Alla tiders Lotta – därför älskar fansen Merri Viks böcker

Hör du till dem som gärna sjunker in i Lottaböckernas värld? Det är du i sådana fall inte ensam om. Tjugofem år efter att den sista boken utkom finns det fortfarande mängder av fans som älskar flickbokshjältinnan som gjorde entré 1958.

Låt det genast vara sagt: jag hör till dem som alltid har gillat Lotta och skildringen av hennes tillvaro. Skolvärlden, vänskapsbanden, vuxenvåndan.

Varför? För att det finns något väldigt tilltalande i vardagsförankringen, energin och tonfallet. Och för att det ter sig allt mer lockande med en värld där allt inte går så förtvivlat fort.

Den här entusiasmen har jag alltid kunnat dela med min väninna Eija Bergelin som i likhet med mig upptäckte Lotta i tonåren. Länge trodde jag att vi var lite udda när vi i vuxen ålder traskade omkring med våra tummade boklistor på jakt efter nya dyrgripar på loppisar och antikvariat.

Allt för att komplettera serien som kommit att ta allt mer plats i våra bokhyllor.

Idag vet jag bättre. Vi är inte ensamma.

Möte i Malmö

En av de allra första vårkvällarna i Malmö har Marianne Ringnér bjudit in till Tant Bernhardina-fika i sitt hem med utsikt över havet.

Tant Bernhardina? Tja, hon är en av de mest älskade gestalterna i Merri Viks (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren) Lottaserie. En äldre släkting som den slarviga, men godhjärtade flickbokshjältinnan gärna söker sig till när livet känns jobbigt.

Och det är inte bara rubrikens ”tant Bernhardina” som signalerar att detta är en träff för medlemmar i Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren – nej, kaffebordet formligen dignar av ätbara referenser.

Här trängs många av de klassiker som Lotta och hennes bästis Giggi sätter i sig under de hundratals kafébesök som ryms in på 33 år och 47 böcker.

Vaniljhjärtan, bondkakor, polkagrisar, saffranskaka och ”Giggis blandning” – det vill säga: mjölkchoklad och lakritsbåtar.

Allt finns där – vackert uppdukat. Värdinnan har vinnlagt sig om att även visuellt skapa en stämning som går ton i ton med böckernas värld. En värld som ofta avfärdats som idylliskt tjafs av den som inte bemödat sig om att titta lite djupare.

Men runt bordet sitter kvinnor vars samtal bevisar att böckerna har flera dimensioner och att de betytt oerhört mycket för sina läsare. Som sällskap, inspiration och tröst.

Fansen som hittade hem

Marianne Ringnér, Lotta Malmstedt, Gunilla Hultgren, Éva Neroth och Caisa Svärdén har redan länge hört till "Sällskapet" som grundades 2005. Marianne - som är författarens brorsdotter - var med på den allra första träffen.

- Det var faktiskt en tjej i tjugoårsåldern som tog initiativ till att fansen skulle träffas, säger hon och berättar att det var en kusin som upplyste henne om vad som var på gång. Själv hade hon redan tidigare upptäckt att det fördes livliga Lottadiskussioner på olika bloggar. Diskussioner som engagerade läsare i olika åldrar.

Till den första träffen anlände hon osäker på vad det hela skulle resultera i. Den gången var det sju personer som slöt upp - idag har sällskapet drygt 300 medlemmar.

Även Caisa Svärdén talar om hur nervöst det var att gå på sin första träff med "Sällskapet". Men hon hade en praktisk lösning - hon bad sin man vänta i bilen medan hon gick för att kolla in graden av "konstighet" hos dem som samlats.

- Jag sade att om de verkar alltför nördiga så är jag snart tillbaka, men sedan var det så trevligt att jag helt glömde bort att han satt där och väntade, skrattar Caisa.

Skrattar gör även Gunilla Hultgren som berättar att hon just fött barn när hon fick ett samtal från en exalterad väninna:

- "Jag googlade på Lotta! Och så hittade jag en förening, en klubb, ett helt sällskap! Det finns fler som är som vi!" sammanfattar Gunilla kontentan i det glada budskapet.

Läsarnas författare

Lotta Malmstedt hör också till dem som tidigt hittade "Sällskapet". Hon snubblade över en Lottasida på nätet och beskriver det som att stiga in i en visuell godisaffär. Barndomens minnen sköljde över henne och allt blev till en enda stor "wow"-känsla.

Men hon har faktiskt också en vuxen koppling till författaren. När hon gick på journalisthögskolan ville hon intervjua Ringnér-Lundgren som då var i åttioårsåldern.

- När jag väl befann mig hemma hos henne efter att ha blivit otroligt vänligt emottagen kände jag mig plötsligt illa berörd av att det bara handlade om ett övningsarbete - det kändes pinsamt att det inte var "på riktigt", berättar Lotta.

Men det enda som faktiskt är pinsamt är att alltför få överhuvudtaget uppmärksammade Ester Ringnér-Lundgren medan hon levde. Hon sålde 3,5 miljoner böcker och älskades av läsarna, men på det professionella planet var inställningen njuggare. Milt sagt.

Kritiken haglade, många bibliotek ville inte alls köpa in hennes böcker och litteraturvetarna försökte tiga ihjäl henne.

Roliga flickor, trygg värld

Det finns tre begrepp som återkommer hos alla som ombeds beskriva tjusningen med Lottaböckerna: igenkänning, trygghet och humor.

Lottas värld är alltså inte bara ombonad och mysig - den är rolig också. Lotta gör ständigt bort sig, men lyckas alltid landa på fötterna igen. Och runt kaffebordet är det fler som påpekar att det på 1950 och 60-talen inte fanns så många böcker där flickor faktiskt var roliga.

Damerna i Malmö har lätt att plocka fram komiska avsnitt ur böckerna och relatera till situationer i det egna livet. Igenkänningsfaktorn är hög. Men det finns också mer sorgmättade stråk. Éva Neroth berättar hur hon läste Ester Ringnér-Lundgrens Kvirre och Hoppsan-serie för sin man då han låg döende.

Deras barn var små och mitt i sorgen skrev hon till Ester och fick snart svar. Och det råder ingen tvekan om att det brevet varit av stor betydelse för Eva.

Ett brev betyder så mycket

Det visar sig att det är oväntat många som skrivit till sin favoritförfattare - i olika åldrar, av olika skäl. Marianne Ringnér har gått igenom alla brev och i vissa fall kontaktat avsändaren för att höra om denna fick svar och om detta i sådana fall bevarats.

- En kvinna svarade glatt att visst har jag ett svarsbrev, men det kan du tyvärr inte få nu för det ligger i mitt bankfack, berättar Marianne.

Om breven varit viktiga för fansen, så kan man bara föreställa sig hur viktiga de var för författaren som inte stuckit under stol med att det var läsarnas respons som bar henne över den bitterhet hon kände inför etablissemangets sätt att bemöta henne.

Och med tanke på hur lite information det går att finna om Ester Ringnér-Lundgren i litteraturhistoriska översikter är det en direkt kulturgärning att dessa brev sparas för eftervärlden. I Sveriges Radios arkiv hittar man bara två intervjuer med henne, tidningspressen bjuder på fler - men ändå betydligt färre än man väntar sig när det gäller en bästsäljare.

Böckerna lever vidare

Avtrycket i media må vara litet, men böckerna lever vidare. Hos de gamla fansen som läser om sina favoriter gång efter annan - på egen hand och i olika bokcirklar. Den typen av aktiva grupper finns idag på många orter i Sverige.

Och hela tiden nås även nya nyfikna läsare. Till dessa hör Eijas dotter, femtonåriga Johanna Bergelin. En tonåring som vanligen läser dystopier, men som funnit en positiv motvikt i Lottaböckerna. Böcker som enligt henne är tidlösa - det är inga problem att identifiera sig med de situationer och känslor som Ester beskrev för femtio år sedan.

Alla tiders Lotta ser alltså ut att ha en framtid.