en ganska skön känsla då man delar den med andra och då den tar tag om hjärtat spelar det kanske ingen roll att låten problematiserar själva ömkandet:

Katajainen kansa, jonka itsesäälin määrää
ei mittaa järki, eikä Kärki määrää,
jonka lauluissa hukkuvat elämän valttikortit
ja kiinni pysyvät taivahan portit

I en av lyssningarna till den här låten ger man gladeligen upp alla sina trumfkort och låter den blir en självuppfyld profetia ("oss är det synd om och våra ömkliga tårar trillar ner i stopet som nästan är tomt"). Men där man sitter och lider blir låten ett briljant metaperspektiv på sig själv. Den både skapar ett tillstånd i den ledsna publiken och pekar på hur den själv förmår konstruera det här tillståndet.

Eppu Normaali, åtminstone fram till 1990, är ett fantastiskt band med eftertänksamma texter, en kärlek till det finska språket och fina melodier. Utan de här låtarna som referenser skulle också det finska språkets skönhet ha undgått mig, som inte gillade att rabbla ellativ och allativ. Inte essiv heller, något jag kan ångra idag.

Eppu Normaali gjorde mig nästan till finsk man, det vill säga lockade mig in i ett slags schablontänkande på (och kännande av) vad det är att vara finländare. Musiken erbjöd på samma gång redskap för att arbeta mig fri från ett stereotypiserande tänkesätt.

Det arbetet kan vi gott göra i förhållande till varandra, alla språkgrupper och minoriteter som lever tillsammans i de tusen dystra sångernas land.

Eppu Normaali firar 40 år med en konsert i Tammerfors den 6.8.