Ur alkoholmissbruk föddes en pjäs om under

I en sjurumslägenhet med utsikt över Champs Elysée i Paris dekade författaren P.O. Enquist ner sig under tre år. Spriten var lättillgänglig, skrivkrampen stor och till och med självmordstankarna kom. Slutligen var det dialogen med katten August som fick honom att tro på undret.

Om jag hade hört P.O. Enquist berätta detta om hur hans pjäs I lodjurets timma föddes, hade min teaterupplevelse på Dramatens lilla scen blivit annorlunda från början. Som det var nu kom jag ut från teatern omtumlad men också irriterad.

Tre personer, tre plaststolar, en ljudmatta och rader av lysrör som långsamt rör sig ner och upp igen – här den yttre ramen för I lodjurets timma på Dramatens lilla scen. Pjäsen utspelar sig i skärningspunkten mellan tro och vetenskap. Vad är det för gåtfulla faktorer som deformerar oss människor och kan vi bli hela igen på enbart rationell väg?

Handlingen kretsar kring en pojke inspärrad på en rättspsykiatrisk klinik och hans två ”vårdare”, psykologen och prästen. Pojken har mördat ett äldre par som flyttat in i morfaderns gamla hus, det hus som pojken vuxit upp i.

En central katt

Som en del av ett psykologiskt försök får pojken en katt med sig i cellen. Med hjälp av den vill psykologen väcka hans empati, vilket hon på sätt och vis lyckas med.

Men pojken lider av att katten hålls inspärrad och försöket spårar ur, pojken vill dö. När psykologin inte räcker till har psykologen kallat in prästen och tillsammans försöker de och vi i publiken förstå vad som har hänt och om pojken kan räddas.

Bit för bit vecklas pojkens mentala landskap ut. Katten som har slungats över sjukhusmuren, har i själva verket återuppstått och får hos pojken gestalten av Gud. Uppväxthemmet mejslas fram i lyriska, betydelsemättade bilder som:

-Telefonledningen gick in på gaveln av huset. Det var därför himlaharpan fanns där. Fattar du?, frågar pojken prästen.

Är undrens tid inte förbi?

Den hårt trängda psykologen våndas över det hon upplever som ett misslyckande med katten och hon har alla känslor på ytan, högst mänskligt men yrkesmässigt sett oprofessionellt. Snart tystas hon också ner av prästen, i själva verket en präst som har avgått från sitt ämbete men som nu dras in i pojkens allt mer lockande föreställningsvärld.

Vad menar pojken när han ser Gud i en katt? Kan ett heligt mysterium uppenbara sig hos dåren och brottslingen? Vad får en människa att utföra meningslöst våld? Hur kan så goda hjälpintentioner som omgivningens slå ut så fel?

Frågorna hopar sig och i all sin nakenhet är texten sprängfylld. Ingela Olsson som prästen, Nina Fex som psykologen och Michael Jonsson som pojken spelar alla återhållsamt nervigt och hudlöst.

Som om det fanns logik i vansinne

Min irritation har att göra med att både psykologen och prästen ställer frågor till pojken som om hans vansinne inte fanns. Vansinne går per definition inte att förstå.

Å andra sidan visar Enquist att det på ett omvänt sätt kanske ändå kan ha en viss inre logik. Genom att skapa sig en uppfattning om vad pojken lägger in i sina bilder går det att få glimtar av hans inre liv.

Kanske försöker pojken återskapa sin barndoms helhet i ett sjungande hus, som ingen annan ska få komma och ta av honom? Kanske ser han i detta en högre mening, en mening som den törstande prästen så länge saknat och psykologen med sitt ensidigt vetenskapliga tänkande också förlorat.

- Kvantfysikerna kom inte heller någonstans så länge de bara tänkte rationellt. Det var kanske det han menade med lodjurets timma, skriver Enquist i sin pjäs.

Katten i metallådan

I Nobelpristagaren Erwin Schrödingers berömda tankeexperiment Schrödingers katt från 1935 stängs en katt in i en metallåda tillsammans med en atomkärna som sönderfaller. Med försöket ville man undersöka hur långt det går att driva kvantteori.

Om en katts liv är beroende av en enda instabil atomkärna, är katten då en kombination av en levande och en död katt? I P.O. Enquists pjäs överlever katten med säkerhet experimentet genom att den återuppstår, åtminstone i pojkens medvetande.

På ett omvänt sätt blir katten därmed en sinnebild för Guds under. Och pojken säger också:

- Man behöver inte göra sig förtjänt av förlåtelsen.

Nu blir jag återigen högst irriterad. Nåden och religiös tro i all ära, en person som har gjort grymma saker mot andra, skall han verkligen direkt bara förlåtas?

Å andra sidan är en djup insikt om det han gjort förmodligen omöjlig för pojken, så var kommer det personliga ansvaret då in? Men bär inte varje människa ansvar för sina egna handlingar, också när personen ifråga inte förstår konsekvenserna av sitt handlande?

Enligt programbladet visar Enquist hur vanskligt det är att dra gränser mellan sjukt och friskt och hur sårbara vi är i mötet med det oförklarliga. Men den som blir drabbad av någon som gör andra verkligt illa, har hen inte rätt att förklara den som utför de skadande handlingarna för icke-tillräknelig?

Utgångspunkterna för pjäsen är befriande

Men vad är galenskap? Vad är tro? Vad är en människa och vad förändrar en människa? Pjäsens komplexitet sköljer över mig med en sådan kraft att det först är när jag hör Enquist själv berätta om hur pjäsen kom till som gripklon om mig lättar:

Så som verklighetens katt gjorde det möjligt för Enquist att sluta dricka och återuppta skrivandet, gör pjäsens katt det möjligt för pojken att tro på förlåtelsen och uppståndelsen. Härmed vare bevisat att åtminstone icke-metafysiska under kan ske.

Enquist var alltså inte helt ensam där i den stora lägenheten vid Champs Elysee. Katten kommunicerade med honom och löste honom ur skrivarvåndan. Dessutom hjälpte den honom att inse att det "bara" var att resa sig upp och gå.

Det svanslösa lodjuret, det kom in i bilden i och med att August sedermera blev biten av en räv. Han skadade sin rygg och förlorade sin svans, men veterinärerna lyckades med undret att rädda också honom till livet.

Enquists I lodjurets timma spelas på Dramatens lilla scen fram till och med den 11 oktober.