Bokrecension: Jag, Fidel och skogen

I sagans värld är skogen oftast en skrämmande, men ack så fascinerande!, plats där man kan tappa bort sig, bli jagad och uppäten av vilda djur, tas tillfånga av skumma människor - eller möta en massa spännande varelser som hjälper en framåt på livets kringelikrokiga väg.

Tänk bara på bröderna Grimms berättelser om Rödluvan och vargen, Hans och Greta eller Snövit och Rosenröd - för att inte tala om modernare sagor i den finlandssvenska barnbokstraditionen som Tove Janssons Hur gick det sen? eller Viola Renvalls sagor om Skogsfolket.

Skogen är en plats där vad som helst kan hända – så också i Lena Frölander-Ulfs bilderbok Jag, Fidel och skogen.

För några år sedan gjorde Lena Frölander-Ulf illustrationerna till Mörkerboken där Hannele-Mikaela Taivassalo stod för texten – illustrationerna var gjorda med svart skrapkartong som botten.

Jag, Fidel och skogen är också gjord med skrapteknik, dvs. konstnären har skrapat fram bildvärlden ur den svarta kartongen.

Resultatet är en stilfull och vacker bok. De stora mörka ytorna skapar ett fascinerande, och härligt skrämmande, sug i bilderna.

På Lena Frölander-Ulfs webbplats finns en video där man dokumenterat arbetsprocessen bakom boken.

Viktigt att övervinna sina rädslor

Jaget/barnet och mamman är på tumanhand på holmen och där mamman älskar havet, vinden och skogen känner jaget en stor rädsla för naturen.

På holmen finns varken elektricitet eller innetoalett och att bege sig ut i mörka skogen för att kissa med ficklampa i handen och hundvalpen Fidel som livvakt och ledsagare känns inte särdeles lockande eller betryggande.

”Det prasslar och kryper. En nattfågel skriker. Små kryp glider förbi i spindelvinden. Jag trampar på taggiga kottar, och ficklampan lyser allt svagare. Den blinkar till … och slocknar! Det brusar i mina öron och mitt hjärta bultar hårt.”

I den mörka skogen finns märkliga varelser som den sorgesamma Näcken Nilsson och det ilskna bergstrollet Gargatula som luktar rutten mask och fotsvett.

Den ensamma Näcken Nilsson spelar sorgliga melodier på sin fiol och är en gestalt som för tankarna till gammal nordisk folktro, medan trollet Gargatula kan tänkas anspela på François Rabelais gruvliga 1500-talsjätte Gargantua som gärna och ofta kalasade på människor.

Bergstrollet i Jag, Fidel och skogen är dock ingen glupsk människoätare, utan Gargatula blir bara sur och ilsken över att bli väckt i sin djupa sömn och med bestämda steg traskar hon ut ur skogen och berättelsen.

För barnet gäller det att våga ta steget ut ur värmen och tryggheten, att drista sig till att lämna mamma för en stund, och att utsätta sig för faror (både inbillade och verkliga), att möta det skrämmande och att övervinna sina rädslor.

Ett klassiskt tema som i Lena Frölander-Ulfs tappning är lagom skrämmande och mycket avväpnande.