"Många levde dubbelliv på båten"

Varken Oneil eller Lotten Walker vill jobba på sjön igen. Åtminstone inte nu, när de har familj och små barn. Men det fanns en tid då personalen på kryssningsbåten var som deras familj, och det var under den tiden de träffades.

Oneil hade jobbat som kock i sju år när Lotten steg ombord för att jobba som receptionist.

Ett och ett halvt år senare klev Lotten av igen för att åka hem och föda deras första barn, Lucas. Oneil stannade kvar några månader till innan han också följde efter och blev närpesbo för gott.

För att vara ärlig hade jag aldrig drömt om att flytta till Närpes.

Oneil

Även om de inte vill tillbaka till livet ombord, så pratar de rätt ofta om det.

- Det var ett så annorlunda sätt att leva, säger Lotten och Oneil håller med.

- Det var både bra och dåligt.

Utsikten var alltid fantastisk. Men samtidigt kunde de aldrig gå långt utan att båten tog slut och havet kom emot.

- Så det kändes också som ett fängelse ibland, säger Oneil.

Personalen jobbade också i intensiva skift. Många spenderade sex månader ombord och bara två månader hemma. Och eftersom alla åkte hem till olika länder, så hade man sällan koll på varandras familjer.

- Man visste om någon hade en familj, men inte mer än så, säger Lotten.

Så det blev lätt för den som ville det, att leva dubbelliv. Att ha en äkta hälft som bodde på land och en annan partner på båten. Den ena ofta ovetande om den andra.

- Det var ett vanligt fenomen, säger Lotten. Och jag tyckte aldrig om det.

Vissa skyltade så öppet med sin otrohet, inför alla kollegor.

Lotten

- Men man kunde inte lägga sig i heller, säger Oneil. Man fick se som en blind och höra som en döv. Det är viktigt att komma bra överens då man lever så tätt inpå varann.

Lotten håller med.

- Hemma måste man alltid ringa och planera om man ska träffa en kompis. Men på båten behöver man bara stiga ut ur hytten, så sitter alla där.

Också som personal var det viktigt att vara trevlig och komma bra överens med alla. Och nu, när Lotten och Oneil besöker restauranger här i Finland, brukar de alltid försöka vara så exemplariska kunder som möjligt. För de vet hur det känns att jobba i serviceyrket.

- Vi vet att man alltid gör sitt bästa, vad som än händer och vad kunden än vill klaga på, säger Lotten.

Personalen övade på katastrofer varje dag.

- Fast där vet man inte hur man reagerar förrän det faktiskt händer, säger Lotten. Skulle man rädda passagerarnas liv före sitt eget om man har barn hemma? Hur mycket är man beredd att offra för en arbetsplats?

Själv var Oneil nästan med om en katastrof en gång, då fartyget höll på att köra in i en bergvägg. Han vaknade av att han föll ur sängen när kaptenen tvärsvängde.

- Passagerarna fick panik så klart, och massor av porslin gick sönder, men annars slutade det bra.

Vanligare, smärre katastrofer är sjukdomar, försvunnet bagage och slarvigt städade hytter.

- Vissa kunder tycker om att klaga, säger Oneil och berättar om en matgäst i hans restaurang som tagit med sig egna insekter att sätta i soppan.

- För att kunna klaga på insekter i soppan.

- Den som har klagomål får ju ofta kompensation. Gratis måltider, blommor eller champagne till hytten, och det kände nog vår matgäst till.

- Sen finns det roligare kunder också, säger Lotten och berättar om ett original som följde med som passagerare på många kryssningar, utklädd till jultomten.

Men nuförtiden kommer jultomten till familjen Walker endast på julafton, och det är så de vill ha det.

- Vissa tar familjen för given, säger Oneil. Fast jag var inte ens säker på att jag kunde få barn, så när det visade sig att jag skulle bli pappa var jag genast beredd att kliva av båten.

Familjen Walker är med i Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen.
Läs mer om produktionen här.