Finlandssvenskar i ryskt perspektiv

I en samling essäer förundrar sig den ryska universitetsläraren Alexey Vostrov över det finlandssvenska tungomålets ställning i Finland. Nu har hans bok Svenskfinland, några anblickar utifrån utkommit på svenska.

I boken redogör Alexay Vostrov för hur det kommer sig att det alls talas svenska i Finland. För oss finländare kan boken fungera som en liten repetition i det som man åtminstone tidigare fick lära sig via historieundervisningen i skolan.

Gatuskyltar förvirrade

Då Alexey Vostrov för ett antal år sedan besökte Finland blev han förvirrad över att våra gator verkade ha två namn.

Något senare hörde han en finländsk person i Lappvik tala ett tungomål som inte lät som finska och började fundera på vad allt egentligen handlade om och fick förklaringen att Finland är ett tvåspråkigt land.

Han började forska i vår historia för att gå till grunden med hur det kommer sig att en liten minoritet som vi finlandssvenskar utgör kan ha en så stark språklig ställning som vi har.

I sin bok går han tillbaka till den tid då svenskan var stark i Finland och går sedan framåt via ryska tiden ända fram till våra dagar.

Så som språkförhållandena ser ut idag liknar han de svensktalande områdena med öar som småningom kommer att drunkna i det stora finska havet.

Han hävdar att väldigt få finnar vill tala svenska och att vårt språk är rätt så tabubelagt och något man ska undvika att tala ute på stan på kvällarna under veckosluten.

Han ägnar också mycket utrymme i sin bok till att beskriva konflikten mellan Åbo och Helsingfors som uppstod i och med att Åbo under autonomins tid inte längre fick vara rikets första stad.

Han konstaterar bland annat att vägen från Åbo till Helsingfors idag är mycket enklare än den i motsatt riktning.

Det som ganska starkt får symbolisera svenskan i Finland är bokstaven Å som endast existerar i ordet ångström i finskan.

I den ryska boken finns med en dekal där texten pois pakkoruotsi illustreras av att ett Å slängs i en papperskorg.

Åbobon Carina Kristola-Backlund har redigerat boken på svenska

På ryska heter boken i översättning Finlands svenska skärgård - en anblick från sidan och på svenska Svenskfinland - några anblickar utifrån.

Carina Kristola-Backlund har redigerat den svenska versionen av boken och hon tycker att Alexey Vostrov har en väl negativ bild av svenskan i Finland. Han verkar faktiskt tro att vi ganska snart är ett minne blott, även om han nog är medveten om att det finns starka institutioner som försöker bevara svenskan i Finland.

Carina Kristola-Backlund vet berätta att Alexey Vostrov har rört sig mycket i Svenskfinland och intervjuat väldigt många personer. Han berättar också en hel del om finlandssvenska kändisar och verkar nog har gjort ett grundligt jobb.

Hon berättar att Alexey Vostrov frågade om hon kunde översätta boken till svenska men det ville hon inte eftersom hon tyckte att språket inte var helt enkelt trots att hon kan ryska och själv undervisar i det.

Han fick sedan en rysk översättare, German Ivanov, och Carina Kristola-Backlund gick med på att redigera den svenska versionen.

Hon berättar att den ryska versionen har väckt ett stort intresse i Petersburg medan det gått mera oförmärkt förbi i Moskva.

Alexey Vostrov har ofta föreläst om finlandssvenskar i Petersburg och här har han samlat stora skaror med åhörare. Där vet de äldre om att det har bott en del finlandssvenskar tidigare och är därför intresserade.

Finlandssvenska kändisar

Alexey Vostrov lyfter fram flera betydande finlandssvenskar och han kallar till exempel Tove Jansson för den finländska litteraturens visitkort.

Han nämner till exempel att mumintrollen bodde bakom människors kakelugnar och att ingen lade märke till dem. Så tycker han också att finlandssvenskheten fungerar, och när vi går över till finska förvandlas vi till vanliga finnar.

Andra finlandssvenskar han lyfter fram är till exempel Johan Ludvig Runeberg, Zacharias Topelius, Elias Lönnroth, Edith Södergran, Hagar Olsson, Aleksis Kivi (Alexis Stenvall, Jean Sibelius och Eino Leino (Einar Lönnbohm) bara för att nämna några av de äldre av våra kulturpersonligheter.

Bland yngre storheter lyfter han fram Henrik och Märta Tikkanen, Jörn Donner, Lars Sund, Kjell Westö och Monika Fagerholm, som alla har lyckats ta sig över språkgränsen och också göra sig kända utanför vårt lands gränser.

Mellan fastlandet och arkipelagen placerar han Zinaida Lindén som blir en minoritet i kvadrat eftersom hon skriver på svenska och ryska.

Carina Kristola-Backlund säger att hon inte vet hur boken har tagits emot på svenska i och med att boken har kommit ut helt nyligen.

Någon kommentar om att det kanske inte förhåller sig med svenskan just så som Alexey Vostrov skriver, men å andra sidan kan det vara hälsosamt för oss finlandssvenskar att se hur folk utifrån ser på oss.